”Hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.”
Lukas 22:44
Den mentala stressen som uppstod i vår Herres kamp med frestelsen, tvingade honom till en så onaturlig ansträngning, att hans porer utsöndrade stora blodsdroppar, som föll ner på jorden. Detta visar på hur enorm syndens vikt måste ha varit, som kunde tynga ner Frälsaren så mycket att blod droppade ur honom! Desto mer visar det även upp hur mäktig hans kärlek är. Isaac Ambrose gjorde en mycket passande jämförelse, att den kåda som rinner ur ett träd utan att man behöver skära i det, alltid är den bästa. Och denna dyrbara hennabuske gav en ljuvlig sötma när den sårades under de kvistiga spöna, och när den genomborrades av spikarna på korset; men se, den frambringar sin allra bästa smak när där inte är någon piska, spik eller sår.
Det här visar hur villigt Kristus led, eftersom blodet rann fritt utan något spjut. Det behövs ingen igel, eller kniv; det kommer ut av sig självt. Furstarna behöver inte ropa: ”Flöda, du brunn!” av sig själv flödar forsen röd. Om en människa känner en stor smärta i sitt inre verkar blodet rusa till hjärtat. Kinderna blir bleka; hon blir nära att svimma; blodet har åkt inåt som om det ska ge näring åt den inre människan när hon går igenom denna prövning. Men se vår Frälsare i hans vånda; han är så självutplånande, att istället för att driva blodet till hjärtat och ge näring åt sig själv under våndan, drivs det utåt för att bestänka marken. Eftersom Kristi vånda utgjuter honom på marken, är den en bild av hur fullständigt han offrade sig själv för människorna.
Inser vi inte hur intensiv den brottningskamp som han gick igenom måste ha varit? Hör vi inte hur den ropar till oss? ”Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.” Håll blicken fäst på den store Aposteln och Översteprästen som vi bekänner oss till, och svettas hellre ända till blods hellre än att ge efter för Frestaren, som frestar våra själar.
