Det var för ett par år sedan som jag först började berätta för mina nära kristna vänner att jag kämpar med homosexuella känslor. Det var en utdragen process och på sätt och vis ganska känslomässigt ansträngande. Men det var bland det bästa jag någonsin gjort. Att bara få dela med sig av någonting så personligt med någon annan är ett stort förtroende och varje gång så styrkte det och fördjupade vänskapen. Nära vänner har kommit mig ännu närmre. Jag fann också att människor kände sig mer kapabla att öppna sig för mig om personliga saker i deras egna liv för att jag först öppnat mig så för dem. Vi har fått många fina stunder tillsammans efter detta.

Nu har det gått flera månader sedan jag delade med mig om frågan om sexualitet offentligt med min församlingsfamilj. Som sagt har det blivit till stor välsignelse att få göra detta. Jag har fått mycket stöd – människor har frågat hur de kan hjälpa och uppmuntra mig i denna sak, många säger att de ber för mig dagligen. Andra har sagt hur mycket det betyder för dem att jag har delat med mig av det här. Det har också varit mycket glädjande att det inte tycks ha definierat hur andra ser mig, att jag attraheras av samma kön. Förutom all kärlek och allt stöd de visat mig, blev allting snart som förut igen.

Baserat på denna upplevelse delar jag dessa fem steg som kan leda församlingar i att hjälpa kristna som har samkönade attraktioner.

1. Underlätta samtal om det.

Pastorer, såväl som församlingsmedlemmar, måste förstå att homosexualitet inte bara är en politisk fråga, utan en personlig, och att där sannolikt kommer finnas, inom deras egen församlingsfamilj, personer som genomgår en svår kamp med detta. När frågan kommer upp i församlingslivet måste du inse att detta är en fråga som kristna också kan brottas med, och församlingen måste vara redo och rustad att vandra jämsides med sådana bröder och systrar.

Många kristna talar fortfarande om homosexualitet på sårande och nedlåtande sätt. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag hört kristna (även i ledande position i församlingen) använda fraser som ”Snacka om gay” för att beskriva någonting de inte gillar. Sådana kommentarer leder bara till att deras kristna bröder och systrar, som brottas med samkönade attraktioner, känner att de inte kan öppna sig. När jag först började dela mina upplevelser med vänner i församlingen slogs jag av hur många mogna kristna kände att de behövde be om ursäkt för kommentarer de fällt i det förflutna gällande homosexualitet, som de nu insåg kan ha varit sårande.

En nyckel till att hjälpa människor känna sig trygga med att dela frågor kring samkönade attraktioner är att odla en kultur av öppenhet om de brottningskamper och svagheter vi upplever allmänt i det kristna livet. Tim Keller har sagt att församlingar bör kännas mer som väntrummet hos läkaren och mindre som väntrummet inför en anställningsintervju. I det sistnämnda försöker vi alla se så kompetenta och imponerande ut som möjligt. Svagheter begravs och döljs. Men i läkarens väntrum antar vi att alla där är sjuka och behöver hjälp. Och denna bild är mycket närmare hur det faktiskt är i en församling.

Kristna är, per definition, svaga. Vi är beroende av Guds nåd och generositet. Vi är de ”fattiga i anden” (Matt 5:3). Det är ett sundhetstecken när vi som församling kan tala om dessa saker. Ja, vi behöver göra allt vi bara kan för att uppmuntra till en kultur där vi är realistiska angående svårigheterna i det kristna livet.

Men det finns en fara: när vi gjort det lätt för någon att tala om sina sexuella besvär, får vi då inte begå misstaget att vi alltid ska tala med dem om det. Det kan då och då vara bra att fråga dem om hur det går, men att göra detta till den huvudsakliga eller enda saken du talar om med dem kan bli problematiskt. Det kan förstärka den felaktiga uppfattningen att detta är vilka de egentligen är, och det kan faktiskt göra att man missar andra frågor som de kan behöva tala om mer. Sexualitet kanske inte är deras största kamp.

2. Hedra de som förblir ogifta.

De för vilka äktenskap inte är ett realistiskt alternativ behöver stärkas i sin kallelse att förbli ogifta. Våra gemenskapsgrupper måste uppehålla och hedra gåvan att vara ogift och akta så att de inte ovetandes svärtar ner det. Ogifta bör inte tänkas eller talas om som lösa trådar som behöver knytas ihop. Inte heller bör vi tänka oss att varje ogift person är ogift för att denne varit för lat att leta efter en äktenskapspartner.

Jag minns när jag mötte en annan pastor som, efter att han insåg att jag var ogift, insisterade på att jag borde vara gift vid det här laget och började skissa på omedelbara steg jag måste ta för att rätta till denna situation. Han var rättfram och backade bara först när jag brast i tårar och talade om för honom att jag brottades med homosexualitet. Jag borde inte ha behövt erkänna detta. Vi måste respektera att det ogifta tillståndet inte nödvändigtvis är ett tecken på att någon skjuter upp sin uppväxt.

3. Kom ihåg att församlingen är familjen.

Paulus hänvisar upprepade gånger till den lokala församlingen som ”Guds hushåll” (t.ex. 1 Tim 3:15). Den är Guds familj och kristna ska vara familjemedlemmar för varandra. Därför uppmuntrar Paulus Timoteus att behandla äldre män som fäder ”yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och yngre kvinnor som systrar” (1 Tim 5:1-2). Församlingen ska se sig som den närmaste familjen.

Kärnfamiljer inom församlingen behöver den större församlingsfamiljens tillförsel och inblandning; de är inte gjorda för att vara självständiga. De som öppnar upp sitt familjeliv för andra finner att det är en stor välsignelse åt båda håll. Ogifta får uppleva en del av familjelivets glädjeämnen; barn får dra fördel av andra äldre kristnas inflytande; föräldrar får uppmuntran av andra som ger dem stöd; och familjer som helhet får lära sig någonting om vad det innebär att tjäna Kristus genom att till det yttre likna en familj.

4. Använd bibliska förebilder för manligt och kvinnligt, och inte kulturella stereotyper.

Att brottas med dragningar till samma kön kan ibland hänga ihop med en känsla av att inte riktigt uppnå förväntningarna av vad det är att vara en man eller en kvinna. Så när församlingen förstärker ytliga kulturella stereotyper kan detta resultera i att man förvärrar denna känsla av isolering och att man inte riktigt håller måttet.

Att exempelvis antyda att män ska gilla idrott eller laga sin egen bil, eller att kvinnor ska gilla pyssel och vill ”prata ut om allt”, då sysslar man med kulturella, och inte bibliska, uppfattningar om hur Gud har skapat oss. Att måla upp sådana stereotyper kan faktiskt sluta i att man missar många sätt som människor återspeglar vissa av de bibliska aspekterna av vad som är manligt och kvinnligt, som kulturen missar.

5. Ge god pastoral vägledning.

Den pastorala omsorgen för de som attraheras av samma kön behöver inte vara uppbyggd på något visst sätt, men det måste synas att den finns där. Många församlingar förestår nu stödgrupper för medlemmar som brottas med samkönade attraktioner; andra erbjuder handledning eller en bönekedja.

De som attraheras av samma kön behöver veta att församlingen står redo att stötta och hjälpa dem och att den har människor med ett särskilt hjärta och insikt för att engagera sig i denna verksamhet. Det kan finnas frågor som behöver arbetas igenom, och bibelställen som behöver studeras och tillämpas med omsorg och ömsint beslutsamhet. Man kan behöva utveckla bra vänskapsrelationer och följa upp, och för detta behövs långsiktig gemenskap. Allt detta är saker som den lokala församlingen har de bästa förutsättningarna att erbjuda.