Jag undervisade om läran om helvetet nyligen, och båda gångerna slutade det i tårar — mina.

Jag minns den andra gången tydligt. I slutet av lektionen kom en äldre kvinna som vandrat med Gud i många år fram till mig. Hennes ansikte var allvarligt. Hon hade en fråga om sin mamma, och medan hon pratade började hon gråta. Hon ville veta om hennes mamma var i helvetet eller inte.

Vad skulle jag säga? Jag sa vad det flesta kristna skulle säga vid sådana tillfällen. Jag sa att vi aldrig vet vad som händer i slutskedet av en persons liv, att jag inte visste var hennes mamma var.

Det är sant. Jag visste inte. Ingen av oss vet.

Sedan sa jag något annat: “Men detta är vad jag vet. Jag vet att om hon är i helvetet, är det rättvist. Jag vet även att Gud vore rättvis om han skickade mig och dig dit, eftersom det är vad vår synd förtjänar.” Med ett allvar jag inte kommer glömma nickade hon långsamt, och vi kramades. Vi grät båda över tyngden av allt.

Hur ser vi på helvetet?

Jag är övertygad att sättet vi ser på helvetet alltid är en reflektion av hur vi ser på synd, och i sin tur, hur vi ser på Jesus. Problemet är, att det är alltför enkelt för kristna att tänka på helvetet som någonting “där ute,” något som andra människor förtjänar—folk som inte tänker som vi eller röstar som vi eller lever som vi. Eventuellt gör detta sätt att tänka oss likgiltiga och kalla, både gentemot evangeliet och andra människor.

Jonathan Edwards förstod problemet väl. Han lade märke till att när en person blir övertygad om “att helvetet bara tillhör andra människor, och inte honom/henne själv, kan han/hon enkelt bejaka helvetets verklighet [och] ha en stor dos av nitälskan mot den otrohet som förnekar den.” Människor finner det enkelt att tro på ett helvete de inte förtjänar. Edwards lade märke till att alltför många människor har en tro på helvetet som passar dem själva.

Detta är något som vi ser hända även idag, vanligtvis genom att man invänder mot själva läran. Dale Allison, forskare i Nya testamentet, beskriver hur han som ung man reagerade inför tanken på helvetet: ”Jag minns att jag läste . . . en pamflett om kristendomen och andra religioner. Den lärde tydligt ut att alla judar, muslimer och hinduer kommer att brinna i evig eld. Som bevis citerade författaren bibliska texter. Inom mig ryggade jag tillbaka. Faktum är att jag kan minnas att jag ångestfyllt gick omkring i rummet. Begreppet om en tortyr efter döden för alla utom som inte var som jag var motbjudande, långt innan jag stötte på liberal teologi.

Det är en motbjudande tanke och vi borde rygga tillbaka. Inte från vår tro på helvetet (som Allison verkar göra), men från tron på att helvetet är för alla förutom dem som är som jag. Det här är självklart djupt felaktigt—på ett sätt som direkt har att göra med de goda nyheterna om Jesus.

Ingen kommer någonsin att straffas i helvetet för att han ytligt sett inte är som du. Nej, de kommer att bli straffade därför att de är så otroligt lika dig. Det är det som i grunden är så chockerande med helvetet. Det är chockerande att vi alla förtjänar detta öde, ingen av oss är exkluderad. När Paulus skriver att “alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23) krossar denna sanning alla våra anspråksfulla jämförelser med oss själva.

Ingen kristen undgår helvetet för att vi är olika andra; vi undgår helvetet för att Jesus är olik oss. Vi undgår helvetet för att Guds syndfria Son blev lik oss i vår synd (2 Kor. 5:21). Kristus, och Kristus allena, gör skillnaden.

Hur bör vi lära ut denna sanning?

Här följer tre sätt som denna sanning borde påverka vår predikan och undervisning om helvetet på.

1. Vi bör ge mer tid åt att peka på oss själva när vi pratar om varför en kärleksfull Gud skulle sända folk till helvetet.

Det är frestande att peka på människor i historien som Hitler och Stalin för att göra en apologetisk poäng om att Gud är rättvis när han sänder folk till helvetet. Men vem av oss kan identifiera sig med de konkreta och historiska grymheter som begåtts av dessa onda människor? Men vi kan likväl identifiera oss med att hysa bittert hat, djupt rotad självcentrering, och fullständigt misslyckande när det gäller att älska Gud med hjärta, förstånd, själ och kraft. Om vi börjar med oss själva och flyttar utåt, snarare än tvärtom, kanske det blir mer uppenbart för andra att vi håller fast vid vår tro på helvetet för att vi tror att det är sant.

2. Vi borde inte skämmas för att vi tror på helvetet

Trots att en del förnekar evigt straff, så är det likväl fler som tror på det och aldrig talar om det. De kanske då och då gör en lam munnens bekännelse, men de skulle helst inte nämna det i en konversation och ännu mindre från predikstolen. Ironiskt nog gör många detta för att de bryr sig om andra. De vill antingen inte förolämpa dem, eller inte tänka på nära och käras eviga lidande. Bådadelar är förståeliga, men när vi undangömmer hur viktig läran om helvetet är hindrar vi synliggörandet av den stora kärlek som drev Jesus att ge sig själv för andra. När allt kommer omkring är det ju så att “den som har fått litet förlåtet, älskar litet” (Lukas 7:47).

3. Det bör påverka hur vi förkunnar evangeliet

Om vi predikar ett helvete vi inte tror vi förtjänar kan det leda till att vi börjar predika en Jesus vi tror att vi förtjänar.

De två är oundvikligen sammanknutna. Vår förskräckelse över helvetet måste gå hand i hand med vår förundran över att Jesus räddat även oss. Vi bör tala om både helvetet och honom med ett djupt allvar, med stor nöd, och en förundran som båda förtjänar. Då kan vi ropa ut med Paulus:

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, hur ofattbara hans vägar! (Rom. 11:33).”

Av Peter Gurry

Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.
Översatt av Jonathan Larsen för evangeliecentrerat.se