Det finns bara en levande och sann Gud: En av de vanligaste invändningarna mot Treenighetsläran är att den är en triteism, eller en tro på tre Gudar. Men i själva verket står ju Treenighetsläran oföränderligt emot triteism och alla andra typer av polyteism. Skriften, förnuftet och samvetet är fullkomligt överens om att det endast finns en självexisterande, Överlägsen Varelse, till Vilken alla de gudomliga attributen eller fullkomliga egenskaperna hör och från Vilken de inte kan skiljas. Att både de Gamla och Nya testamentet faktiskt lär ut Guds enhet visas klart och tydligt i följande verser:

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4). ”Så säger Herren, Israels Kung, och hans Återlösare, Herren Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste. Utom mig finns ingen Gud” (Jes 44:6). De tio budorden – som utgör grunden för både kristendomens och judendomens moraliska och religiösa lag, har som sitt första och största bud: ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). ”Jag och Fadern är ett” har Jesus sagt (Joh 10:30).  ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i.” (Jak 2:19). ”Så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och att det bara finns en Gud” (1 Kor 8:4). Det finns endast ”en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla” (Ef 4:5-6). ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden” (Upp 22:13). Från Första Moseboken ända till Uppenbarelseboken förklaras Gud vara en…

Unitaristerna har absolut inte något monopol på läran om Guds enhet. Trinitarister tror lika fast på den. Guds enhet är en av gudstrons grundprinciper, och inget trossystem som lär någonting annat kan vara sant.

Medan Gud i sitt innersta väsen är en, existerar han icke desto mindre som tre personer. Den bästa, mest koncisa definitionen av Treenighetsläran som vi känner till är den som finns i Westminsters Lilla katekes: ”Det finns tre personer i gudomen: Fadern, Sonen och den helige Ande; och dessa tre är en enda Gud, av samma väsen, lika i makt och härlighet”.[1]

Vi har sett att Skrifterna lär att det endast finns en sann och levande Gud. Med samma tydlighet lär de även att denne Gud existerar som tre distinkta personer – som Fader, Son och helig Ande:

(a) Fadern är Gud: ”Så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting är” (1 Kor 8:6). ”Paulus, apostel … av Jesus Kristus och Gud Fadern” (Gal 1:1). ”[Det finns] en Gud som är allas Far” (Ef 4:6). ”Vid den tiden sade Jesus: “Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre” (Matt 11:25). ”På honom [Sonen] har Gud Fadern satt sitt sigill” (Joh 6:27). ”Ni är förutbestämda av Gud Fadern” (1 Petr 1:2). ”Och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära” (Fil 2:11). ”Jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud” (Joh 20:17). ”Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh 4:23). Jesus bad till Gud Fadern (Mark 14:36; Joh 11:41; 17:11, etc.).

(b) Sonen är Gud: ”Kristus … som är över allting, Gud, välsignad i evighet” (Rom 9:5). ”I honom [Kristus] bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (Kol 2:9). ”Tomas svarade honom: ’Min Herre och min Gud!’” (Joh 20:28). ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). ”Vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet” (Tit 2:13). ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Kristus upphävde sabbaten och ”kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud” (Joh 5:18). Han tog sig Guds exklusiva förmåner i att förlåta synder (Mark 2:5). ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1).

De egenskaper som endast får tillskrivas Gud, tillskrivs Kristus:

Helighet: ”…du är: Guds Helige!” (Mark 1:24); ”Han som inte visste av synd” (2 Kor 5:21); ”Vem av er kan visa att jag skulle ha syndat?” (Joh 8:46); ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare” (Hebr 7:26).

Evighet: ”I begynnelsen var Ordet” (Joh 1:1); ”Jag Är, innan Abraham fanns” (Joh 8:58); ”Men om Sonen säger han: Gud, din tron består i evigheters evighet” (Hebr 1:8); ”den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5).

Liv: ”I honom var liv” (Joh 1:4); ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6); ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25).

Oföränderlighet: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr 13:8). ”De [himlarna] ska gå under, men du ska bestå … de ska bytas ut som kläder. Men du är densamme” (Hebr 1:11-12).

Allsmakt: ”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden’” (Matt 28:18); ”Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige” (Upp 1:8).

Allvetande: ”Du vet allt” (Joh 16:30); ”Jesus såg deras tankar” (Matt 9:4); ”Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom” (Joh 6:64); ”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3).

Allestädes närvarande: ”Jag är med er alla dagar” (Matt 28:20); ”fullheten av honom som uppfyller allt i alla” (Ef 1:23).

Skapelse: ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:3); ”världen hade blivit till genom honom” (Joh 1:10); ”för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom” (Kol 1:16-17); ”han bär allt med sitt mäktiga ord” (Hebr 1:3).

Uppväcker de döda: ”Och [Fadern] har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. … Det kommer en tid när alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom” (Joh 5:27-29).

Dömer alla människor: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse …  Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar … Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv” (Matt 25:31-46).

Bön och tillbedjan ska riktas till Kristus: ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det” (Joh 14:14); ”Han [lämnade] dem och lyftes upp till himlen. De tillbad honom” (Luk 24:51-52); ”Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande’” (Apg 7:59); ”alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom” (Joh 5:23); ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst” (Apg 16:31); ”Alla Guds änglar ska tillbe honom” (Hebr 1:6). ”för att i Jesu namn alla knän ska böjas … och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära” (Fil 2:10-11). ”vår Herre och Frälsare Jesus Kristus” (2 Petr 3:18); ”Jesus Kristus. Hans är äran i evigheters evighet. Amen.” (Heb 13:21). Så jämför vi dessa verser med påståenden som vi har i Jesaja: ”Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, för jag är Gud och det finns ingen annan.” (45:22) och Jeremia: ”Så säger Herren: Förbannad är den som litar till människor och söker sin styrka i det som är kött” (17:5).

När vi alltså läser dessa verser ser vi att vi står inför ett dilemma: antingen måste den kristna Treenighetsläran vara sann, eller så motsäger Skriften sig själv. Antingen erkänner Skriften fler gudar än en, eller så är Kristus, tillsammans med Fadern och den helige Ande denne ende Guden.

Att Kristus tillskrivs allt detta: helighet, evighet, liv, oföränderlighet, allsmakt, allvetande, allestädesnärvaro, skapelse, försyn, uppväcker de döda, dömer alla människor, mottar bön och tillbedjan, lär väldigt tydligt att Han är Gud. Om sådana tankar riktades mot en skapad varelse skulle det vara avgudadyrkan.

(c) Den helige Ande är Gud: ”Då sade Petrus: ’Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande[?] … Du har inte ljugit för människor utan för Gud.’” (Apg 5:3-4); ”Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande” (1 Kor 2:11); ”Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig” (Joh 15:26). I dopets ord: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19) och i den apostoliska välsignelsen: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla” (2 Kor 13:13), placeras den helige Ande i absolut jämlikhet med Fadern och Sonen i sin gudom och betraktas lika mycket som källan till all kraft och välsignelse som dem.

Även bland människor som bekänner sig som kristna finns det många som inte ser den helige Ande som mer än en opersonlig, mystisk, övernaturlig makt eller ett inflytande som Gud utövar. Det är sant att omnämnanden av Anden i Gamla testamentet, där betoningen låg på Guds enhet, mer generellt kan uppfattas som att det endast rör sig om Guds makt eller inflytande – även om det inte är helt omöjligt att uttrycka sig så om en distinkt person. Men i Nya testamentets längre gångna uppenbarelse syns den helige Andes distinkta personskap tydligt. Det är inte längre möjligt att se Honom som bara en gudomlig makt eller inflytande, utan en gudomlig person…

Att den helige Ande är en person lärs ut tydligt i följande verser: ”Då sade Anden till Filippus: ’Gå fram till vagnen och håll dig nära den’” (Apg 8:29). ”Anden sade till honom [Petrus]: ’Se, tre män söker dig. Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem’” (Apg 10:19-20). ”Den helige Ande [sade]: ’Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till’” (Apg 13:2). ”Den helige Ande kommer i den stunden att lära er vad ni ska säga” (Luk 12:12). ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er” (Joh 16:13-14). ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er” (Joh 14:16-17) – här kallas den helige Ande ”Hjälpare” [annan översättning: ’Tröstare’, ’Företrädare’], det vill säga en som tillkallas för att stå vid vår sida som Vägledare, Lärare, Instruktör, Sponsor; och naturligtvis måste Han därmed vara en person. På ett parallellställe används samma ord om Kristus: ”vi [har] en som för vår talan [Företrädare] inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige” (1 Joh 2:1). ”Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord” (Rom 8:26). ”Bedröva inte Guds helige Ande” (Ef 4:30). ”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp 2:17). ”All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden kommer inte att förlåtas. Den som säger något mot Människosonen ska bli förlåten. Men den som talar mot den helige Ande kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller i den kommande.” (Matt 12:31-32). Språkbruket här tyder på att det inte finns en gudomligare person man kan synda mot än den helige Ande; att av alla möjliga synder, är synden mot den helige Ande den värsta – både i dess natur och påföljder. Härmed antyds hans eviga värdighet och gudomlighet.

Ord som i Gamla testamentet tillskrivs Gud sägs i Nya testamentet mer specifikt ha syftat på den helige Ande (jfr. Jer 31:33-34 med Hebr 10:15-17; Ps 95:7-11 med Hebr 3:7-11; Jes 6:9-10 med Apg 28:25-28). I Gamla testamentet läser vi att den helige Ande bringade ordning i urtidens kaos (1Mos 1:2) och strävade efter att leda människorna i tiden före syndafloden på rättfärdighetens vägar (1 Mos 6:3). Han utrustade särskilda män till att bli profeter (4 Mos 11:26, 29). Han undervisade Israels folk (Neh 9:20); Han kom över Jesaja och utrustade honom till att bli profet (61:1) och fick Hesekiel att gå och predika för de som var i fångenskap (3:12, 15). I Nya testamentet utfördes undret med Kristi jungfrufödsel genom Hans makt (Luk 1:35). Han sänkte Sig över Jesus vid dopet och utrustade Honom för den offentliga verksamheten (Matt 3:16). Han utlovades som Hjälpare och Lärare åt lärjungarna (Joh 16:7-13). Han kom över lärjungarna på Pingstdagen och utrustade dem till att bli missionärer i världen (Apg 2:1-42). Han hindrade Paulus från att gå åt ett håll och sände honom åt ett annat håll (Apg 16:6-10); Han utrustar olika individer med olika gåvor och talanger (1 Kor 12:4-31); Han utför det övernaturliga verket i att ge ny födelse åt människors själar (Tit 3:5; Joh 3:5). Han inspirerade profeterna och apostlarna så att det de talade eller skrev i Guds namn verkligen var Hans ord till folket (2 Petr 1:20-21). I pånyttfödelsens och helgelsens verk tillämpar Han den objektiva återlösningen, som Kristus åstadkom, på hjärtat i varenda en av Herrens folks och leder i allmänhet den framryckande församlingens affärer. Han framställs således som ”Upphovsman” till all den fysiska världens ordning och skönhet, och den andliga världens tro och helighet.

Genom hela Skriften framställs den helige Ande alltså som en distinkt person, med ett sinne, en vilja och egen makt. Dopet utförs i Hans namn. Han förknippas ständigt med två andra personer – Fadern och Sonen – vars distinkta personskap erkänns. Detta skulle bara leda till förvirring om inte Han också var en distinkt person. De personliga pronomina Han, Honom, Jag och Mig används om den helige Ande – pronomina som endast kan användas på ett vettigt sätt om en person. De förekommer så ofta genom prosaberättelserna och kan inte avfärdas som endast en tendens att personifiera en opersonlig kraft. Att den helige Ande är en levande aktör som arbetar med medvetande, vilja och makt är inte mindre tydligt än att två och två är fyra.

Efter att ha fastställt att den helige Ande är en person, finns det endast ett fåtal som förnekar att Han är Gud. Säkert är att Han inte är en skapad varelse, och följaktligen kommer de som tillstår Hans personskap också att villigt godta Hans gudom. De flesta kätterska sekter som haft uppfattningen att Kristus bara var en människa har i enlighet med detta också haft uppfattningen att Anden bara var en makt eller ett inflytande…

Termerna ”fader”, ”son” och ”helig ande” betecknar distinkta personer som förhåller sig gentemot varandra. Termerna Fader, Son och Ande betecknar inte endast de olika förhållningsshätt som Gud tar gentemot Sina skapade varelser. De motsvarar termerna Skapare, Bevarare och Välgörare, som är uttryck för sådana förhållanden, men är egennamn för olika subjekt Vilka är distinkta från varandra som en person är distinkt från en annan person. Att detta är sant framgår tydligt av de följande personliga förhållanden som de har gentemot varandra:

(a) Ömsesidigt använder de pronomina Jag, Du, Han, och Honom när de talar med eller om varandra. ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” (Matt 17:5). ”Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig” (Joh 17:1). ”Jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern” (Joh 16:28). ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske” (Joh 16:13).

(b) Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern. Anden förhärligar Sonen. ”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand” (Joh 3:35). ”…liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek” (Joh 15:10). ”Han [den helige Ande] ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er” (Joh 16:14).

(c) Sonen ber till Fadern. ”Far, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (Joh 17:5). ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid” (Joh 14:16).

(d) Fadern sänder Sonen, och Fadern och Sonen sänder den helige Ande som fungerar som deras Agent. ”Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig” (Matt 10:40). ”Så som du har sänt mig till världen” (Joh 17:18). ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt” (Joh 17:3). ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26). ”Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er” (Joh 16:7).

Så ser vi alltså att personerna i gudomen är så distinkta att var och en kan tilltala de andra, var och en kan älska de andra, Fadern sänder Sonen, Fadern och Sonen sänder Anden, Sonen ber till Fadern och vi kan be till var och en av dem. De handlar och behandlas som subjekt och objekt, och var och en har en särskild uppgift att sköta. Vi säger att de är distinkta personer, eftersom en person är någon som kan säga ”jag”, som kan tilltalas som ”du” och som kan handla och vara föremål för handling.

Treenighetsläran är då endast en sammanställning av dessa sanningar. När vi har sagt dessa tre saker – att det bara finns en Gud, att Fadern, Sonen och Anden, var och en är Gud, och att Fadern, Sonen och Anden, var och en är en distinkt Person, har vi angett Treenighetsläran i dess fullhet. Det är i denna form den återfinns i Skriften och det är också i denna form den kommit in i församlingens tro.

Ur Studies in Theology, Chapter III, “The Trinity”.