Skeptiker kritiserar ofta många centrala kristna uppfattningar genom att hävda att de inte hölls av de tidigaste kristna. Istället får vi höra att dessa uppfattningar uppfanns i efterhand av den etablerade kyrkan.
Ett typiskt exempel är argumenten angående Jesu gudom. Dessa argument går ut på att Jesu allra tidigaste efterföljare i själva verket inte trodde att Jesus var gudomlig – det var bara den senare, etablerade kyrkan, som var under politiskt tryck från kejsar Konstantin, som insisterade på att Jesus måste ha gudomlig status. En del hävdar utifrån detta att uppfattningen att Jesus är Gud i själva verket alltså inte är kristen.
Samma typ av argument har också använts om andra läror, särskilt den objektiva försoningsläran. Kritiska forskare som leds av Gustaf Auléns klassiska verk har länge hävdat att de tidigaste kristna inte trodde att Kristus dog som ett ställföreträdande offer för syndare. Istället trodde dessa kristna, enligt dem, på det som vi kallar ”den klassiska försoningsläran” (Christus victor). Jesu död (och uppståndelse) besegrade, enligt denna uppfattning, Djävulen och andra makter som höll människor fångna. Utifrån detta synsätt dog Kristus alltså inte i upproriska syndares ställe, utan istället räddade han offer från en fallen värld.
Om Aulén har rätt, var kom då den objektiva, juridiska försoningsläran ifrån? Peter Carnley ger uttryck för det typiskt kritiska sättet att närma sig frågan när han säger att den objektiva försoningsläran ”var okänd före Anselms tid”. Carnley hävdar alltså att det inte var förrän på medeltiden, när Anselm skrev Cur Deus Homo (Varför blev Gud människa?), som kristna började tro att Kristus dog i syndares ställe.
Utan tvekan kan de här olika akademiska argumenten förklara varför alternativa teorier om försoningen vunnit popularitet de senaste åren, medan den objektiva försoningsläran ständigt blir förtalad som icke-kristen. Rob Bell gör just detta i sin bok Kärleken vinner, där han utan omsvep förkastar den objektiva försoningsläran till förmån för andra alternativ.
Men stämmer det verkligen att den objektiva försoningsläran inte fanns förrän på medeltiden? Inte alls. Ett sådant påstående kan enkelt motbevisas bara genom att undersöka det Nya testamentets skrifter – särskilt Paulus’ brev. Men det är även värt att notera att grunddragen hos den objektiva försoningsläran hölls av en del av de tidigaste kristna författarna. Ett exempel är författaren till Brevet till Diognetos från början av 100-talet. Brevet till Diognetos skrevs av en okänd grekisk författare som en apologi (försvar) för den kristna tron. Nedan följer några utdrag där författaren bekräftar viktiga aspekter av den objektiva försoningsläran:
Syndens allvar
Författaren skriver:
Och när vi hade visat oss maktlösa att komma in i Guds rike på egen hand, gjorde Guds makt det möjligt för oss. För vår orättfärdiga livsstil kom ikapp oss och det blev helt tydligt att det endast kunde förvänta sig straff och död som sin slutliga lön. (9.1-2)
Här bekräftas tydligt hur vi som människor inte kan frälsa oss själva (i likhet med ”totalt fördärv”). Det är en fullständig bekännelse om att synden förtjänar döden som sitt slutliga straff.
Guds nåd och kärlek
Gud bevisar sin kärlek till syndare genom sin försoningsdöd. Författaren skriver:
Men så, när tiden var inne, som Gud hade planerat att till sist uppenbara sin godhet och makt på – O, vilken överlägset stor välgörenhet och kärlek hos Gud! – hatade han oss inte, förgjorde oss inte, och hyste inte heller något agg mot oss. (9.2)
Guds gensvar till vår synd, även om den förtjänade döden, är inte att komma med domen, utan att visa barmhärtighet. Lägg märke till att författaren förundrar sig över Guds barmhärtighet. Författaren ser att Guds naturliga gensvar, på grund av hans helighet, hade varit att förgöra syndiga människor.
Kristus bar våra synder på sig själv
Det är här vi kommer till det mest avgörande för den objektiva försoningen:
Men [Gud] var tålmodig. Han stod ut med oss, och av medlidande till oss tog han våra synder på sig själv. Han utgav sin egen Son till lösen för oss, den helige för de laglösa, den oskyldige för de ogudaktiga, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för de förgängliga, den odödlige för de dödliga. (9.2)
Det här textstycket är anmärkningsvärt. Utan tvekan ser författaren Kristi verk på korset som ett utbyte av den rättfärdige för de orättfärdiga, så att vi kan bli frälsta; Kristus är en ställföreträdare.
Dessutom säger författaren: “Gud tog våra synder på sig själv.” Förmodligen har författaren Gud Sonen i åtanke här, eller så säger han helt enkelt att Gud (i Kristus) tog synder på sig själv. ”På sig själv” måste i varje fall betyda att han bär synden. Detta bekräftas av det faktum att Jesus beskrivs som en ”lösen”, en typ av betalning. Hans verk på korset betalar en skuld.
Märk även det personliga språket: “våra synder”. Jesus dog inte bara för en god sak, eller idé, utan för individer.
Hela denna kombination tyder på att Jesus tog individers synder på sig själv som betalning. Betalning för vad? Med tanke på författarens tidigare påstående om att vi förtjänar “straff” av Gud för våra synder verkar det vara en rimlig slutsats att Jesus betalade för detta straff som vi förtjänar. Han tillfredsställer Guds rättvisa som annars hade fallit över oss.
Kristi rättfärdighet läggs på oss
Otroligt nog verkar författaren till Diognetosbrevet även bekräfta det som reformerta teologer kallar läran om tillräknande. Enligt denna lära innebär inte vår rättfärdiggörelse enbart att vi får våra synder borttagna, utan även att Kristi positiva rättfärdighet läggs på oss.
Denna lära har också blivit angripen på sistone. En del forskare har framfört idén att den reformerta synen på rättfärdiggörelsen, som innefattar en robust förståelse av tillräknandet, i stort sett uppfanns av reformatorerna som en överreaktion mot katolicismen.
Det finns inte utrymme nog att ge ett fullt svar till sådana påståenden här. Men författaren till Diognetosbrevet formulerar en syn som låter mycket nära den reformerta förståelsen av tillräknandet:
För vad annars kunde överskyla våra synder än dennes rättfärdighet? Hur kunde vi, som var laglösa och skändliga göras hederliga förutom genom Guds son? O, det ljuvliga utbytet! … Att de mångas laglösa gärningar skulle döljas av den som var hederlig, och den endes rättfärdighet skulle göra de många som var laglösa hederliga! (9.3-5)
Detta textavsnitt är viktigt, för det uppehåller sig inte bara vid att våra synder blir avlägsnade, utan först och främst talar det om Kristi rättfärdighet. Och vad gör denna rättfärdighet? Den döljer våra synder. Den gör de laglösa ”hederliga”. Och detta sker i ett ”ljuvligt utbyte”. Om vi letar efter en forntida författare som beskriver läran om Kristi tillräknade rättfärdighet, kommer denna författare hemskt nära.
Diognetosbrevet visar att den objektiva försoningsläran och läran om Kristi tillräknade rättfärdighet inte är något som helt har blivit uppfunnet av senare kristna, utan som fanns där, åtminstone som ett frö, tidigt i kristendomens historia. Fanns det kristna grupper som hade andra synsätt i dessa frågor? Absolut. Men överensstämmelsen mellan undervisningen i detta brev och Paulus egna texter (se särskilt Romarbrevet 5) gör det uppenbart att den objektiva/juridiska försoningsläran i sanning går tillbaka till en mycket tidig tid.
Michael J. Kruger är föreståndare för Reformed Theological Seminarys campus i Charlotte, North Carolina, där han även tjänar som professor i Nya testamentet. Han har skrivit boken Canon Revisited: Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books (Crossway, 2012). Han bloggar regelbundet på Canon Fodder.