Martin Luther hamnade på vägen till Worms mer eller mindre av en slump.
Luther hade avlagt en ed om att försvara kyrkans lära (som ”doktor”) och att hjälpa präster att tjäna sina församlingsmedlemmar (som munk i augustinerorden). I dessa uppdrag provocerades Luther av försäljningen av avlatsbrev och 1517 drevs han till handling. Genom att angripa avlatsbreven i sina 95 teser utmanade han en av pelarna i samhället – påven och hans makt och ställning – och ifrågasatte möjligheten att skaffa sig förtjänster genom att utföra särskilda ritualer och på så sätt uppfylla kyrkans lagar.
Luthers idéer var revolutionerande eftersom de handlade om något mycket mer än en mindre invändning mot avlatsbreven. Luthers motståndare förstod dock vad han höll på att göra, nämligen utmana hela förståelsen och utövandet av den kristna tron som något som Gud hade bestämt skulle ske genom sakramentens fastslagna ritualer och som endast fick utövas och tolkas av den hierarki där påven var den högsta instansen.
I själva verket hävdade Luther istället att den kristna tron i första hand ska handla om Guds löfte om frälsning genom Kristus, så som det uppenbaras i Bibeln. Luthers ställningstagande vid fördraget i Worms ekar genom hela kyrkohistorien just för att det var ett sånt oerhört viktigt försvar för det bibliska evangeliet.
Resan till Worms
Till följd av de 95 teserna fick Wittenberg-professorn en storm av kritik över sig. Men friheten i evangeliet som Luther hade upptäckt gav honom kraft att stå emot angreppet. Han behövde inte längre gömma sig inför Guds tron och domstol. Han kunde stå tryggt i Guds närhet med Jesu död och uppståndelse som grund för sitt liv. Han kände sig kallad att hålla sitt löfte om att troget undervisa om vad Bibeln säger och han vägrade att ge upp. Detta ledde till att han blev bannlyst i januari 1521.
Den romerska kyrkan var inte den enda institution som var arg på Luther. Utmaningar mot den påvliga överheten skakade också om det tyska imperiet i dess grund och enhet samt auktoriteten hos dess ledare. Sammanslagningen av kyrkan och staten skapade en religiös och politisk reaktion mot teserna från biskopar och abbotar som hade världslig makt över vissa områden; furstar, hertigar och grevar; och kommunala representanter för mer än 100 kejserliga städer som inte lydde under de regionala härskarna.
“Luthers idéer var revolutionerande eftersom de handlade om något mycket mer än en mindre invändning mot avlatsbreven.”
Även om Luther inte saknade allierade – hans härskare och beskyddare i det tysta, Frederick den vise av Sachsen, var en mäktig kurfurste i riket – försökte eliten av den kejserliga regeringen på olika sätt krossa honom. Till och med vissa som sympatiserade med Luthers krav på reformer hoppades att han skulle sona brottet genom att helt enkelt ta avstånd från sitt angrepp på det medeltida sakramentssystemet i Om Kyrkans babyloniska fångenskap.
Luthers djärvhet inför ett så omfattande politiskt motstånd borde uppmuntra oss som troende i dag. När den aktiva fientligheten hos tidsandan ökar och kristna möts av raseriet från rädda ideologer, kan vi vara säkra på att Herrens löfte att vara med oss inför kungar och andra med makt fortfarande gäller på samma sätt som det gjorde för Martin Luther (Matt 10:16). Han kommer att göra det möjligt för oss att vittna om hans frälsande sanning i de hemskaste situationer. Oavsett om vi hotas med ord eller vapen, garanterar oss Herren den yttersta säkerheten. Vi vet inte hur resultatet kommer att se ut, men vi är säkra på att Herren använder både sina heligas liv och död för att främja sitt rike och påskynda dess ankomst.
Luthers försvar inför kejsaren
Under tiden som Luther reste till Worms för att möta ett osäkert öde hyllades han som hjälte för att han gick emot påvedömet och blåste liv i en utbredd längtan efter förändring. Men varje steg mot Worms påminde Luther om att hans liv hade kommit till en avgörande punkt. I Naumburg gav en präst honom en bild av Jerome Savonarola, den florentinske reformatorn från generationen före honom som hade bränts på bål. Luther hade inte kunnat glömma andra reformatorer som mött liknande öden, till exempel böhmaren Jan Hus. Efter att ha informerats om att han fanns med på kejsarens lista över de mest efterlysta, sa Luther att han skulle fortsätta till Worms även om där fanns lika många djävlar som tegelstenar på taken.
Följande dag stod Luther inför riksdagen och kejsar Karl V. Domaren sa till honom att han bara behövde svara på två frågor: Var böckerna som låg framför honom hans verk och skulle han följa befallningen att ta tillbaka det han skrivit? Juridikprofessorn i Wittenberg, Jerome Schurff, som fungerade som Luthers advokat, bad att böckernas titlar skulle läsas upp. Luther förklarade att några böcker behandlade tron, själarnas frälsning och Guds ord, det största på jorden; han kunde inte förneka Kristus. Därför bad han om tid att tänka över sina svar på de två frågorna. Motvilligt gick Karl V med på detta.
Till slut förklarade Luther att hans skrifter, som uppmuntrade till fromhet och gott kristet uppförande, inte kunde tas tillbaka. Några andra avhandlingar kritiserade falska läror och ordningar som skadade den kristna tron och de troende. Inte heller dessa kunde förkastas. Luther medgav att några av hans skrifter hade tillkommit i all hast och att ögonblickets hetta fick honom att tala med en hårdare ton än vad som var lämpligt för en munk och professor i Bibeln. Detta var något han ångrade.
Domaren informerade Luther om att det som han hävdade i sina skrifter var oacceptabelt och krävde att kättaren skulle förkasta alla sina falska läror. Luther uppmanades att ta tillbaka och blev lovad att om han gjorde det skulle kejsar Karl vädja till påven Leo att upphäva bannlysningen. Om han fortsatte att trotsa påvens auktoritet, skulle han behandlas som alla andra kättare.
Luthers svar är välkänt:
”Om jag inte vore övertygad genom Skriftens vittnesbörd eller genom sunt förnuft (för jag litar varken på påven eller koncilier allena, eftersom det är välkänt att de ofta tar miste och motsäger sig själva), är jag ändå bunden av Skrifterna jag citerar och mitt samvete är bundet av Guds ord. Jag varken kan eller vill ta tillbaka någonting eftersom det varken är riskfritt eller rätt att gå emot samvetet. Må Gud hjälpa mig! Amen.”
Rapporter om att han även sa: ”Här står jag och kan inte annat”, dyker upp först ett kvartssekel senare men dessa ord uttrycker vad han menade, även om han inte uttalade dem just i det ögonblicket. Luthers ställningstagande var tydligt: med ”sunt förnuft” menade han att påven insisterade på en tolkning av Skriften som var oförenlig med vanlig logik och enkel läsning av Bibelns ord. Luthers samvete var mer än en röst som talade om vad som var rätt och fel: det var en intellektuell önskan att omfatta en sann förståelse av verkligheten, med en yttersta förpliktelse till Skaparen som uppenbarade sig själv i Jesus och i Skriften.
För Luther var Guds ord tvingande. I detta ligger ett annat arv från reformatorns avgörande ställningstagande. Precis som Luther upplever kristna i dag många olika slags hot, men de farligaste är de hot som vi kämpar med inombords som vill få oss att kompromissa. Att vara tvingad av Guds ord är faktiskt farligt eftersom det kan betyda att vi måste dö bort från de syndiga begären i våra liv.
“Precis som Luther upplever kristna i dag många olika slags hot, men de farligaste är de hot som vi kämpar med inombords som vill få oss att kompromissa.”
Även om myndigheter inte hotar att avrätta oss kräver alltid troheten till Jesus Kristus att vårt gamla jag förödmjukas. Vår kulturs materialism och individualism har gjort ”mina leksaker” och ”mina rättigheter” viktigare än ”min nästa”, som Herren placerade jämte sig själv på vår ”att älska”-lista. Att ta död på vår inåtvända livsinriktning kräver mer mod och mycket större hjälp från den helige Ande än att stå emot hot mot tron utifrån.
Från Worms till reformation
Kejserliga tjänstemän förde just ut Luther från församlingen när en spansk soldat i kejserlig tjänst ropade: ”För honom till bålet.” Prinsarna, adelsmännen och stadens representanter som utgjorde riksdagen bad om tid att överlägga. Det behövde inte kejsaren göra. Vad han behövde var istället ett sätt att lätta på spänningarna som hade uppstått av det massivt folkliga stöd för Luther som skapade oro på gatorna i Worms. Efter en fruktlös vecka av förhandlingar med teologiska motståndare och politiska rådgivare lämnade Luther Worms. Han blev förklarad fredlös av Karl som också befallde att hans skrifter och anhängare skulle utrotas.
När Luther var på väg tillbaka tillfångatogs han. Det var dock hans vän Frederick som hade arrangerat detta och som sedan höll honom gömd på slottet Wartburg. Där tillbringade Luther elva månader med att översätta Nya testamentet och att skriva en plan för vidareutbildning, sina första postillor och åtskilliga andra skrifter. Hans budskap fortsatte att spridas och att förändra både kyrkan och samhället.
Fördraget i Worms innebar ingen stor förändring för Luther. Rörligheten var begränsad genom hans status som fredlös, men hans ord hade fått mycket effektivare spridning genom tryckpressen. Hans fortsatta vittnesbörd om Bibelns budskap spreds på tyska och latin och genom översättningar till danska, engelska, ungerska, polska, svenska och till andra språk utöver de europeiska och till slut, i vår tid, över hela världen.
Rapporter om hans ställningstagande i Worms – där han trotsade påven, kejsaren och hot om avrättning och istället litade på Guds ord – spreds omedelbart. Andra reformatorer som hotades av landsförvisning eller avrättning blev styrkta. Många mötte det öde som Luther undkom, såsom hans augustinerbröder Jan van der Esschen och Hendrik Voes, som två år senare sändes till bålen i Bryssel. Luthers ställningstagande i Worms utgör fortfarande, 500 år senare, en modell för den modiga bekännelsen att Jesus förblir Herre till och med under de värsta hot och inför de högsta mänskliga makthavare.
Vår egen situation ett halvt årtusende senare är helt annorlunda än den Luther mötte 1521. Trots det möter kristna ett allt större motstånd när det gäller tron. Troende reagerar ofta på något av följande sätt. Några av oss som funderar över olika hot när vi bekänner Herren, försäkrar djärvt (i stundens relativa trygghet) att vi alltid kommer att vara beredda att offra vad som än krävs för att proklamera att Jesus är centrum och Herre över vår tillvaro.
När det väl gäller letar ofta de som i förväg var så självsäkra, liksom Petrus i översteprästens förgård, efter närmaste utgång. Andra av oss är övertygade om att vi inte är tillräckligt modiga för att stå emot något allvarligt hot eller försök till hot. Vi behöver dock inte oroa oss. Den helige Ande kommer att ge oss de gåvor vi behöver när vi behöver dem.
När vi därför tänker på våra dagliga liv tillsammans med den värld och den tid som Gud har kallat oss att vittna om hans namn och sanning i, har vi all anledning att vara vid gott mod och att verkligen förlita oss på hans närvaro och hjälp. Oavsett om vi känner att vi är redo att stå upp för honom eller om vi anar att vi alltför lätt skulle ge efter inför dem som motsätter sig hans ord, kan vi vara säkra på att den helige Ande förblir vår vägledare och tröstare. Han förblir vår trogne beskyddare, den som ger oss orden att tala och stå upp för Jesus Kristus vår Herre när det är det han behöver oss till.
Robert Kolb (doktor, University of Wisconsin) är tidigare missionär och professor emeritus i systematisk teologi vid Concordia Seminary i St. Louis. Han är författare eller medförfattare till många böcker, inklusive The Genius of Luthers Theology, Luther and the Stories of God, Martin Luther: Confessor of the Faith och The Christian Faith: A Lutheran Exposition. Kolb är medredaktör för The Book of Concord (översättning 2000). Han har föreläst vid mer än 40 läroanstalter på fem kontinenter och vid många kyrkliga sammankomster. Sedan 1996 har han varit gästdocent vid Lutherische Theologische Hochschule i Oberursel, Tyskland.
Översatt från What Martin Luther’s Stand for the Gospel Means for Us.
Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.
Evangeliecentrerat rekommenderar böckerna Martin Luther – hans liv, lära och inflytande – 500 år senare, av Stephen J Nichols och Lågan som inte kan släckas: Upptäck reformationens hjärta, av Michael Reeves, som båda handlar om reformationen.