”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.”
Hebreerbrevet 5:8
Vi får veta att han som är upphovet till vår frälsning fullkomnades genom lidandet, och därför kan vi, syndiga som vi är, och långt ifrån fullkomliga, inte förundras över att vi är kallade att också genomgå lidande. Skulle överhuvudet krönas med törnen medan de övriga medlemmarna får ligga och vaggas så ljuvligt famnen? Måste Kristus gå igenom ett hav av sitt eget blod för att vinna segerkransen, medan vi bara kan traska till himlen torrskodda, i silvertofflor? Nej, vår Mästares liv lär oss att lidande är ett måste, och den som verkligen blivit född till Guds barn får inte undfly det och skulle inte heller göra det om han hade kunnat.
Men en mycket tröstande tanke finns i det faktum att Kristus ”blev fullkomnad genom lidande” – och den är att han helt kan ha medlidande med oss. ”Han är inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter.” I Kristi medlidande med oss finner vi en bevarande kraft. En av de tidiga martyrerna sa: ”Jag kan uthärda allt, för Jesus led, och han lider i mig nu; han har medlidande med mig och detta gör mig stark.” Troende, lägg beslag på denna tanke varje gång du känner vånda. Låt tanken på Jesus styrka dig när du följer i hans fotspår. Finn ett ljuvt stöd i hans medlidande; och kom ihåg att lidandet är någonting ärbart – att lida för Kristus är ära. Apostlarna gladdes att de ansetts värdiga att göra detta.
Lika mycket som Herren ger oss nåd att lida för Kristus och med Kristus, lika mycket hedrar han oss. Den kristnes medaljer är hans lidanden. Guds smorda kungars regalier är deras bekymmer, sorger och bedrövelser. Låt oss därför inte förakta den hedern. Låt oss inte försöka undvika att upphöjas. Bedrövelser upphöjer oss och bekymmer lyfter oss. ”Härdar vi ut, skall vi också regera med honom.”
