Jag ligger i badkaret och kommer inte upp. Det känns som om jag ska dö. Kvicksilverförgiftning.

Vattnet i badkaret har blivit kallt. Det kanske är därför jag fryser. Jag har marinerats i mitt eget spad i två timmar. Jag blir medvetslös från och till. När jag väl kan koncentrera mig börjar jag be.

Jesus, snälla, rädda mig. Snälla, hela mig. Jag omvänder mig, jag lägger hela mitt hjärta i bönen nu och jag kastar ut allt tvivel och rädsla. Jag vet att du kan hela mig. Snälla hela mig!

Mammas nycklar rasslar i dörren och jag hör, långt borta, hur dörren stängs. Jag hör hur handväskan glider över bänken och nycklarna landar bredvid den. Jag kan knappt urskilja hennes konturer medan hon med all sin taniga kraft försöker dra upp mig ur badkaret. Jag tillbringar följande två dagar på sjukhus. Mamma vill veta varför jag inte talade om för henne – och varför jag inte ville åka till sjukhuset. Varför gjorde jag ingenting?

“Mamma, Jesus är min läkare. Jag är välsignad och vet att han hade helat mig.” Detta var hur jag försökte leva ut vad jag trodde var sann kristendom.

Jag hade blivit frälst två månader tidigare. Jag har precis kommit ut från fängelset och går runt i området där jag en gång försökte visa mig på styva linan som tonåring. Jag har bar överkropp, ett par tatueringar och en bibel i handen. Jag ber om ett tillfälle att dela Kristus med någon.

Jag möter en man vid namn Roger, och han bjuder hem mig till sig. Han köper lunch till mig, och vi talar om Bibeln hela dagen. Han kan mycket mer än jag. Jag har aldrig hört någon spruta ur sig så mycket bibelverser – som en kulspruta! Jag känner att han måste vara äkta.

Under de kommande sex månaderna indoktrinerar denne man mig med framgångsteologi. Bara några månader tidigare hade jag aldrig ens öppnat en bibel. Jag anar inte att jag får gift i min hallonsaft. Jag sväljer det med hull och hår. Jag tror allt. Jag vet att det är sant. Det måste det vara. Allt står ju där i Bibeln. Hon rörde vid hans mantel och blev botad. Jesus kunde inte bota dem för att de inte hade tillräckligt med tro. Över hela Gamla Testamentet ser man att förbannelser beror på synd och välsignelser på rättfärdighet. Framgång för de goda, pina för de onda. Det är så tydligt och uppenbart.

Men en del saker verkar inte stämma. Jag är fortfarande arbetslös. Jag kan inte betala hyran. Mamma blir inte frälst och jag får munsår. Detta borde inte hända. Det måste finnas någon dold synd inom mig.

Nu har jag influensa och har inte råd att köpa mat. Jag behöver bara göra anspråk på det. Jag måste tala emot Satan och hans lögner och tro att det jag proklamerat i Jesu namn säkert kommer att ske. Jag kanske inte ger tillräckligt med tionde. Dags att dubbla beloppet. Jag får tillbaka hundrafalt, eller mer. Jag måste så ett frö i tro.

Men ingenting händer. “Du, Roger, jag fattar inte. Detta verkar inte funka. Vad gör jag för fel?”

“Jag vet inte exakt, men det är iallafall inget fel med Gud och hans Ord. Det måste vara något i ditt hjärta eller i ditt liv. Vi ber för det.”

Spola framåt ett år. Jag är 19 år och gift. Vi kämpar hårt. Jag kan varken betala hyran eller elen, och jag har fått sparken igen. Min fru var inte frälst när vi träffades. Hon blev frälst under tiden då vi lärde känna varandra, och hon började lyssna och ta in all “sanning” jag talade om för henne. Men att det inte stämmer överens med verkligheten får henne att undra. När bankomatkvittot visar att vi ligger 40 dollar back, talar jag emot mig själv, bankomaten och kvittot. Jag gör anspråk på min välsignelse rakt i ansiktet på denna Satans lögn. Jag vet att Jesus tittar ner på mig med stolthet över hur stark jag är mitt i förföljelse och motstånd. “I Jesu namn!” – fortsätter jag att göra anspråk på vad han lovat mig.

Framgångsteologin och trosrörelsen är egentligen samma sak, men jag har aldrig hört talas om de etiketterna förut. Alla de goda bibelälskande baptisterna är rädda för mig eftersom jag antagligen har rånat deras söner, stulit deras bilar eller vandaliserat deras kyrkor. Men på grund av mitt starka vittnesbörd bjuder mängder av kyrkor in mig för att dela. Jag predikar ett falskt evangelium varje gång. Inte en enda gång sitter någon ner med mig och talar om den fara min själ befinner sig i. Inte ett ord. Inte ett knyst. Inte direkt till mig iallafall. Jag vet nu att de respektfullt väntat tills jag gått, och sedan tala med varandra om hur sorgligt det är att se en så missriktad passion.

Allt jag vet, det enda jag vet, är att jag älskar Jesus. Han räddade mig. Jag höll på att förstöra mig själv och alla som fick oturen att fångas i mitt gravitationsfält. Jag var döende och var på väg att dö två gånger. En kväll, på en ödslig väg mitt ute i ingenstans, i en så märklig scen att den måste ha varit sann, räddade Jesus mig. Han räddade mig från synden, döden och helvetet. Jag vill tillbringa resten av mitt liv med att tjäna Jesus med allt jag har. Jag tror att detta skräp som kallas “evangelium”, alltså detta budskap om framgång och proklamering, är vad jag måste göra. Så jag lyder. Detta är vad jag tror att det betyder att vara kristen. Detta är allt jag vetat. Jag tror att detta är Guds vilja med mig. Så jag fortsätter i ansträngd lydnad. Jag måste fortsätta pressa, fortsätta bryta igenom. Av en slump går jag med i Myspace.

Jag tycker om att diskutera på Myspace. Jag är 19 år och stor i munnen. Internet ger mig en perfekt plattform för att uttrycka mig och fördöma de som inte kan se sanningen som jag ser, lyda lagen så bra som jag; de som saknar den tro som jag själv utstrålar som en klar sol. En kväll i Seattle sitter jag och surfar på sidan och plötsligt dyker en gammal man upp i min Quicktime-spelare. Han dundrar verkligen. Han predikar om helgelse som ingen annan. Jag fastnar för honom och fortsätter till nästa video.

Fantastiskt. Jag har aldrig hört någon predika såhär. Jag fortsätter till nästa. Det står “John Piper: Prosperity Gospel Sermon Jam.” Häftigt. Han kommer att ge mig mer kraft för att fortsätta.

Men när jag sett klart på klippet är jag rasande. Jag stänger av datorn. Ännu en varg i fårakläder. Ännu en predikant som inte fattar. Videon var den värsta attack jag någonsin sett eller hört mot min tro. Jag slutar titta precis när han sagt “detta strunt som kallas evangelium!” Otroligt.

Jag fortsätter med mitt liv, men kan bara inte låta bli. Jag återvänder till Youtube och hamnar till slut på en hemsida där all hans undervisning finns. Jag säger till mig själv att jag bara ska läsa, lyssna och se på det andra han har. Jag ska undvika det jag inte gillar—det som är fel. Men det andra är bara för bra. Det blåser liv i min själ.

Jag minns inte mycket av natten då sanningen till slut segrade. Ibland skyddar våra hjärnor oss från traumat att återuppleva smärtan om och om igen. Men denna kväll gråter jag. Jag är förkrossad. Jag har funderat över möjligheten i flera månader nu, och så, för fem minuter sedan, small det. Nästan allt jag tror att jag vet om Gud, Bibeln, korset och evangeliet är fel. Helt fel. Jag känner det ända in i märgen och det brinner med en smärta som endast Gud kan ge.

Omvändelsen börjar. “Amber, älskling, vi måste prata. Allt jag lärt dig om Kristus är fel. Kan du någonsin lita på mig igen? Kan vi börja om? Vill du ge mig en ny chans?”

Jag känner mig som en äktenskapsbrytare. Jag börjar gottgöra allt som behöver gottgöras. Jag har misslyckats som make, och genom Guds nåd försöker jag ställa det till rätta. Jag har ingen och inget. Jag har inga icke-framgångsteologiska vänner, eftersom jag dumpade dem om de inte ville haka på. De höll mig bara tillbaka och skadade min tro. Det är vad jag intalade mig själv. Nu är jag ensam. Men jag har ju Internet. . . .

Jag tittar på Paul Washer-videor och spenderar timmar på DesiringGod.org. Jag har aldrig ens hört ordet reformert, och kan inte hitta en enda bok om framgångsteologi. Ingen som angriper den iallafall. Det är vad jag verkligen vill ha.

Jag är djupt sårad. Jag litar inte på någon, och jag är arg på alla—iallafall alla kristna. Varför har ingen sagt någonting? Hur hade jag kunnat vara så blind? Jag är arg på mig själv. Jag är trasig, men Anden bär mig.

Gud helade mig faktiskt från kvicksilverförgiftningen, men det var inte på grund av min kraft att proklamera detta helande. Och han åstadkom en ännu bättre räddning när han befriade mig från framgångsteologin. Det har nu gått nästan sex år sedan Herren räddade mig från mig själv och den fördömande villolära som bundit mig.

Denna berättelse skriver jag från Peru där min familj och jag försöker nå en folkgrupp som inte har evangeliet. Jag plockar fortfarande upp skärvorna. Det är fortfarande svårt att be om helande, eller framgång och välsignelse, även om båda är helt bibliska. Jag känner hur det vänder sig i magen när någon säger “i Jesu namn.” Jag vet sanningen nu och försöker rätta mig efter den varje dag. Den ansträngda disciplin jag en gång ägnade åt framgångsteologin, ägnar jag nu åt att lita helt på Kristi fullbordade verk och den nåd jag andas in för att överleva.

Saken är denna: Jag var en villolärare. Men Kristus hade räddat mig från min synd och han räddade mig från villolära också. Jag tror inte du hade kunnat finna någon mer hängiven och hänsynslös när det gäller mitt engagemang för framgångsteologin. Jag var den utvalde. Men jag var insnärjd i ett falskt evangelium. Och så är det med alla andra som tror på detta “strunt som kallas evangelium,” för att låna orden från den gamle mannens video.

Bröder och systrar, kalla det vad det är. Pastorer, kalla det vad det är. Låt inte ens minsta tillstymmelse av detta skräp få bo i din församling. Predika emot det och predika ett evangelium som lyser så klart och bränner så hett att alla förfalskningar som försöker närma sig brinner upp när de kommer in. Behandla inte denna sjukdom som ett harmlöst snörvlande i en i övrigt frisk kropp; behandla den som den cancer den är. Predika, undervisa, vägled, valla och be ett klart och sant evangelium, och ge inte rum åt någonting mindre härligt eller sant.

Om du möter någon som är förlorad i detta falska evangelium: Snälla, snälla, snälla, älska dem och tala om sanningen för dem. Sitt ner med dem, bjud dem på lunch och slå upp era biblar. Tala liv. Sannolikt har ingen någonsin älskat dem tillräckligt mycket för att tala om sanningen för dem om dem själva. Sanningen är att de inte kan bli räddade av ett falskt evangelium, och framgångsteologin är just ett falskt evangelium.

Jesus räddade mig från framgångsteologin, och han kan rädda fler. Han kommer rädda fler. Hur skulle han inte kunna göra det?