“Men detta hör till en avlägsen tid.”
1 Krön 4:22
Ändå inte så avlägsen som de dyrbara ting som våra själar gläder sig så mycket åt. Låt oss för en stund minnas dem och återberätta dem som gnidaren räknar sitt guld.
Faderns suveräna val, genom vilket han utvalde oss till evigt liv, innan jorden fanns till, hör till en mycket, mycket avlägsen tid, eftersom inget datum för det kan uppfattas av människans förstånd. Vi valdes innan jordens grund blev lagd. Evig kärlek fanns i detta val, för det var inte bara en gudomlig viljehandling som avskilde oss, utan de gudomliga känslorna var inblandade. Fadern älskade oss i och från begynnelsen. Detta är ett tema att dagligen meditera över.
Den eviga planen att friköpa oss från vårt förutsedda fördärv, att rena och helga oss, och slutligen att förhärliga oss, hör till en oändligt avlägsen tid, och löper sida vid sida med oföränderlig kärlek och absolut envälde. Förbundet beskrivs alltid som evigt, och Jesus, den andra parten i det, satte ut för länge sedan. Han gjorde handslag i helig borgenskap långt innan de första stjärnorna började lysa, och det var i honom som de utvalda bestämdes till evigt liv. På detta sätt slöts, i enlighet med Guds plan, ett högst välsignat förbund mellan Guds Son och hans utvalda folk, och detta kommer stå kvar som grunden till deras säkerhet när tiden inte längre finns till.
Är det inte klokt att känna till dessa ting som hör till en avlägsen tid? Är det inte skamligt att de blir så förbisedda och förkastade av de flesta bekännare? Om de visste mer om sin egen synd, skulle de inte vara mer redo att beundra den särbehandlande nåden? Låt oss både beundra och dyrka ikväll, medan vi sjunger:
”Ett nådens monument
Frälst syndare i blod
Följ strömmarna av kärleken
Till källan, Gud så god;
Jag ser uti den helga barm
En evig kärlek, tanke varm”
