“Säg mig … Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen?”
Höga visan 1:7
Dessa ord uttrycker den troendes längtan efter Kristus och trängtan efter omedelbar gemenskap med honom. Var för du din hjord i bet? I ditt hus? Jag går dit, om det är där jag kan finna dig. I bönen i det fördolda? Då ska jag be ständigt. I Ordet? Då ska jag läsa det flitigt. I dina förordningar? Då ska jag vandra i dem med hela mitt hjärta.
Säg mig var du för din hjord i bet, för var du, Herden, än stannar, där vill jag lägga mig som ett får; ingen annan än du själv kan ju ge mig det jag behöver. Jag kan inte nöja mig med att vara borta från dig. Min själ hungrar och törstar efter din uppfriskande närvaro.
”Var låter du den vila om middagen?” Ja, vare sig det är gryning eller middagstid kan jag endast få min vila där du och din älskade hjord befinner sig. Min själs vila måste vara en vila som jag fått av nåd, och den kan endast bli funnen i dig. Var är skuggan från denna klippa? Varför skulle jag inte lägga mig till ro under den?
”Varför skulle jag vara som en beslöjad kvinna vid dina vänners hjordar?” Du har vänner – varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Satan säger att jag är ovärdig; men jag har alltid varit ovärdig, och ändå har du sedan länge älskat mig; och därför kan inte min ovärdighet hindra mig från att ha gemenskap med dig nu. Det är sant att jag är svag i tron, och lätt kan falla för frestelser, men det är ju min svaghet som är skälet till att jag alltid borde vara där du är och där du för din hjord i bet, så att jag kan få styrka och hållas i tryggt förvar vid de stilla vattenbäckarna.
Varför skulle jag vara som beslöjad? Det finns inget skäl att vara det, men tusen skäl till att inte vara det, för Jesus vinkar åt mig. Om han drog sig undan en aning, så var det bara för att jag skulle uppskatta hans närvaro mer. Nu när jag är sörjande och olycklig av att vara borta från honom, kommer han än en gång leda mig till den trygga vrå där lammen i hans fålla får skydd mot solens brännande hetta.
