1. Hans predikoverksamhet började samma år då han omvände sig som ung man

Spurgeon växte upp i ett kristet hem, men blev omvänd år 1850, vid femton års ålder. När han blev fast i en snöstorm sökte han skydd i ett litet enkelt metodistkapell i Colchester. Efter ungefär tio minuter, med bara tolv till femton personer närvarande, fäste predikanten sina ögon på Spurgeon och talade till honom direkt:

“Unge man, du ser väldigt eländig ut.” Sen lyfte han upp sina händer och ropade “Unge man, se till Jesus Kristus. Se! Se! Se! Du har inget att göra förutom att se och leva.” Spurgeon skrev senare “Åh! Jag såg tills jag nästan kunde ha sett bort mina ögon.”¹

“Predikanternas furste” lurades in i att predika sin första predikan samma år. En äldre man hade bett Spurgeon om att gå till den lilla byn Teversham nästa kväll “ty en ung man skulle predika där som inte var van vid gudstjänster, och mest troligt skulle mannen bli glad av att få sällskap”. Det var inte förrän nästa dag han insåg att den “unge mannen” var han själv.²

2. Han var en hårt arbetande man med enormt inflytande.

Han fortsatte predika personligen upp till tretton gånger per vecka, samlade den största församlingen på sin tid och kunde göra sig hörd i en samling med tjugotre tusen människor (utan ljudförstärkare). I skrift publicerade han cirka arton miljoner ord, sålde över femtiosex miljoner kopior av sina predikningar på nästan fyrtio språk under sin livstid.

3. Han var självmedvetet en teologisk och läromässig predikant.

Medan Spurgeon inte är känd som teolog var han trots allt en djupt teologisk tänkare och hans predikningar var rik på lära och dröp av kunskap om historisk teologi, speciellt puritanerna.

Vissa predikanter verkar vara rädda för att deras predikningar skulle vara för rika på doktriner och på så sätt skada den andliga matsmältningen hos deras åhörare. Rädslan är överflödig… Det här är inte en teologisk tid, och därför raljerar den mot sund, läromässig förkunnelse, utifrån principen att okunskap föraktar vishet. De lysande puritanska giganterna åt något bättre än den vispade grädden och bakelserna som nu är på modet.³

4. Han var i allra högsta grad en korsets teolog och predikant

Spurgeons teologi var kors-centrerad och kors-formad, eftersom korset var “stunden” för Kristi förhärligande (Johannes 12:23-24), platsen där Kristus blev och är upphöjd, det enda budskap som kan välta omkull mäns och kvinnors hjärtan som annars är slavar under synden. Tillsammans med Jesaja 45:22 så var en av Spurgeons favoritverser i Bibeln Johannes 12:32: “Och när jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.”

Han insisterade på att fira Herrens måltid varje söndag, och ofta bröt han även bröd under veckan. Han trodde att hans predikande om den korsfäste Kristus var den enda anledningen till varför så många drogs till hans kyrka i så många år.

Vem kan stå emot hans charm? En blick från hans ögon överväldigar oss. Se med era hjärtan på hans ögon när de är fulla med tårar för förlorade syndare, så blir du en villig undersåte. En titt på hans välsignade person, som är föremål för plågor och spottande för vår skull, ger oss en bättre förståelse om hans rätt till kronan än något annat. Titta på hans genomborrade hjärta när det flödar ut dess livsflod för oss, och alla dispyter om hans suveränitet upphör i våra hjärtan. Vi bekänner honom som Herre eftersom vi ser hur han älskade. ⁴

5. Han siktade med sitt arbete och sin förkunnelse på pånyttfödelse.

Pånyttfödelse var en av de “tre F” (“fördärv, försoning, och födelse på nytt”) som Spurgeon alltid strävade efter att predika. Pånyttfödelse var något han alltid förväntade sig att se när han predikade evangeliet. En vän kom till honom en gång, deprimerad eftersom han under tre månader som pastor inte hade sett en enda omvändelse. Spurgeon frågade honom slugt, “Förväntar du dig att Herren ska frälsa själar varje gång du öppnar din mun?” Generat svarade mannen “Åh, nej, herre!” “Då”, svarade Spurgeon, “är detta just varför du inte har haft några omvändelser: ‘Så som ni tror ska det ske för er.’” ⁵

Pånyttfödelse såg han som ett verk av ren nåd – och dem Herren pånyttföder kommer han att ta sin boning i. Och “med en sådan inneboende behöver vi inte vara rädda, ty vårt arma hjärta kommer ännu att bli fullkomligt såsom Gud är fullkomlig, och genom att han bor i oss ska vår natur stiga upp till att bli fullständigt värdiga att få del i det arv som de heliga har i ljuset.”⁶

6. Han visste hur man njuter av livet.

Spurgeon älskade livet och såg skapelsen som en välsignelse från Gud att njuta av. För trötta pastorer rekommenderade han:

En dags andande av frisk luft på kullarna, eller några få timmars strövande i bokskogens lummiga lugn, vilket “kommer sopa undan spindelnäten från hjärnan hos mängder av våra slitande pastorer som nu knappt är vid liv. Ett andetag av havsluft, eller en rask promenad i motvind skulle inte ge nåd till själen, men ge syre till kroppen, vilket är det näst bästa”.⁷

Han kunde inte motstå att gå ute när det åskade (“Jag gillar att höra min Himmelske Faders röst i åskan”), han är känd för sitt cigarrökande, och han var väldigt intresserad av botanik. Som oss alla så var Spurgeon unik. Men hans stora hjärta och glädje, när han gick genom sin Faders skapelse, visar exakt den typ av liv som alltid kommer att växa från den teologi han trodde på.

7. Han var en busig och rolig man.

 “Vilken bubblande fontän av humor som Herr Spurgeon hade!” skrev hans vän William Williams. “Jag tror på riktigt att jag har skrattat mer i hans sällskap än under resten av mitt liv.” ⁸ Ett helt kapitel i Spurgeons självbiografi har fått titeln “Rent nöje”, och han överraskade regelbundet människor som förväntade sig att den nitiske pastorn skulle vara bister och intensiv. Överdådighet, religiositet och bluffar kunde förväntas bli punkterade av hans kvickhet.

8. Han var seriös angående glädje.

Spurgeons humor och munterhet var inte triviala eller lättsinniga. För honom var glädje en teologisk fråga och en manifestation om den glädje och munterhet som enbart står att finna i Kristus. Han vägrade ta sig själv, eller någon annan syndare, på alltför stort allvar då han trodde på att leva i Kristus betydde att man inte bara kämpar mot syndiga vanor och beteenden, utan även mot syndens temperamentsfulla dysterhet, otacksamhet, bitterhet och förtvivlan.

Kristus önskar att hans folk ska vara lyckliga. När de är perfekta, som han ska göra dem i sinom tid, kommer de också att vara perfekt lyckliga. Eftersom himlen är platsen för ren helighet, så är det också platsen för oblandad lycka, och i den proportion vi blir redo för himlen så ska vi ha del av den lycka som tillhör himlen, och det är vår Frälsarens vilja at hans lycka ska finnas i oss även nu, och att vår lycka ska bli fullkomlig. ⁹

9. Han led av depression.

Spurgeon var full av liv och glädje, men led också av djup depression på grund av personliga tragedier, sjukdomar och stress. Idag skulle han mest troligt ha diagnosticerats som kliniskt deprimerad och behandlats med medicin och terapi. Hans fru Susannah skrev “Min älskades ångest var så djup och våldsam att förståndet började vackla i sätet, och ibland fruktade vi att han aldrig skulle komma att predika igen.” ¹⁰

Spurgeon trodde att kristna pastorer borde förvänta sig att särskilt mycket lidande ges till dem för att forma dem till ett kristuslikt, medkännande, tjänande. Kristus själv gjordes till att vara som sina svaga och frestade bröder så att han skulle kunna hjälpa de som är frestade (Heb. 2:16-18), och på samma sätt är det svaga och lidande människor som Gud har utvalt för att tjäna de svaga och de lidande.

10. Han var emfatiskt Kristuscentrerad

Spurgeon såg teologi ungefär som astronomi: på samma sätt som att solsystemet bara kan begripas utifrån att allting kretsar kring solen, är teologiska system bara sammanhängande när allting kretsar kring Kristus. Varje lära måste finna sin plats och sin mening i sin rätta relation till Kristus. “Var säkra på att vi inte kan ha rätt om resten om vi inte tänker rätt om HONOM… Var är Kristus i ditt teologiska system?” ¹¹

Spurgeons syn på Bibeln, hans kalvinism och hans syn på det kristna livet är alla djupt Kristuscentrerade, och till och med den astronomiska jämförelsen kan vara för svag för att fånga hur Kristuscentrerad Spurgeon egentligen var i sitt tänkande.

För honom var Kristus inte bara en avgörande viktig del, i det stora evangeliemaskineriet. Kristus själv är den sanning vi känner till, objektet och belöningen för vår tro, och ljuset som lyser upp varje del av ett sant teologiskt system. Han skrev “Han själv är Lärare och Lära, Uppenbarare och Uppenbarelse, Upplysaren och Människans Ljus. Han är upphöjd i varje sant ord eftersom han är dess summa och substans. Han sitter över evangeliet, som en furste på sin tron. Läror är som mest värdefulla när vi ser dem droppa från hans läppar och komma till liv i hans person. Predikningar är värdefulla till den grad som de pratar om honom och pekar till honom”. ¹²

---

Fotnoter: 

1. H. Spurgeon’s Autobiography, Compiled from His Diary, Letters, and Records, by His Wife and His Private Secretary, 1834–1854, vol. 1 (Chicago: Curts & Jennings, 1898),106.
2. H. Spurgeon’s Autobiography, Compiled from His Diary, Letters, and Records, by His Wife and His Private Secretary, 1834–1854, vol. 1 (Chicago: Curts & Jennings, 1898), 200.
3. H. Spurgeon,The Sword and Trowel (London: Passmore & Alabaster, 1865–1891), 125–26.
4. H. Spurgeon,The Metropolitan Tabernacle Pulpit Sermons, 63 vol. (London: Passmore & Alabaster, 1855–1917),* vol. 23, 269.
5. H. Spurgeon’s Autobiography, Compiled from His Diary, Letters, and Records, by His Wife and His Private Secretary, 1834–1854, vol. 2:151.
6. H. Spurgeon,The Metropolitan Tabernacle Pulpit Sermons, 63 vol. (London: Passmore & Alabaster, 1855–1917),* vol.18:225.
7. H. Spurgeon,Lectures to My Students, Addresses Delivered to the Students of the Pastors’ College, Metropolitan Tabernacle (New York: Robert Carter and Brothers, 1889) vol. 1, 172.
8. William Williams,Personal Reminiscences of Charles Haddon Spurgeon(London: Passmore & Alabaster,1895), 17–18.
9. H. Spurgeon,The Metropolitan Tabernacle Pulpit Sermons, 63 vols. (London: Passmore & Alabaster, 1855–1917),* vol. 51:229.
10. Charles Ray, “The Life of Susannah Spurgeon,” in Morning Devotions by Susannah Spurgeon: Free Grace and Dying Love (Edinburgh: Banner of Truth, 2006), 166.
11. H. Spurgeon,An All-Round Ministry: Addresses to Ministers and Students(London: Passmore & Alabaster, 1900), 364.
12. H. Spurgeon, The New Park Street Pulpit Sermons, 6 vols. (London: Passmore & Alabaster, 1855–1860),1:vi.