Många i vårt samhälle, både i och utanför församlingen har svårt att tänka sig en arg Gud. Många sekulära människor ser på bibelställen där Gud blir arg och dömer människor och tänker: ”Detta är precis anledningen till att religion är så primitivt och farligt.” Även många kristna verkar vilja tona ner, eller rent av helt stryka bort läran om Guds vrede från vår trosbekännelse. Man skäms över den – man känner att man måste förbättra, modifiera, förklara, omkonfigurera den.

Många känner sig exempelvis mer bekväma med synen som C. H. Dodd gjorde populär i början av 1900-talet, att Guds vrede inte handlar om Guds attityd gentemot individer, utan den oundvikliga process av orsak och verkan som sker i ett moraliskt universum. På liknande sätt pekar andra på texter som Romarbrevet 1:18-32 för att hävda att Guds vrede egentligen bara är ett passivt gensvar i att låta synden skörda sina konsekvenser.

Denna utveckling påverkar inte en teologisk sidofråga, helt utan relevans för församlingslivet och gudstjänsten. Läran om Guds vrede är en väsentlig del av evangeliebudskapet, och därför får det långtgående konsekvenser för församlingens tro och liv, om man går bort ifrån den.

Livsviktig för evangeliet

Jag tror att drivkraften bakom de flesta revisionistiska försoningsläror dels beror på en olustkänsla inför den traditionella läran om Guds vrede. George Smeaton hävdade redan på 1870-talet: ”Frågan om Guds vrede är just nu den stora frågan i försoningsdebatten.” Jag tror denna kommentar är lika passande i dagens diskussioner om försoningen. Vår syn på Guds vrede påverkar allmänt vår syn på försoningen.

Jag tror att avståndstaganden från läran om helvetet också ofta kopplas till olustkänslor kring Guds vrede. Exempelvis kommer jag ihåg Rob Bells fråga i reklamfilmen för Kärleken vinner: ”Vad är det för en sorts Gud som skulle behöva frälsa oss från sig själv? Och hur kan detta möjligen vara goda nyheter?” Grundfrågan för Bell var inte bara helvetet i sig, utan den mer allmänna tanken på Guds vrede och domen.

Jag kan känna sympati för de som kanske brottas med denna lära, särskilt de som brottas för att de sett den nidbild som målats upp av den, eller de som förknippar den med vad de själva upplevt av syndig, mänsklig vrede. Som ett försök till hjälp kommer här fyra problem med att tona ner Guds vrede (eller förneka dess aktiva, personliga dimensioner).

1. Bibeln

Om vi vill ta avstånd från tanken på en arg Gud samtidigt som vi bibehåller en auktoritativ bibel, har vi en hel del tungt revisionistarbete framför oss. Jag skulle vilja säga att det i princip kan jämföras med Thomas Jeffersons försök att klippa ut det övernaturliga från Bibeln. Skriv bara in ”Herren vrede” eller ”Gud vredgas” i en bibelsökning. Det finns över 600 referenser till Guds vrede i Skriften.

Det som slår mig mest är dock inte hur ofta Guds Ord talar om Guds vrede, utan att det inte alls skäms eller försöker att linda in det, så som ofta sker i vår tids inställning till denna lära. I Bibeln är Guds vrede inte problemet, utan lösningen – inte den avskräckande lära som behöver försvaras, utan den länge efterlängtade rättvisans upprättelse efter spänningen i profetens ”Hur länge, O Herre?” Guds vrede uttrycks därför med de starkaste metaforer och i de mest orubbliga ordalag. Lägg exempelvis märke till metaforen med eld (underförstådda i orden ”glöd” och upptänd”) som berättaren i 2 Kung 23:26 använder efter att ha skildrat Manasses synd:

Ändå vände Herren sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med.

Eller ta inledningsversen i Nahum (1:2):

Herren är en nitisk Gud
och en hämnare.
Herren tar hämnd och vredgas,
Herren tar hämnd
på sina ovänner
och har vrede i förvar åt sina fiender.

En del tror att Gamla testamentet betonar Guds vrede medan Nya testamentet betonar Guds kärlek. Men det ligger närmare sanningen att säga att både Guds kärlek och Guds vrede finns med tydligt i Gamla testamentet och att båda lyfts fram ännu mer intensivt i det Nya. Uppenbarelseboken förutser t. ex. hur jordens alla kungar ropar till bergen att falla över dem eftersom de inte kan bestå i Lammets vrede (6:15–17). Längre fram hyllas krigaren Kristus som kommer med svärd och en armé för att döma folken och ”han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress” (19:15). Det här låter inte som en opersonlig, passiv process i att bara låta det onda skörda sina egna konsekvenser.

J. I. Packer ägnade ett kapitel i sin klassiker Lär känna Gud åt Guds vrede, där han ställde en befogad fråga:

Det är tydligt att Bibelns författare inte kände några som helst hämningar när det gällde att tala om Guds vrede. Och om de inte gjorde det, varför skulle då vi göra det? Varför skulle vi känna oss tvungna att hålla tyst när Bibeln talar så öppet om den?

2. Kyrkohistorien

Obehag inför läran om Guds vrede tycks främst vara en sentida utveckling i Väst. Kristna före vår moderna tid hade inga problem med tanken på en arg Gud. De större teologerna som fanns före 1750 hade snarare funnit vår tids invändningar mot läran om Guds vrede vara enbart underliga, oroande och högst excentriska.

Läran om Guds dom, en nära besläktad lära till Guds vrede, uppnådde till och med trosbekännelsestatus. De tidigaste och mest ekumeniska trosbekännelserna (apostoliska och nicenska) bestyrkte båda Kristus som ”igenkommande till att döma levande och döda” och den Athanasianska trosbekännelsen (även den ekumenisk) höll fram att Guds dom inkluderade en dom till ”den eviga elden”.

En Gud som dömer det onda antogs som norm för renlärig kristen bekännelse i århundraden. Inte heller skilde denna punkt den kristna tron från de andra monoteistiska religionerna. Maimonides, Muhammed och Martin Luther var alla eniga på denna punkt.

3. Kulturella överväganden

Varför krävde tanken på Guds vrede (likt Guds dom) inte ens något försvar för de flesta kristna genom kyrkohistorien? Varför verkar det som om detta krav endast uppstår i de mer rika och bekväma samhällena? Kanske för att det är svårt att uppskatta rättfärdigheten och riktigheten – ja t. o. m. önskvärdheten i Guds vrede när vi har ganska trevliga liv. När vi sedan kommer ansikte mot ansikte med brutal ondska – när vi sitter med ett våldtäktsoffer eller går i Auschwitz’ korridorer – slår oss tanken på en arg Gud sällan som motbjudande. Istället förstår vi varför Bibelns författare såg Guds vrede som någonting gott – en rättfärdig och lämplig del av världens uppbyggnad. Miroslav Volf gör denna poäng med förödande styrka:

Min tes att icke-våld kräver en tro på gudomlig hämnd kommer bli impopulär bland många kristna, särskilt teologer i Väst. För den som lutar åt att avfärda den, föreslår jag att man tänker sig att man håller en föreläsning i en krigszon (den föreläsning som ligger till underlag för detta kapitel hölls just från början i en krigszon). Bland dina åhörare finns människor vars städer och byar först blivit plundrade, sedan brända och jämnade med marken. Deras döttrar och systrar har blivit våldtagna, deras fäder och bröder har blivit halshuggna. Ämnet för föreläsningen: en kristen attityd till våld. Tesen: vi borde inte hämnas eftersom Gud är perfekt, icke-påtvingande kärlek. Snart upptäcker man att det krävs ett lugnt hem i den rika stadsdelen för att tesen om att människors icke-våld motsvarar Guds vägran att döma, ska födas. I ett sönderbombat land som dränkts i oskyldigas blod, kommer alltid en sådan tes dö. Och när man ser den dö, kan man ta sig en funderare över liberalteologins många andra behagfulla tankefängelser.

4. Ilskans psykologi

Förutom teologiska eller religiösa överväganden, är även idén om att kärlek och vrede är motsatser svår att förlika med grundläggande mänsklig psykologi. Vi känner alla bra, kärleksfulla människor som blir arga just därför att de är goda och kärleksfulla. Vilken god förälder, till exempel, blir inte arg när hans barn behandlas illa? Finns det någon av oss som inte känner ilska när vi ser verklig ondska i världen – som när girighet härjar fritt, eller uppenbart hyckleri? Avslöjar denna ilska att vi saknar kärlek? Nej, tvärt om: vi känner ilska över orättvisor och fel eftersom vi bryr oss om människor. Ilska är hur det goda reagerar på ondska, precis som ögon reagerar på starkt ljus genom att kisa, eller hur händer reagerar på varma ytor genom att snabbt dra sig undan.

Jag skulle rent av kunna med att säga att en Gud som aldrig blir arg – en Gud som låter offrens och de nertrampades rop förbli obesvarade för evigt – en sådan Gud är inte god och skulle därför inte vara Gud. Det är svårt att tillbe eller tro, eller ens kunna tänka sig, en sådan Gud. Som Tim Keller säger i Varför ska jag tro på Gud?:

Att tro på Gud som enbart är kärlek – som accepterar alla människor och inte dömer någon enda – är verkligen en troshandling. Det finns varken några bevis för detta utifrån naturens ordning eller några historiska, religiösa texter som stöder detta synsätt. Ju mer man betraktar det, desto mindre berättigat verkar det.

Anstötligt evangelium

Vi kan ju känna att en opersonlig ”ondskan är sitt eget straff”-process är en mer moderat och human väg att uppnå rättvisa i denna värld. Men en opersonlig process kan inte förlåta oss, medan en Gud som har vrede kan det. Var vi än må bli frestade att förneka tanken på Guds vrede, finner vi ändå mer frihet och tröst i att erkänna den, och se dess lösning på Golgata.

Det kan låta hårt för det moderna förnuftet att se på Jesu blodiga kropp på korset och säga: ”Jag var med och satte honom där; så känner Gud inför min synd.” Att säga detta är att ödmjuka sig under evangeliets anstöt. Det är den sista kapitulationen, döden för egot, nålsögat för vilket den kamel som är mänsklig stolthet måste krympa ihop och pressas igenom. Men det är också frihet, eftersom den som kan säga ”Jesus utsattes för den vrede jag förtjänat” också kan säga ”Jag har nu den kärlek och det gillande som Jesus förtjänat”. Bara den som underordnar sig evangeliets anstöt kan lyftas upp och helt kunna se dess härlighet.