För många av oss är Jonathan Edwards en spinkig och blek figur som aldrig log, förutom när han talade om helvetet. Om det är något mer vi vet är det:

• att han skrev massor av tjocka böcker
• att han talade mycket om Guds ära
• att han var med i det Stora uppvaknandet
• att John Piper är mycket förtjust i honom

Och det är ungefär allt.

Men det finns rikedomar att hämta hos Jonathan Edwards som sträcker sig långt utöver det du kanske hittills har sett. Att läsa Jonathan Edwards är inte bara för historiker och professorer, utan även oss andra.

Här är fyra saker som Edwards lär oss om det kristna livet – ditt kristna liv.

1. Om du är kristen, inser du inte hur radikalt annorlunda du nu är och vilka nya krafter du nu fått.

När syndare först omvänder sig och kommer till tro känns det ofta som om inte mycket hänt, och ofta ser det inte ut som om mycket har hänt. Våra rynkor försvinner inte. Vår Myers-Briggs-personlighetsprofil förändras inte. Vår IQ förbättras inte. Bilden på körkortet ser likadant ut efter omvändelsen som före, bara några år äldre och gråare.

På samma sätt är det med en utlänning som fått medborgarskap i landet där han bor. Han kommer inte känna sig eller se mycket annorlunda ut när han får sitt formella intyg på medborgarskap. Ändå hör han nu till en helt ny nation. Dessutom har han nu också alla de rättigheter och förmåner som kommer till medborgarna i denna nation.

Edwards lär oss att den tysta, till synes harmlösa förändring som sker i den nya födelsen har en evig – även kosmisk – betydelse. En fallen syndare har just blivit en odödlig arvinge till universum. Den helige Ande har just tagit permanent boning i denna själs tempel. I den nya födelsen, skriver Edwards, är den kristne ”en ny skapelse, han är inte samma som förr, utan har blivit född på nytt, skapad en andra gång”.

En kristen som vältrar sig i synd och elände är som en fjäril som kryper längs en gren som om den fortfarande var en larv.

2. Även om du är kristen inser du inte hur radikalt fallen och blint dysfunktionell du fortfarande är.

Om vi sagt för lite om den positiva förändringen som sker i den nya födelsen, så tenderar vi även att säga för lite om den fallenhet som fortfarande kvarstår. Men Edwards kände till alla de svagheter som fortfarande finns hos oss, även sant troende. Han såg detta även hos sig själv.

Edwards talade t. ex. ofta om högmodets smygande faror: ”Det är en synd som nästan kan sägas ha många liv. Om du dödar den, lever den fortfarande. Om du undantränger den i en form, dyker den upp i en annan. Om du tror att den helt är borta, finns den fortfarande där. Som skalet på en lök – man drar av ett lager, så finns ett annat under det”.

Vi känner ofta inte tyngden av vår synd. Varför? På grund av vår synd. Sjukdomen själv gör att vi inte kan upptäcka sjukdomen.

Hur kommer vi ur detta? Ett svar är: Läs Jonathan Edwards. Hans predikningar gör underverk för att vässa ditt avtrubbade samvete igen och åter göra ditt hjärta känsligt för dess fallenhet.

3. Äkta lärjungaskap hos Jesus Kristus gör kristna lugna och milda (inte radikala och hetsiga).

Edwards är känd för sina svavelpredikningar, men det är intressant att spåra hur hans predikande utvecklades under hans tre årtionden i predikstolen. Forskare påpekar att svavelpredikningarna var mer typiska för den unge Edwards och att de gradvis avtog under hans karriär, medan andra ämnen växte alltmer starkare fram: Kristi skönhet, helighetens ljuvlighet, lugnet i ett rättfärdigat liv, Guds mildhet.

En predikan som väl sammanfattar hjärtat i Edwards gärning är ”The Spirit of the True Saints Is a Spirit of Divine Love” (Anden hos sanna heliga är en ande av gudomlig kärlek), utifrån 1 Joh 4:16. Här kan vi läsa påståenden som:

• ”Guds själva natur är kärlek. Om frågan ställs om vad Gud är, kan det svaras att han är en oändlig och outgrundlig fontän av kärlek.”
• ”Den som har gudomlig kärlek i sig, bär en springbrunn av äkta glädje i sitt eget bröst, en fontän av ljuvlighet, en källa med livets vatten. Det finns behagligt lugn, stillhet och ljus, i den själ som åtföljer denna heliga kärlek när den tas i bruk.”
• ”I Kristus låter Gud sådana små och fattiga varelser som du, komma till honom, att älska hans gemenskap, och hålla kärleksfull kontakt med honom. Du kan gå till Gud och berätta hur du älskar honom och öppna ditt hjärta, så ska han ta emot det.”

Det, mer än någonting annat, är det bultande hjärtat i Edwards’ gärning. Radikal gudsfruktan är inte frånstötande, prålig eller bullrande. Den är tyst, mild och stilla.

4. Att vara kristen är helt och hållet en vinst.

Mot slutet av sitt liv blev Edwards utsparkad ur sin församling med tio röster mot en – av bekännande kristna, respektabla församlingsmedlemmar. Denna, och andra prövningar som han mötte under sin livstid, har fått mig att inse att de högtravande idéerna om det kristna livet som han lämnat efter sig inte är en naiv idealism. Han kände smärtan, inte bara av att ha blivit förkastad, utan av att ha blivit förkastad av nära vänner och familjemedlemmar som var med i hans församling. Och ändå, när han fått upp ögonen för detta lidande i nuet, blundade han inte för den framtida äran.

Varför? För att vi kommer att ha Gud, i himlen, ofiltrerat, för evigt. Se på detta hisnande påstående:

Guds ärorika prakt och skönhet är det som för evigt kommer att ta upp alla de heligas tankar, och Guds kärlek blir deras eviga festmåltid. Den friköpta skaran kommer visserligen att ha glädje i andra saker; de kommer ha glädje i änglarna och ha glädje i varandra; men det som de kommer att ha glädje av i änglarna, i varandra eller i någonting annat, vad det än är som ger dem fröjd och glädje, kommer att vara vad de ser av Gud i dem.

Kristna förlorar ingenting när de dör. Allt är en vinning.

5. Väckelse är inte vad du tror att det är.

När evangeliska kristna idag hör ordet väckelse, ser vi generellt framför oss tårar, högljuddhet, uppeldad förkunnelse, sprudlande energi, ödmjukande syndabekännelse, och så vidare. En del av detta kan förekomma i väckelse, men Edwards kom att längta efter väckelse eftersom han såg att det inte är en övergång från det ordinära till det extraordinära, utan snarare en övergång från det sub-ordinära till det ordinära. Vi blir människor igen och får än en gång andas.

Edwards bevittnade två väckelser. Den ena var lokal och höll sig inom New England, på mitten av 1730-talet. Den andra, sex år senare, gick över Atlanten och blev känd som det Stora uppvaknandet. Edwards gjorde den fascinerande observationen att Guds folk tenderade ”att tala med en alltför glättig uppsyn, och en aning skratt”, medan man under den andra väckelsen ”inte verkar vara benägna till detta, utan fröjdas med en mer högtidlig, vördnadsfull, ödmjuk glädje”. Glädjen i den första väckelsen var verklig men ytlig. Glädjen i den andra väckelsen var djupare och mer lugn.

Väckelse är helt enkelt inte konstig. Sann väckelse är återhumaniserande. Den sätter inte Andens extraordinära gåvor i rampljuset, utan snarare Andens ordinära frukter.