”Alla som ser mig hånar mig, de grimaserar och skakar på huvudet.”
Psalm 22:8
Hånet var en viktig ingrediens i vår Herres kval. Judas hånade honom i Getsemane trädgård, översteprästerna skrattade åt honom, Herodes såg ner på honom, tjänarna och soldaterna gjorde narr av honom och gav honom grova förolämpningar, Pilatus och hans vakter förlöjligade hans kunglighet och på träet blev alla möjliga hemska skämt och otäcka glåpord slängda mot honom.
Det är alltid svårt att stå ut med förlöjliganden, men när vi dessutom lider av intensiv smärta är det så hjärtlöst, så grymt, att det sårar oss djupt. Tänk på den korsfäste Frälsaren, torterad med kval som övergår långt mycket mer än dödliga kan gissa sig till, och tänk dig sedan den brokiga skaran, som allesammans skakar på huvudet eller grimaserar i bittraste förakt för ett stackars lidande offer! Helt säkert måste det ha funnits någonting mer i Den korsfäste än vad de kunde se, annars skulle inte en så stor och blandad skara endräktigt ha hedrat honom med sådant förakt. Var det inte ondskans bekännelse, vid just denna stund där den tycktes ha nått sin största triumf, att den trots allt inte kunde göra någonting mer än att håna den segrande godheten som just då härskade på korset?
O Jesus, ”föraktad och övergiven av människor”, hur kunde du dö för människor som behandlade dig så illa? Häri ligger fantastisk kärlek, gudomlig kärlek, ja kärlek bortom alla gränser. Också vi föraktade dig när vi inte var födda på nytt, och även efter vår nya födelse har vi aktat världen högt i våra hjärtan, men ändå blöder du för att hela våra sår och dör för att ge oss liv. Om vi bara kunde sätta dig på en ärorik, upphöjd tron i alla människors hjärtan! Vi skulle sjunga ut ditt lov över land och hav tills människor överallt skulle dyrka dig som de en gång endräktigt förkastade dig.
”Din skapelse Dig kränker, Du suverän och god!
De älskade Dig icke, för att de ej förstod.
Det ger mig högsta smärta, att fåfängan bedrar
De otacksamma mänskor, som ej ser vad du har.”
