”Jag rinner bort som vatten, alla mina leder har skilts åt.”
Psalm 22:15

Har jord eller himmel någonsin skådat ett sorgligare spektakel av elände! Till själ och kropp kände sig vår Herre så svag som om han var vatten som rann ut på marken. Han hade blivit våldsamt skakad när korset satts ner i sin grop. Alla hans senor hade blivit sträckta, varje nerv kände smärtan och alla hans ben hade mer eller mindre gått ur led.

Under bördan av sin egen vikt kände denne lidande hjälte hur ansträngningen ökade för varje minut under de sex långa timmarna. Känslan av matthet och allmän svaghet var överväldigande, och hans eget medvetande blev ingenting annat än en massa av elände och svimfärdighet. När Daniel såg den mäktiga synen beskrev han sina känslor: ”All min kraft försvann. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.” Hur mycket svagare måste inte vår ännu större Profet ha varit, när han såg den skräckinjagande synen av Guds vrede och kände den i sin egen själ! För oss skulle de smärtor vår Herre genomled ha varit outhärdliga, och medvetslösheten hade kommit som en vän till vår räddning. Men han blev sårad och kände svärdet; han tömde bägaren och smakade varenda droppe.

”O Sorgers Kung! den titel som du bär
bland kungar du den ende värdig är
O Sårens Kung! hur sörjer jag för dig,
som från all sorg har bevarat mig!”

När vi böjer oss inför vår nu uppstigne Frälsares tron, låt oss komma väl ihåg hur han beredde denna till att bli en nådens tron för oss. Låt oss i vår ande dricka av hans bägare, så att vi kan få styrka inför den svåra stunden, när den än kommer. Varje kroppsdel led i hans fysiska kropp, och så måste också varje lem i hans andliga kropp. Men på samma sätt som som hans kropp kom oskadd ur alla sorger och smärtor, till ära och makt, så ska också hans församlingskropp klara sig igenom den brinnande ugnen utan att den kommer lukta det minsta bränd.