Ett svar till Jen Hatmaker

Om detta var 1999 – året då jag blev omvänd och lämnade kvinnan och den lesbiska kretsen som jag älskade – och inte 2016, hade Jen Hatmakers ord om att HBT-relationer är heliga översvämmat min värld som balsam från Gilead. Vad fantastiskt om någon så strålande, kunnig, ödmjuk, vänlig och rolig som Jen hade funnits då, och sagt vad mitt hjärta ropade: ”Ja! jag kan ha både Jesus och min flickvän. Ja! jag kan frodas både i min ordinarie akademiska disciplin (queerteori och engelsk litteratur och kultur) och i min församling.” Mina förvirrade känslor skulle åter lägga sig.

Kanske skulle jag inte behöva lämna allt för att få ha Jesus. Kanske skulle evangeliet inte behöva bli mitt fall medan jag väntade och väntade på att Herren skulle läka mig efter att ha överbevisat mig om synd och jag led konsekvenserna. Kanske skulle det gå annorlunda för mig än för Paulus, Daniel, David och Jeremia. Kanske kunde Jesus frälsa mig utan att behöva ge mig smärta. Kanske skulle Herren ge mig hyggliga kors (Matt 16:24). Hanterliga törntaggar (2 Kor 12:7).

Idag hör jag Jens ord – ord som vill uppmuntra, inte avråda; bygga upp, inte bryta ner; försvara de utstötta, inte utöva oförtjänt makt – och en kall kår far ner för min rygg. Om jag fortfarande hade befunnit mig mitt i denna inre strid mot mina lesbiska, syndiga begär, hade Jens ord slungat en kvarnsten runt min hals.

Dog från ett liv jag älskade

Jag vill vara tydlig med att jag inte blev omvänd enbart från homosexualitet, jag blev omvänd från otro. Jag bytte inte bara livsstil, utan dog bort från ett liv som jag älskade. Omvändelsen till Kristus ställde mig öga mot öga med frågan: reflekterade min lesbiska läggning den jag var (vilket jag trodde 1999), eller förvrängde min lesbiska läggning den jag var genom Adams fall? I omvändelsen lärde jag mig att när någonting känns rätt, gott, verkligt och nödvändigt – men står emot Guds Ord – visar detta på vilket sätt Adams synd har påverkat just mitt liv. Vår syndanatur förleder oss. Syndens bedrägeri är inte bara någonting ”där ute”; den finns även djupast i våra hjärtans avgrunder.

Mina känslor avgör inte vem jag är. Bara Gud kan säga mig vem jag är, för han har skapat mig och tar hand om mig. Han säger mig att vi alla fötts som antingen manliga eller kvinnliga avbilder av honom med själar som kommer att finnas för evigt och skapade kroppar som antingen får plågas för evigt i helvetet eller bli förhärligade i det Nya Jerusalem. Första Moseboken 1:27 säger mig att det ligger etiska följder och begränsningar i att ha fötts som män och kvinnor. När jag säger detta ute på universiteten kommer högljudda protester från studenterna – även från de som påstår sig vara kristna. Jag får höra att det är hets mot folkgrupp att tala om de etiska ansvar vi föds med som män och kvinnor.

Att kalla Guds sexualmoral för hets mot folkgrupp är att gå Satans ärenden. Det är orwellskt nonsens, om inte värre. Jag får bara lära känna mitt sanna jag om Bibeln blir min lins där jag rannsakar mig själv, och när Kristi blod pumpar mitt hjärta fullt med en sådan kraft att jag kan förneka mig själv, ta mitt kors och följa honom.

Korset byter inga vänliga blickar med den oomvända människan. Korset är hänsynslöst. Att ta ditt kors betyder att du ska dö. Att bära ett kors är att gå bort och aldrig mer komma tillbaka, som A. W. Tozer skulle ha sagt. Korset är en symbol för vad det betyder att dö bort från sig själv. Vi dör för att bli födda på nytt i och genom Jesus, genom att omvända oss från våra synder (inklusive de vi inte kan rå för) och sätta tilltro till Jesus, vår frälsnings upphovsman och fullkomnare. Den övernaturliga kraft som följer på pånyttfödelsen gör att jag nu har två viljor som strider inom mig, där jag en gång bara haft ett som sa att det som känns bra måste vara mitt verkliga jag. Men nu har jag alltså två viljor: ” Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal 5:17). Denna strid tar inte slut förrän vi äntrar Härligheten.

Seger över synden innebär att vi har Kristus med oss i striden, inte att vi blir lobotomerade. Mina skötesynder vet vad jag heter och var jag bor. Och detsamma gäller dig.

Korset lierar sig aldrig med synden

För några år sedan talade jag i en stor kyrka. En äldre kvinna väntade till slutet av kvällen och kom fram till mig. Hon berättade att hon var 75 år, hade varit gift med en kvinna i 50 år och att hon och hennes partner både hade barn och barnbarn. Sedan sa hon något riktigt rysligt. Hon viskade med låg röst: ”Jag har hört evangeliet och förstår att jag kanske förlorar allt. Varför har ingen sagt detta förut? Varför sa de människor jag älskar inte åt mig att jag en dag skulle behöva välja såhär?” Det är en bra fråga. Varför har inte en enda människa berättat för denna kära människa, skapad i Guds avbild, att hon inte kunde ha både förbjuden kärlek och evangelisk frid samtidigt? Varför har ingen – genom alla dessa årtionden – berättat för denna kvinna att synden och Kristus inte kan leva i endräkt, eftersom korset aldrig lierar sig med den synd som den måste krossa, eftersom Kristus tog på sig vår synd och betalade den hiskeliga lösensumman?

Vi har alla misslyckats fatalt med att älska våra medmänniskor som har sin identitet i HBT-kretsar – bärare av Guds avbild som blivit bedragna av synden och en hatisk värld som dömer människor till att bli ett med sina felaktiga sexuella läggningar. Vi kommer bara fortsätta misslyckas fatalt. Ur biblisk synpunkt har vi ofta misslyckats med att öppna våra hjärtan och hem så obehindrat att vår vänskap är lika stark som orden vi slänger oss med. Vi har också misslyckats med att förstå hur verklig den kristna läran om synd är. När vi förespråkar lagar och riksdagsmotioner som välsignar sådana relationer som Gud kallar synd, agerar vi ju som om vi tror oss vara mer nådiga än Gud är.

Gud nåde oss!