“Kristi brud kan inte vara en äktenskapsbryterska; hon är ofördärvad och ren. Hon känner ett enda hem; hon vakar med ren blygsamhet över en enda sängs helgd. Hon bevarar oss åt Gud. Hon utser sönerna som hon har fött åt riket. Den som är skild från kyrkan och är förenad med en äktenskapsbryterska är skild från kyrkans löften; inte heller kan den som överger Kristi kyrka få Kristi lön. Han är en främling; han tillhör världen; han är en fiende. Den kan inte längre ha Gud som far, som inte samtidigt har kyrkan som mor.”
Cyprianus, “Treatise on the Unity of the Church”, 6.

Jag var 28 år när jag blev pastor i Highland Village First Baptist Church (som nu heter The Village Church). Jag hade haft det tufft tidigt i min församlingserfarenhet, och vid den här tiden hade jag inte helt kommit ur min ”besviken på kyrkan”-fas.

För att vara ärlig var jag i det här skedet inte säker på att församlingsmedlemskap är bibliskt. Trots det hade Anden gjort det tydligt att jag skulle vara pastor i den här lilla församlingen i en förort till Dallas. Det var en av många ironiska saker med mitt liv på den tiden.

Highland Village First Baptist Church var en sökarvänlig församling av Willow Creek-typen och hade ingen formell medlemskapsprocess, men arbetade aktivt på en och ville höra den nya pastorns uppfattning. Jag hade en tydlig förståelse av den universella församlingen men var inte väl bevandrad i min förståelse av – och som jag sa, något skeptisk till – den lokala församlingen. Vi började växa snabbt med unga och ofta desillusionerade människor i 20-årsåldern som vanligtvis inte hade någon församlingsbakgrund, eller dåliga församlingsbakgrunder. De gillade The Village eftersom vi var ”annorlunda”. Detta slog mig alltid som märkligt eftersom vi inte gjorde något förutom att predika och sjunga.

När jag samtalade med dessa män och kvinnor började jag höra saker som ”Församlingen är korrupt: det handlar bara om pengar och en pastors ego,” eller ”Jag älskar Jesus, det är församlingen jag har problem med.” Min favorit var, ”När du organiserar församlingen förlorar den sin kraft.” Även om något i mig emellanåt kunde sympatisera med dessa kommentarer (jag har, tillsammans med de flesta i min generation, auktoritets- och överlåtelseproblem) tyckte jag att de var förvirrande eftersom de som sa detta till mig var människor som gick till församlingen där jag var pastor.

Två frågor från Hebreerbrevet 13:17

Då konflikter redan hade börjat bubbla kring andra läror som jag såg som mycket mer centrala, undrade jag om vi skulle låta frågan om församlingsmedlemskap vänta och återkomma till den senare. Vid den här tiden förberedde jag mig på att predika igenom Hebreerbrevet och ”råkade” vara i kapitel 13 när vers 17 fångade min uppmärksamhet: ”Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.”

Två frågor uppstod för mig. För det första, om det inte finns något bibliskt krav på att tillhöra en lokal församling, vilka ledare ska en enskild kristen lyda och rätta sig efter? För det andra, mer personligt, vilka ska jag avlägga räkenskap för?

Dessa två frågor inledde mitt sökande efter en biblisk förståelse av den lokala församlingen, och de började kring frågor om auktoritet och underordnande.

Angående den första frågan, Skriften befaller tydligt kristna att underordna sig och hedra en grupp äldste (Hebr 13:17, 1 Tim 5:17). Om det inte finns någon förståelse av ett lokalt församlingsmedlemskap, vilka ska vi då underordna oss och lyda? Är det vem som helst med titeln ”äldste” från vilken församling som helst? Ska du som kristen lyda och underordna dig galningarna i Westboro Baptist? För att lyda Skriften, måste du då demonstrera vid soldaters begravningar, som pastorn i Westboro verkar påstå?

Angående den andra frågan, Skriften befaller tydligt en grupp äldste att vaka över specifika människor (1 Petr 5:1–5, även Apg 20:29–30). Kommer jag som pastor hållas ansvarig för alla kristna i Dallas storstadsområde? Det finns många församlingar i Dallas som jag har starka teologiska och filosofiska skillnader med. Kommer jag stå till svars för vad de lär ut i sina smågrupper, hur de spenderar sina pengar, och vad de gör beträffande internationell mission?

Hur är det med församlingsdisciplin?

Efter att ha reflekterat över frågor om auktoritet och underordnande var det andra problemet som dök upp i min studie av den lokala församlingen den bibliska undervisningen om församlingsdisciplin.

Du ser det i ett flertal bibelställen, men ingenstans så tydligt som i Första Korintierbrevet 5:1–12. I den här texten konfronterar Paulus församlingen i Korint för att de accepterar att en man lever i uppenbar sexuell omoral utan att omvända sig. Korintierna hyllar detta som Guds nåd, men Paulus varnar dem för att denna typ av ondska inte borde få dem att skryta, utan snarare att sörja. Han kallar dem för uppblåsta och säger åt dem att driva ut mannen ur gemenskapen till sitt kötts fördärv med förhoppningen att hans själ ska bli frälst. I verserna 11–12 lägger han inga fingrar emellan: ”Men nu skriver jag till er att ni inte ska umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Med en sådan ska ni inte ens äta. Är det min sak att döma de utomstående? Är det inte dem som är innanför ni ska döma?”

Det varit min sorgliga erfarenhet att mycket få församlingar fortfarande praktiserar församlingsdisciplin, men det är en artikel för en annan dag. Min fråga utifrån den här texten är enkel: Hur kan du sparka ”ut” någon om det inte finns något som är ”innanför”? Om det inte finns någon lokal överlåtelse till en förbundsgemenskap av tro, hur kan du då avlägsna någon från trosgemenskapen? Församlingsdisciplin kommer inte fungera om det inte finns något lokalt församlingsmedlemskap.

Många andra bevis för medlemskap

Det finns andra bevis som stöder lokalt församlingsmedlemskap i Skriften.

I Apostlagärningarna 2:37–47 ser vi en redogörelse för antalet av dem som hade bekänt sig till Kristus och blivit fyllda med den Helige Ande (v. 41) och en bekräftelse på att församlingen höll koll på tillväxten (v. 47).

I Apostlagärningarna 6:1–6 ser vi hur man genomför val för att ta itu med ett specifikt problem och anklagelse.

I Romarbrevet 16:1–16 ser vi att det tycks finnas en medvetenhet om vem som är en församlingsmedlem.

I Första Timoteusbrevet 5:3–16 ser vi en tydlig undervisning om hur man ska behandla änkor i församlingen och i verserna 9–13 läser vi detta:

”Som församlingsänka kan den räknas som är minst sextio år och har varit en enda mans kvinna. Hon ska vara känd för goda gärningar: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och använt varje tillfälle att göra gott. Yngre änkor ska du däremot avvisa. När de drivs av begär bort från Kristus vill de gifta sig och drar en dom över sig för att de förnekat sin första tro. Samtidigt lär de sig att vara lata när de går omkring i husen. Och de blir inte bara lata, utan dessutom skvallriga och nyfikna och pratar om sådant som inte passar sig.”

I den här texten ser vi kriterier för den som skulle eller inte skulle vara kvalificerad för att räknas som församlingsänka i Efesus. Den lokala församlingen i Efesus är organiserad, och de arbetar fram en plan.

Vi skulle kunna fortsätta med mer och mer här, och ställa frågor om hur vi kan vara lydiga mot Guds befallningar i Korintierbrevet 12 eller Romarbrevet 12 om vi inte är förbundna med en lokal förbundsgemenskap av tro. Men att gå igenom alla de möjliga texterna skulle kräva större utrymme än jag har för den här artikeln.

Guds plan är att vi ska tillhöra lokala församlingar

När du börjar titta på de här texterna blir det tydligt att Guds plan för sin församling är att vi alla bör tillhöra en lokal förbundsgemenskap av tro. Det är för vårt eget beskydd och vår mognad, och för andras bästa.

Om du ser församlingen som någon slags ecklesiologisk buffé kommer du kraftigt begränsa sannolikheten att du växer till i mognad. Att växa till i gudfruktighet kan vara smärtsamt. Så blir till exempel min egen tröghet när det gäller iver synliggjord när jag samverkar med andra i min egen lokala kropp, precis som min brist på tålamod, min brist på uthållighet i bön och min tvekan att associera mig med de enkla (Rom 12:11-16). Men denna samverkan ger mig också möjlighet att kärleksfullt konfronteras av bröder och systrar som står tillsammans med mig i striden, och ger mig också en trygg plats för att bekänna och omvända mig. Men när församlingen bara är en plats du går till utan att överlåta dig, som en ecklesiologisk buffé, kanske du skulle reflektera över om du alltid lämnar just när ditt hjärta börjar blottläggas av Anden, och det verkliga verket börjar hända.

Vad är slutsatsen? Medlemskap i en lokal församling är en fråga om biblisk lydnad, inte om personlig preferens.

Av Matt Chandler

Copyright 2020 9Marks. Used by permission. Website: www.9Marks.org