En del som ställer sig kritiska till slagordet ”tron allena” påpekar ofta att det endast finns ett ställe där Skriften uttalar sig kring huruvida vi blir rättfärdiggjorda av tron allena – och det är ett ställe där den förnekar det: ”Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (Jakobs brev 2:24).

Vad menar Jakob när han säger att vi erkänns som rättfärdiga genom gärningar?

Jag kommer inte att detaljerat försvara varför rättfärdiggörelsen av tro allena är sann, men den lärs tydligt ut, exempelvis, i Romarbrevet 3:28: ”människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar”. Eller, som Paulus lär i Romarbrevet 4:5, där det står att Gud ”förklarar den ogudaktige rättfärdig”. Både Abraham och David blev rättfärdiga genom tro och inte genom gärningar (Rom 4:1-8; Gal 3:6-9).

Frälsning, visar Paulus på andra ställen, kommer ”av nåd” och ”genom tron” (Ef 2:8-9). Gärningar som grund för frälsning är uteslutna, annars skulle folk kunna berömma sig själva om vad de har gjort. Frälsning av nåd genom tron belyser den fantastiska och trösterika sanningen att frälsningen är Herrens verk, inte vårt.

Men säger Paulus för den delen emot Jakob?

Rättfärdiggörelse genom gärningar i Jakobs brev

Jakob 2:14-26 hävdar upprepade gånger att tro utan gärningar inte frälser på den yttersta dagen. De som påstår sig ha tro men saknar goda gärningar är inte frälsta av en sådan påstådd tro (Jak 2:14). Jakob jämför en sådan tro med ”ord av kärlek och tröst” till någon som är kall och hungrig. Sådana ord har ingen betydelse om de inte åtföljs av handlingar i form av att ge mat och kläder till den nödställde (2:15-16). Så är också tron utan gärningar ”död” och till ingen nytta (2:17, 20, 26).

En blott intellektuell tro, eller en tro som påstår sig tro men inte leder till någon handling, är inte bättre än den ”tro” som de onda andarna har. Trots allt skriver de ju under på den korrekta tron att ”Gud är en”, och de ”bävar” av skräck (2:19). Jakob belyser att Abraham blev ”rättfärdig genom gärningar” då han bar fram Isak (2:21), och skökan Rahab blev ”rättfärdig genom gärningar” då hon tog emot spejarna och skyddade dem från fara (2:25).

Intellektuell tro frälser inte

Vid första anblick kan det tyckas som att Jakob förkastar rättfärdiggörelsen av tro allena, men första anblickar räcker inte när man läser Skriften. Vi är kallade att läsa djupt och regelrätt. Jakob förnekar inte att tron frälser; han förkastar uppfattningen att en särskild typ av tro frälser – en tro som inte resulterar i gärningar. Kort och gott, en tro som bara är ett rent intellektuellt medgivande är inte en frälsande tro.

Som sagt, bekände de onda andarna att Jesus är ”Guds Helige” (Mark 1:24), men deras tro på denna sanning frälste dem inte. Även om de visste vem Jesus var, hatade de ju honom. Frälsande tro är därför något som engagerar hela ens varelse. Både vilja och känsla dras med, på ett sådant sätt att de som tror på Jesus ger sig själva åt honom.

Inte grunden

Låt oss se saken från ett annat håll. Tron allena rättfärdiggör, men endast den sortens tro som oundvikligen leder till goda gärningar. Nu är inte dessa goda gärningar grunden för rättfärdiggörelsen; och det kan de ju inte vara, eftersom en enda synd gör dig till lagöverträdare (Jak 2:10-11). Goda gärningar kan inte fungera som grunden till vår rättfärdiggörelse eftersom Gud kräver perfektion, och även efter att vi blivit omvända fortsätter vi att synda.

Just detta säger Jakob faktiskt i nästa passage efter att ha diskuterat rättfärdiggörelse genom gärningar: ”Vi begår alla många fel” (3:2). Att ”begå fel” betyder här att ”synda”, som parallelltexten i Jak 2:10 visar [jfr. sv. 1917 övers. ”fela”]. Varenda en av oss, utan undantag – inklusive Jakob (”vi alla”) – fortsätter att synda.

Säger han att vi endast syndar någon gång ibland? Absolut inte. Han säger att vi alla syndar ”på många sätt” [Bibel 2000]. Vi syndar inte bara på ett fåtal sätt, utan på många. Eftersom synden fortsätter karakterisera troendes liv på olika, anmärkningsvärda sätt, och eftersom Gud kräver perfektion, kan rättfärdigande gärningar inte utgöra grunden för vår rättfärdiggörelse.

Frukten, inte roten

Hur bör vi förstå gärningarna som Jakob säger behövs? Självklart är goda gärningar nödvändiga, för utan dem kommer vi inte vara rättfärdigade, men vi har sett att de inte är den nödvändiga grunden eller fundamentet.

Den bästa lösningen blir att säga att de är resultatet och frukten av tron. Sann tro uttrycker detta i gärningar. Paulus säger faktiskt samma sak, då han lär att det som i slutändan har betydelse är ”en tro som är verksam i kärlek” (Gal 5:6).

Det är inte så svårt att förstå detta koncept. Om jag sa att rummet du befann dig i kommer sprängas om en minut, och du trodde mig, önskade leva, och fysiskt hade möjlighet att lämna rummet, så hade du skyndat dig ut. Tron skulle leda till gärningar! Att lämna rummet hade då varit resultatet av din tro. Så, det är sant, som reformatorerna sa, att vi är rättfärdiga genom tron allena, men att sann tro aldrig är allena. Och jag skulle hävda att det är just det här som Jakob lär.

Det är inte som om våra gärningar frälser eller rättfärdigar på så sätt att de kvalificerar oss till att komma in i Guds närvaro – som om vår dygd vinner oss Guds ynnest på den yttersta dagen. Jakob lär att det finns ett levande förhållande mellan sann tro och gärningar. Om vi verkligen förtröstar på Kristus, visar den förtröstan sig i hur vi lever. Gärningar är bevis på vår tro.

Kompletterande sanningar

Varför låter Paulus och Jakob så olika? Varför ser det vid första anblicken ut som att de säger emot varandra? Vi behöver minnas att breven skrevs för att besvara specifika situationer som de olika församlingarna befann sig i. Paulus skrev till församlingar där människor blev frestade att förtrösta på sina gärningar för att bli frälsta, medan Jakob skrev till de som hade lätt att tro att ett intellektuellt instämmande kunde frälsa dem.

Paulus motverkar lagiskhet, medan Jakob korrigerar laglöshet.

Givetvis förkastade Paulus också laglöshet: ”Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal 5:21). Han trodde även att goda gärningar var nödvändiga för evigt liv, men både Paulus och Jakob trodde att sådana gärningar var frukten av den frälsande tron, inte roten.

Ser vi alltså hela den färdiga, vackra bilden Guds Ord har målat upp, ser vi att Paulus och Jakob lär ut kompletterande, inte motsägande, sanningar.