5 Mos 32:35
Tiden då deras fot ska vackla.

I denna vers hotar Guds hämnd de onda otroende israeliterna, som var Guds synliga folk och levde under nådens medel; och som trots alla de underbara gärningar som Gud utfört för det folket, ändå förblev, som uttrycks i v. 28, rådlöst, utan förstånd; och som under all himlens skötsel bar fram besk och giftig frukt; som nämns i vers 32.

Uttrycket som jag valt för min text, ”tiden då deras fot ska vackla”, verkar innebära följande saker angående det straff och den undergång som dessa onda israeliter riskerade att utsättas för.

1. Att de alltid riskerade att gå under, liksom en som står eller går på hala ställen alltid riskerar att falla. Detta antyds av det sätt på vilket deras undergång kommer över dem, framställt som deras vacklande fot. Detsamma uttrycks i Psalm 73:18: ”Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet”.
2. Det innebär att de alltid riskerade plötslig oväntad undergång. Liksom den som går på hala ställen konstant riskerar att falla – den ena stunden kan han inte förutse om han kommer stå eller falla den andra stunden – och när han väl faller, faller han på en gång, utan varning. Detta uttrycks också i Psalm 73:18-19 ”Du ställer dem på det hala, du störtar dem i fördärvet. Hur plötsligt ska de inte gå under!”
3. En annan sak som antyds är att de är benägna att falla av sig själva, utan att kastas omkull av någon annans hand. Precis som den som står eller går på hal mark inte behöver någonting annat än sin egen vikt för att falla omkull.
4. Anledningen till att de inte redan fallit, och inte faller just nu, är enbart för att Guds bestämda tid inte kommit. För det är sagt, att tiden – denna bestämda tid – kommer ”då deras fot ska vackla”. Sedan ska de utlämnas till att falla som de är benägna att göra av sin egen vikt. Gud kommer inte att hålla dem uppe på det hala längre, utan kommer släppa dem; och då, i samma ögonblick, kommer de att falla i fördärvet; precis som den som står på en så hal och sluttande mark på kanten till en avgrund att han inte kan stå själv, faller omedelbart till sin undergång när man släpper taget om honom.

Iakttagelsen som jag nu vill insistera på utifrån dessa ord är:

Det finns ingenting som håller onda människor, för ett ögonblick, utanför helvetet, annat än Guds eget gottfinnande.

Med Guds eget gottfinnande menar jag hans suveräna gottfinnande – hans egen goda vilja – som inte tvingas av någon skyldighet, inte hindras av någon som helst svårighet – utöver Guds rena vilja, om än i allra lägsta grad – eller i något som helst avseende, någon hand som bevarar onda människor ett enda ögonblick.

Sanningen i denna iakttagelse framgår av följande beaktanden.

I. Det finns ingen avsaknad av kraft hos Gud att kasta onda människor i helvetet vilken stund som helst. Människohänder kan inte vara starka när Gud reser sig: de starkaste har ingen kraft att motstå honom, inte heller kan någon rädda ur hans händer.

Han är inte bara mäktig att kasta onda människor i helvetet, utan han kan göra det med största lätthet.

Ibland stöter en jordisk furste på stora svårigheter med att undertrycka en upprorsmakare, som har funnit medel att befästa sig själv, och har gjort sig stark genom antalet anhängare. Men så är det inte med Gud. Det finns ingen fästning som ger något skydd från Guds makt. Även om stora mängder av Guds fiender skulle förenas och slå sig samman, slås de enkelt i spillror; de är som stora högar av lätta agnar för stormen, eller stora mängder av torr halm för slukande lågor. Vi finner det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken, och lika lätt som det är för oss att klippa eller bränna av en fin tråd som någonting hänger i – så lätt är det för Gud när han vill kasta ner sina fiender i helvetet. Vilka är vi att tro att vi kan bestå inför honom, för vilkens tillrättavisning jorden skälver, och honom som klipporna slungas ned för?

II. De förtjänar att kastas i helvetet; gudomlig rättvisa står aldrig i vägen, den protesterar inte emot att Gud skulle använda sin makt vilket ögonblick som helst för att förgöra dem. Ja, i själva verket ropar rättvisan högt efter deras synders eviga straff. Gudomlig rättvisa säger om trädet som bär sådana sodomsdruvor: ”Hugg bort det! Varför ska det få suga ut jorden?” Lukas 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas ständigt ovanför deras huvuden, och det är ingenting annat än den egenmäktiga barmhärtighetens hand, och Guds rena vilja, som håller det tillbaka.

III. De är redan under ett avkunnande om evig fördömelse till helvetet. De förtjänar inte bara rättvist att kastas ner där; utan avkunnandet från Guds Lag, denna eviga och oföränderliga måttstock på rättfärdighet som Gud har satt mellan sig och människosläktet, har gått ut över dem; de är alltså redan givna åt helvetet. Johannes 3:18 ”den som inte tror är redan dömd” alltså hör varje oomvänd människa lämpligt till helvetet; det är hennes plats; därifrån kommer hon. Johannes 8:23 ”Ni är nerifrån” och dit är hon ämnad; det är den plats som rättvisan, och Guds Ord, och oföränderliga lag, tilldelar henne.

IV. De är nu föremål för just den Guds ilska och vrede som uttrycks i helvetets plågor: och orsaken till varje ögonblick som de inte far ner till helvetet är inte för att Gud, i vars makt de är, inte just då är väldigt arg på dem; lika arg som han är på många av de eländiga varelser som han just nu plågar i helvetet, och som där känner och utstår hans stränga vrede. Ja, Gud är mycket argare på mängder som nu är på jorden, ja, otvivelaktigt på många som är i denna församling just nu, som, må så vara, har det lugnt och tyst, än vad han är på många av de som nu är i helvetets lågor.

Så det är inte för att Gud inte tar notis om deras ondska, och inte tar illa upp av den, som han inte släpper loss sin hand och hugger av dem. Gud är inte helt och hållet sådan som de själva är, även om de föreställer honom så. Guds vrede brinner mot dem, deras fördömelse slumrar inte, avgrunden är förberedd, elden är iordningställd, smältugnen är nu het, redo att ta emot dem, lågorna rasar nu och glöder. Det flammande svärdet är vässat, och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sin mun under dem.

V. Djävulen står redo att kasta sig över dem och ta dem som sina egna, i den stund Gud ger honom tillåtelse. De tillhör honom; han har deras själar i sin ägo, och under sitt välde. Bibeln föreställer dem som hans ”ägodelar” Lukas 11:21. Djävlarna iakttar dem; de är alltid vid dem, på deras högra sida; de står och väntar på dem, som giriga, hungriga lejon som ser sitt byte och väntar sig få det, men som för tillfället hindras. Om Gud skulle dra bort sin hand, som tyglar dem, skulle de på en gång flyga på deras stackars själar. Den gamle ormen gapar efter dem; helvetet gapar stort för att ta emot dem; och om Gud tillät det, skulle de hastigt uppslukas och gå förlorade.

VI. I onda människors själar regerar sådana helvetiska anlag, som just nu hade antänts och slagit ut i helveteslågor, om det inte vore för Guds tyglar. Det ligger i själva naturen hos köttsliga människor en grund för helvetets plågor: det finns sådana fördärvade anlag, som är vid regerande makt i dem, och fullt äger dem, som är frön till helveteseld. Dessa anlag är verksamma och kraftfulla, och oförbätterligt våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tyglande hand över dem skulle de snart bryta ut, de skulle flamma upp på samma sätt som samma fördärv, samma fiendskap gör i fördömda själars hjärtan, och de skulle förorsaka samma plågor i dem som de gör i dem. De ondas själar jämförs i Skriften med ett upprört hav, Jesaja 57:20. För närvarande tyglar Gud deras ondska med sin mäktiga kraft, som han gör med det upprörda havets rasande vågor, när han säger ”Hit men inte längre”; men om Gud skulle ta bort denna tyglande makt, skulle den snart välla fram. Synden är själens förgängelse och elände; den är destruktiv till sin natur, och om Gud skulle lämna den otyglad skulle ingenting annat behövas för att göra själen helt och hållet eländig. En människas hjärtas fördärv är någonting omåttligt och obundet i sitt raseri; och så länge onda människor lever här är det som eld instängd av Guds inskränkningar, så att den, om den släpptes ut, skulle tända eld på naturens gång; och som hjärtat nu är ett syndens näste, så, om synden inte tyglades, skulle den genast förvandla själen till en brinnande ugn, eller en smältugn med eld och svavel.

VII. Det är ingen säkerhet för onda människor för ett ögonblick, att det inte finns några synbara medel att dö i närheten. Det är ingen säkerhet för en oandlig människa att hon nu är i god hälsa, och att hon inte förstår hur hon nu omedelbart skulle lämna världen till följd av någon olycka, och att det inte finns någon synlig fara i något avseende i hennes fall. Världens talrika och fortsatta erfarenheter genom alla tider, visar att detta ändå inte är något bevis för att en människa inte skulle vara ända ute på randen till evigheten, och att nästa steg inte kommer att landa i en annan värld. De osynliga, oanade vägarna och sätten för människor att plötsligt lämna världen är otaliga och obegripliga. Oomvända människor går över helvetets avgrund på ett ruttet täcke, och det finns otaliga ställen i detta täcke som är så svaga att de inte kommer bära deras vikt, och dessa ställen syns inte. Dödens pilar flyger osedda mitt på ljusa dagen; den skarpaste blick kan inte urskilja dem. Gud har så många outgrundliga sätt att ta onda människor ur världen och skicka dem till helvetet på, att det inte finns någonting som får det att verka som att Gud skulle ha behov av att bekosta ett mirakel eller gå ur sin normala omsorgs väg, för att förgöra någon ond människa, när som helst. Alla medel som finns för att människor ska lämna världen är i Guds händer till en sådan grad, och så allomfattande helt beroende av hans kraft och beslutsamhet, att det inte alls beror mindre på Guds rena vilja, huruvida syndare när som helst kommer till helvetet, än om medel aldrig användes, eller hade någonting med fallet att göra.

VIII. Oandliga människors försiktighet och omsorg om att bevara sina egna liv, eller andras omsorg som bevarar dem, håller dem inte säkra för en sekund. Detta bär också Guds försyn och den allmänna erfarenheten vittnesbörd om. Det finns så klara bevis för att människors egen visdom inte säkrar dem från döden; att om det vore annorlunda, så skulle vi se skillnad mellan de visa och kloka människorna i världen och andra, med avseende på deras benägenhet till tidig och oväntad död; men hur ligger det egentligen till med den saken? Predikaren 2:16 ”Hur dör den vise? Som dåren!”

IX. Alla de besvär och knep onda människor tar sig till med för att undkomma helvetet, medan de fortsätter förkasta Kristus, och så förblir onda människor, säkrar dem inte från helvetet för ett ögonblick. Nästan varje oandlig människa som hör talas om helvetet, smickrar sig själv med att hon ska undkomma det; hon förlitar sig på sig själv för sin egen säkerhet; hon smickrar sig själv över vad hon har gjort, med vad hon nu gör, eller vad hon tänker göra. Varje människa lägger upp i sina tankar hur hon ska undkomma fördömelse, smickrar sig själv med att hon allt har klurat ut någonting bra för sig själv och att hennes listiga planer inte kommer att misslyckas. De hör ju att det finns endast ett fåtal frälsta, och att den större delen av de människor som dött hittills har kommit till helvetet; men var och en föreställer sig ha klurat ut sin egen utväg bättre än vad andra har gjort: hon tänker inte komma till denna plågornas plats; hon säger inom sig själv att hon tänker vidta åtgärder som kommer fungera, och ordna det för sig själv på ett sätt som inte kommer misslyckas.

Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva rejält i sina egna planer och i sin tillit till sin egen styrka och vishet; de litar på ingenting mer än en skugga. Den större delen av de som hittills har levt under samma nådemedel, och som nu är döda, har utan tvekan kommit till helvetet: och det var inte för att de inte var lika kloka som dem som nu lever: det var inte för att de inte hade ordnat lika bra för sig själva för att säkra sin egen utväg. Om det vore så, att vi kunde komma och prata med dem och fråga dem en efter en, ifall de förväntade sig när de levde och brukade höra om helvetet, att någonsin bli föremål för detta elände, skulle vi utan tvivel höra en och annan svara ”Nej, jag hade aldrig för avsikt att komma hit; jag hade lagt upp annat i mina tankar; jag trodde att jag allt hade klurat ut någonting bra för mig själv; jag tyckte att min listiga plan var god; jag tänkte vidta fungerande åtgärder; men det kom oväntat över mig; jag väntade mig det inte just vid det tillfället. Och på så sätt kom det som en tjuv; döden överlistade mig; Guds vrede var för snabb för mig. Ack! min förbannade dumhet! Jag smickrade mig själv, och gladde mig själv åt fåfänga drömmar om vad jag skulle göra härefter, och när jag sade att allt var lugnt och tryggt, kom plötsligt fördärvet över mig.”

X. Gud har inte gjort sig skyldig genom något löfte att hålla en enda oandlig människa utanför helvetet för ett ögonblick. Gud har verkligen inte gett några löften, varken om evigt liv eller någon befrielse eller bevarande från evig död, utom det som finns inom nådens förbund, löftena som ges i Kristus, i vilken alla löften är ”ja” och ”amen”. Men de som inte är barn till nådens förbund har verkligen, tror inte på något av detta förbunds löften, har inget intresse i detta förbunds löften och har inget intresse i förbundets Medlare.

Så, vad vissa än har föreställt sig och låtsats om löften givna till oandliga människors ivriga sökande och bultande, är det klart och tydligt att vilka bekymmer en oandlig människa än tar sig i religion, vilka böner hon än ber, innan dess att hon tror på Kristus, är Gud inte på något som helst sätt skyldig att för ett ögonblick hålla henne från evigt fördärv.

Alltså är det som att oandliga människor hålls i Guds hand över helvetets avgrund; de har förtjänat den brinnande avgrunden, och är redan dömda till den; och Gud är rysligt uppretad, hans ilska är lika stor gentemot dem som den är mot dem som faktiskt lider hans stränga vredes verkställande i helvetet, och de har inte gjort minsta lilla för att blidka eller dämpa den ilskan, inte heller är Gud det minsta bunden av något löfte att hålla dem uppe ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, lågorna hopar sig och sprakar runt dem, och skulle gärna lägga vantarna på dem, och sluka dem; elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut; och de har inget intresse i någon Medlare, det finns inga medel inom räckhåll som kan vara någon säkerhet för dem. Kort sagt, de har ingen fristad, ingenting att ta tag i. Allt som bevarar dem varje ögonblick är den rena, egenmäktiga viljan och det oförbundna, otvingade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Tillämpning

Detta skräckinjagande ämne kan vara bra till att väcka oomvända människor i denna församling med. Detta som du har hört, gäller var och en som är utanför Kristus. Denna värld av elände, denna sjö av brinnande svavel sträcker ut sig under dig. Där är den fasansfulla avgrunden av Guds vredes glödande lågor; där är helvetets vidöppet gapande mun; och du har inget att stå på, inte heller någonting att ta tag i: det finns ingenting mellan dig och helvetet utom luften; det är endast Guds kraft och eget gottfinnande som håller dig uppe.

Du är antagligen inte medveten om detta; du finner att du hålls utanför helvetet, men ser inte Guds hand i det. Du ser istället till andra saker, som din kroppsfysiks goda skick, din hand om ditt eget liv, och de medel du använder för ditt eget bevarande. Men minsann är dessa saker ingenting; om Gud drog tillbaka sin hand, skulle de inte vara till mer nytta för att hindra dig från att falla, än den tunna luften håller uppe en person som befinner sig i den.

Din ondska gör dig, liksom, tung som bly, och får dig att böjas nedåt med enorm vikt och tryck mot helvetet; och om Gud släppte dig, skulle du omedelbart sjunka, åka ner snabbt och störta i det bottenlösa djupet, och din goda kroppsfysik, din egen omsorg och varsamhet, dina bästa knep och all din rättfärdighet, skulle inte göra mer för att hålla dig uppe och borta från helvetet än vad ett spindelnät skulle göra för att hindra en fallande sten. Vore det inte för att det är Guds suveräna gottfinnande, skulle jorden inte stå ut med dig för ett ögonblick; för du är en börda för den. Skapelsen jämrar sig över dig; skapelsen har blivit föremål för ditt fördärv, inte frivilligt; solen skiner inte frivilligt över dig för att ge dig ljus att tjäna synden och Satan med; jorden ger inte frivilligt upp sin gröda för att tillfredsställa dina begär; inte heller är den frivilligt en scen för din ondska att uppträda på; luften tjänar dig inte frivilligt för att andas och underhålla livets låga i dina organ, medan du ägnar ditt liv åt Guds fienders tjänst. Guds skapelser är goda, och gjordes för att människorna skulle tjäna Gud med dem, och tjänar inte frivilligt till något annat syfte, och jämrar sig när de missbrukas till syften så rakt motsatta mot deras art och ändamål. Och världen skulle spy ut dig, om det inte vore för Hans suveräna hand, som har lagt den därunder i hopp. Där hänger nu Guds vredes svarta moln rakt ovanför era huvuden, fulla av den fruktansvärda stormen, och stora av åska; och vore det inte för Guds tyglande hand skulle de genast bryta ut över er. Guds suveräna gottfinnande hindrar för närvarande sin svåra vind; annars skulle den komma med ilska och din förödelse skulle komma som en tromb, och ni skulle bli som agnarna på sommarens loggolv.

Guds vrede är som stora vatten som för närvarande är uppdämda; de ökar mer och mer, och stiger högre och högre, tills ett utlopp ges, och för ju längre tid strömmen hindrats, desto stridare och mäktigare blir dess bana, när den en gång släppts ut. Det är sant, att domen mot era onda gärningar hittills inte verkställts; floderna i Guds hämnd har hållits tillbaka; men samtidigt ökas din skuld ständigt, och du samlar varje dag på dig mer vrede; vattnen stiger ständigt och tilltar mer och mer i kraft; och det är ingenting annat än Guds eget gottfinnande som håller tillbaka vattnen som ovilligt stoppas, och trycker hårt för att gå framåt; om Gud bara drog bort sin hand från slussen, skulle den omedelbart flyga upp och de häftiga floderna av Guds stränga vrede skulle rusa fram med obegripligt raseri, och komma över dig med allsmäktig kraft; och även om din styrka vore tio tusen gånger större än vad den är, nej tio tusen gånger större än styrkan hos den kraftigaste, mest robusta djävulen i helvetet, skulle den inte tjäna någonting till för att motstå eller orka med det.

Guds vredes båge är böjd, och pilen gjord redo på strängen, och rättvisan riktar pilen mot ditt hjärta, och spänner bågen, och det är inget annat än Guds – och det en arg Guds – eget gottfinnande, som, utan något löfte eller någon skyldighet alls, håller pilen ett ögonblick från att bli berusad av ditt blod.

Så är det för alla er som aldrig gått igenom någon stor förändring, genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar; alla som aldrig blivit födda på nytt och gjorda till nya skapelser, och uppväckts från att vara döda i synden, till ett tillstånd av nytt och förut helt och hållet oerfaret ljus och liv: ni är alltså i händerna på en arg Gud. Emellertid kan ni ha förändrat era liv i mångt och mycket, ni kan ha haft religiösa känsloupplevelser, och ni kan ha uppehållit en form av fromhet i era familjer, kammare och i Guds hus, och kanske är ni noggranna i det. Det är inget annat än hans eget gottfinnande som håller er ifrån att i detta ögonblick sväljas upp av evinnerligt fördärv.

Hur oövertygad du än må vara om sanningen i vad du hör, kommer du inom kort bli fullt övertygad om det. De som har farit från att vara i en liknande situation som din, förstår att det var så med dem; ty förödelsen kom plötsligt över de flesta av dem, när de inte förväntade sig någonting av det, och medan de sade ”Fred och trygghet”, förstår de nu att de saker som de berodde på för att få fred och trygghet, inte var någonting annat än tunn luft och tomma skuggor.

Den Gud som håller dig över helvetets avgrund, mycket likt man håller en spindel, eller någon vämjelig insekt, över elden, avskyr dig, och är fasligt uppretad; hans vrede gentemot dig brinner som eld; han ser på dig som värdig ingenting annat än att kastas i elden; hans ögon är för rena för att behöva stå ut med att ha dig i sin blick; du är tio tusen gånger så vidrig i hans ögon som den mest avskyvärda giftorm är i våra. Du har förolämpat honom oändligt mycket mer än vad en trotsig rebell någonsin gjort mot sin furste: och ändå är det inget annat än hans hand som i varje stund hindrar dig från att falla i elden: det är att tillskriva inget annat, att du inte kom till helvetet i natt; att du än en gång tilläts vakna upp i denna värld, efter det att du slöt dina ögon för att sova: och det finns inget annat skäl till varför du inte trillat ner i helvetet sedan du gick upp på morgonen, än att Guds hand har hållit dig uppe: det finns ingen annat skäl till varför du inte har kommit till helvetet sedan du suttit dig här i Guds hus och utmanat hans rena ögon med det syndiga och onda sätt som du deltagit i hans högtidliga tillbedjan på: ja, det finns inget annat som kan ges som anledning till att du inte i detta nu faller ner i helvetet.

O, syndare! Betänk den fruktansvärda fara du är i: det är en stor smältugn av vrede, en vid och bottenlös avgrund, full av vredens eld, som du hålls över i den Gudens hand, vars vrede är uppretad och upptänd lika mycket mot dig som mot många av de fördömda i helvetet: du hänger i en tunn tråd, med den gudomliga vredens flammor sprakande runt den, och varje ögonblick redo att sveda den, och bränna sönder den; och du har inget intresse i någon Medlare, och ingenting att ta tag i för att rädda dig själv, ingenting att hålla vredens flammor borta med, ingenting av det du har, ingenting av det du någonsin gjort, ingenting som du kan göra, för att få Gud att skona dig för ett ögonblick.

Och betänk här mer särskilt flera saker angående den vrede som du är i sådan fara för.

Det första. Vems vrede det är: det är den oändlige Gudens vrede. Om det bara var en människas vrede, även om det var den mäktigaste furste, skulle det vara jämförelsevis lite att betrakta. Kungars vrede är väldigt mycket fruktad, särskilt absoluta monarkers, som har sina undersåtars ägodelar och liv helt i sitt våld, att göra sig av med på sin blotta befallning. Ordspråksboken 20:2 ”Som ett lejons rytande är skräcken från en kung, den som väcker hans vrede förverkar sitt liv.” Undersåten som väldigt mycket förargar en egenmäktig furste, är pliktig att lida de mest extrema plågor, som mänsklig konst kan uppfinna eller som mänsklig kraft kan tillfoga. Men de största jordiska potentaterna, i allt sitt majestät och styrka, när de är som mest fasansfulla, är ingenting mer än svaga, föraktliga maskar på jorden, jämfört med den store och allsmäktige Skaparen och Kungen av himmel och jord: det finns egentligen väldigt lite som de kan göra, när de är som mest förgrymmade, och när de utövat det yttersta av sitt ursinne. Alla jordens kungar är som gräshoppor inför Gud, de är ingenting och mindre än ingenting: både deras kärlek och hat är att förakta. Vreden hos den store konungarnas Konung är lika mycket mer fasansfull än deras, som hans majestät är större. Lukas 12:4-5 ”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra någonting mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta.”

Det andra. Det är hans stränga vrede som du har framför dig. Vi läser ofta om Guds vrede, som i Jesaja 59:18: ”Efter deras gärningar ska han löna dem, med vrede över hans motståndare”. Likadant i Jesaja 66:15 ”För se, Herren ska komma med eld, och hans vagnar är som en stormvind. Han låter sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor”. Och likadant på många andra ställen. Så läser vi om Guds stränga vrede. Upp 19:15, där läser vi om ”den Allsmäktiges stränga vredes vinpress.” Orden är enormt förfärliga: om det bara hade stått ”Guds vrede”, så hade orden inneburit det oändligt fasansfulla; men det står inte bara så, utan ”Guds stränga vrede”: Guds vrede! Jehovas stränghet! Åh hur fasligt det måste vara! Vem kan yttra eller förstå vad sådana uttryck innebär! Men det står inte bara så, utan ”den Allsmäktiges stränga vrede”. Som om det skulle bli en väldigt stor demonstration av hans allmakt, i vad hans stränga vrede skulle vålla, som om allmakten liksom skulle bli rasande, och uppbådad, som människor ofta uppbådar all sin kraft när de brister ut i vilt raseri. Åh! vad kommer då följden att bli? Vad kommer det bli av den stackars mask som kommer genomgå den! Vems händer kan vara starka? och vems hjärta stå ut? Vilket fasansfullt, obeskrivligt, obegripligt djup av elände måste den stackars varelsen sjunka till, som kommer bli föremål för detta!

Tänk er detta, ni som är här och fortfarande förblir i ett icke-pånyttfött stadie. Att Gud kommer verkställa sin stränga vrede innebär att han kommer tillfoga vrede utan förbarmande: när Gud ser ditt falls outsägliga ytterlighet, och ser din plåga vara så ofantligt oproportionerlig mot din kraft, och ser hur din arma själ krossas och sjunker ner liksom i ett oändligt vemod, kommer han inte ha något medlidande med dig, han kommer inte låta bli att verkställa sin vrede, eller i det minsta lätta sin hand; det kommer inte bli någon måttlighet eller barmhärtighet, inte heller kommer Gud då alls att hindra sin hårda vind; han kommer inte ta någon hänsyn till ditt välmående, eller alls vara försiktig så att du inte lider för mycket, på något annat sätt än att du bara inte ska lida mer än vad rättvisan strikt kräver: ingenting kommer att hållas tillbaka bara för att det är så svårt för dig att utstå. Hesekiel 8:18 ”Därför ska jag också handla i vrede. Jag ska inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, ska jag ändå inte lyssna till dem.” Nu står Gud redo att ha förbarmande över dig; detta är en barmhärtighetens dag; du kan ropa nu med uppmuntran att få förbarmande; men när barmhärtighetens dag har gått förbi kommer dina mest klago- och smärtfyllda rop och skrik vara förgäves; du kommer bli helt och hållet förlorad och kastas iväg från Gud oavsett vad beträffar ditt välmående; Gud kommer inte ha någon funktion att fylla med dig utom att lida elände; du kommer fortsättas att finnas till inget annat syfte; ty du kommer vara ett kärl av vrede anpassad till förstörelse; och det kommer inte finnas någon annan användning för detta kärl än att fyllas med vrede: Gud kommer vara så långt ifrån att tycka synd om dig att när du ropar på honom, står det skrivet att han kommer att le och håna dig, Ordspråksboken 1:25 ff.

Hur rysliga är inte de orden, Jesaja 63:3, som är den store Gudens ord: ”Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min harm. Deras blod stänkte på mina kläder, och jag fick hela min dräkt fläckad”. Det är kanske omöjligt att begripa ord som i sig själva bär större yttringar än dessa tre saker: förakt, hat och sträng förargelse. Om du ropade till Gud att tycka synd om dig, kommer han vara så långt ifrån att tycka synd om dig i ditt sorgliga fall, eller att visa dig den minsta uppmärksamhet eller ynnest, att han istället bara kommer trampa dig under fötterna: och fastän han vet att du inte kan bära att allmaktens vikt ställer sig på dig, kommer han inte ta hänsyn till det, utan han kommer krossa dig under sina fötter utan förbarmande; han kommer pressa ut ditt blod så att det flyger, och det kommer att stänka på hans kläder och fläcka ner hela hans dräkt. Han kommer inte bara hata dig, utan han kommer hysa yttersta förakt för dig; ingen annan plats kommer passa dig bättre, än under hans fötter, att beträdas som dyn på gatorna.

Det tredje. Eländet du utsätts för är det som Gud kommer att åsamka med syfte att kunna visa vad Jehovas vrede innebär. Gud har haft för avsikt att visa både änglar och människor: både hur utmärkt hans kärlek är, och även hur förskräcklig hans vrede är. Ibland har jordiska kungar haft i sinnet att visa hur förskräcklig deras vrede var, genom de extrema straff de verkställde på dem som retat dem. Nebukadnessar, det kaldeiska rikets mäktige och högdragne monark, var villig att visa sin vrede, när han förargats över Sadrak, Mesak och Abed-Nego; och i enlighet med detta gav han ordern att den brinnande heta smältugnen skulle göras sju gånger hetare än vad den tidigare var; tveklöst höjdes temperaturen till den högsta grad som mänsklig konst skulle kunna åstadkomma. Men den store Guden är också villig att visa sin vrede och visa storheten i sitt rysliga majestät och mäktiga kraft i sina fienders extrema lidanden. Romarbrevet 9:22 ”Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras?” Och då man ser att detta är hans syfte, och vad han har bestämt: att visa hur förskräcklig den oblandade, otyglade vreden, Jehovas ilska och stränghet är, kommer han göra det med resultat. Någonting kommer åstadkommas och ske, som kommer att vara fasligt att bevittna. När den store och arge Guden har rest sig och verkställt sin rysliga hämnd på den stackars syndaren; och det kräket verkligen lider hans oändliga vikt och förargelses kraft, då kommer Gud kalla på hela universum för att skåda den rysliga majestät, och mäktiga kraft som kan ses i det. Jesaja 33:12-14: ”Folken ska förbrännas till kalk, likt avhugget törne ska de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa.”

Så kommer det att vara för dig som är i ett oomvänt tillstånd, om du fortsätter i det; den oändliga makten och majestätet och den allsmäktige Gudens förskräcklighet ska visa sig stor över dig i dina plågors obeskrivliga styrka: du kommer plågas i de heliga änglarnas närvaro, och i Lammets närvaro; och när du är på denna nivå av smärta, kommer himlens ärorika invånare gå ut och se på detta gräsliga spektakel, så att de får se vad den Allsmäktiges stränga vrede innebär, och när de har sett det, kommer de falla ner och beundra denna stora makt och majestät. Jesaja 66:23-24 ”Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag ska alla människor komma och tillbe inför mig, säger Herren. Och de ska gå ut och se liken av de människor som gjorde uppror mot mig. Deras mask ska inte dö och deras eld ska inte släckas. De ska vara en vämjelse för alla människor.”

Det fjärde. Det är evinnerlig vrede. Det vore fasansfullt att lida denna allsmäktige Gudens stränga vrede bara ett ögonblick; men du måste lida den för evigt: det kommer inte bli något slut på detta makalöst fruktansvärda elände: när du ser framåt, kommer du se ett långt föralltid, en gränslös varaktighet, framför dig, som kommer sluka dina tankar, och få din själ att häpna; och du kommer att vara absolut hopplös om någon befrielse, något slut, någon lindring, någon vila alls; du kommer veta med säkerhet att du måste slitas ut i långa tidsåldrar, miljoners miljoner av åratal, brottandes och kämpandes med denna allsmäktiga skoningslösa hämnd; och när du har gjort detta, när du faktiskt ägnat så många år till detta, kommer du veta att allt bara är en liten prick mot vad som återstår. Så ditt straff kommer minsann att vara oändligt. Åh vem kan uttrycka vad en själs tillstånd under sådana omständigheter är! Allt vi möjligen kan säga om det, ger bara en väldigt matt klen representation av det; det är obeskrivligt och obegripligt: ty ”Vem känner Guds vredes makt”? [Ps 90:11].

Hur fasansfullt är det inte för de som varje dag och varje timme riskerar denna stora vrede, och oändliga elände! Men detta är det sorgliga fallet för varje själ i denna församling, som inte blivit född på nytt, oavsett hur moraliska och strikta, nyktra och religiösa de än må vara. Åh om du skulle tänka över det, vare sig du är ung eller gammal. Det finns anledning att tro att många i denna församling som nu hör detta föredrag, faktiskt kommer vara föremål för själva detta elände för all evig tid. Vi vet inte vilka de är, eller på vilka platser de sitter, eller vad som just nu rör sig i deras tankar: det kan vara att de nu är lugna, och hör allt detta utan att oroa sig så mycket, och just nu smickrar sig själva med att de inte är de personerna, de lovar sig själva att de ska komma undan. Om vi visste att det fanns en person, och bara en, i hela församlingen som skulle komma att bli föremål för detta elände, vilken förskräcklig sak det skulle vara att tänka sig! Om vi visste vem det var, vilken förskräcklig syn skulle det vara att se en sådan person! Ett sådant klagofyllt och bittert rop som resten av församlingen skulle höja upp över honom! Men ack! istället för en, hur många kommer troligtvis minnas detta föredrag i helvetet? Och det vore underligt om några som nu är närvarande, inte skulle vara i helvetet inom en väldigt kort tid, innan detta år är över. Och det vore inte underligt om någon som nu sitter här på någon plats i denna samlingsbyggnad i god hälsa, och tyst och säkert, skulle vara där innan imorgon bitti. De av er som fortsätter i ett oandligt tillstånd, som håller sig utanför helvetet längst, kommer att vara där om en liten stund! Er fördömelse slumrar inte; den kommer komma hastigt, och med all sannolikhet väldigt plötsligt över många av er. Ni har anledning att undra varför ni inte redan är i helvetet. Så är det tveklöst för somliga som ni hittills har sett och känt, som aldrig förtjänat helvetet mer än er, och som hittills har sett ut att sannolikt ännu ha kunnat vara i livet som ni: deras fall är bortom allt hopp; de skriker i yttersta olycka och i fullkomlig förtvivlan; men här är ni i de levandes land, och i Guds hus, och har tillfälle att ta emot frälsning. Vad skulle inte de stackars fördömda, hopplösa själarna ge för en dag med ett sådant tillfälle som ni nu åtnjuter!

Och nu har ni ett gyllene tillfälle, en dag där Kristus har vräkt upp nådens dörrar på vid gavel, och står i dörren, kallande och ropande med hög röst till fattiga syndare; en dag där många flockas till honom och tränger sig in i Guds rike; många kommer dagligen från öst, väst, nord och syd; många som till alldeles nyligen befann sig i samma eländiga skick som ni är i, är nu i ett glatt skick, med sina hjärtan fyllda av kärlek till honom som älskat dem och tvättat dem från deras synder i sitt eget blod, och fröjdas i hoppet om Guds härlighet. Hur hemskt är det inte att bli kvarlämnad en sådan dag! Att se så många andra festa, medan ni tynar bort och går under! Att se så många fröjdas och sjunga av hela hjärtats fröjd, medan ni har orsak att sörja i hjärtesorg och yla av grämelse i anden! Hur kan ni vila för ett ögonblick i ett sådant skick? Är inte era själar lika värdefulla som folket i Suffields* själar, där man flockas, dag efter dag kring Kristus?

Finns det inte många här som levt länge i världen, som ännu till denna dag inte är födda på nytt, och därför är främlingar för Israels samvälde, och som inte gjort någonting annat sedan de levt, än att samla på sig vrede inför vredens dag? Åh mina herrar, ert fall är särskilt extremt farligt; er skuld och ert hjärtas hårdhet är ytterst stor. Ser ni inte hur folk i er ålder vanligen försummas och lämnas utan, i denna anmärkningsvärda och underbara utdelning av Guds nåd? Ni behöver ge noga akt på er själva, och vakna ordentligt ur slummern; ni kan inte bära den oändlige Gudens stränga vrede.

Och ni unga män, och unga kvinnor, kommer ni försumma denna dyrbara tid som ni nu åtnjuter, när så många andra i er ålder försakar alla ungdomliga fåfängligheter, och flockas till Kristus? Särskilt ni har nu ett enastående tillfälle; men om ni försummar det, kommer det snart vara med er som det är med de människor som slösade bort alla de dyrbara ungdomens dagar i synd, och som nu kommit att bli så fasansfullt blinda och förhärdade.

Och ni barn som är oomvända, vet ni inte att ni är på väg ner till helvetet, för att bära den rysliga vreden hos den Gud som nu är arg på er varje dag och varje natt? Kommer ni nöja er med att vara djävulens barn, när så många andra barn i landet är omvända, och har blivit heliga och lyckliga barn till konungarnas Konung?

Och låt alla som ännu är utanför Kristus, och som hänger över helvetets avgrund, vare sig de är gamla män och kvinnor, eller i medelåldern, eller unga människor, eller små barn, nu lyssna till de höga ropen från Guds ord och försyn. Detta Herrens godtagbara år, som är en dag av så stor förmån för somliga, kommer tveklöst vara en dag av lika anmärkningsvärd hämnd för andra. Människors hjärtan hårdnar, och deras skuld ökar raskt på en sådan dag som denna, om de försummar sina själar: och det har aldrig varit farligare för sådana människor som är överlämnade till hjärtats hårdhet, och sinnets blindhet. Gud verkar nu hastigt samla in sina utvalda i alla delar av landet; och sannolikt kommer merparten av vuxna människor som någonsin kommer bli frälsta, nu att tas in under en liten tid. Det ska bli som på apostlarnas dagar, då Anden utgöts över judarna; de utvalda hämtas in, medan resten blir förblindade. Om så är fallet med dig, kommer du för evigt förbanna denna dag, och förbanna den dag som du föddes, att få se en sån tid av Guds Andes utgjutelse; och du kommer önska att du dött och kommit till helvetet innan du sett den. Nu är det tveklöst som det var på Johannes Döparens tid: yxan är på ett särskilt sätt satt vid roten på träden, så att varje träd som inte bär god frukt kan bli nerhugget och kastat i elden.

Låt därför alla som är utanför Kristus, nu vakna och fly från den kommande vreden. Gud allsmäktigs vrede hänger nu tveklöst över stora delar av denna församling: låt alla fly ut från Sodom: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” [1 Mos 19:17]