Vad är det som i längden uppehåller äktenskapsbandet och tillgivenheten? Tre män med sammanlagt 116 års erfarenhet av äktenskap reflekterar över vad de lärt sig från Guds Ord och andra.

Don Carson, Tim Keller, och John Piper talar om att bli kär igen och igen och förbundets grund som blomman växer i. I äktenskapet förändras mannen och kvinnan, men inte deras löfte, som uppehålls av den Gud som instiftade sitt förbund mellan Kristus och församlingen.

 

Vi är alla i sextioårsåldern och har varit gifta länge. Jag 42 år.
–Snart 37.
–Snart 37!
–Med samma kvinna.
–Ja, “en enda kvinnas man.”
Det är dyrbart. En nyckel till ett långt äktenskap:
Jag läste Dietrich Bonhoeffer som sa till ett par som han vigde:
“Förbundet ni ingår idag uppehåller kärleken, inte kärleken förbundet.”
Jag som varit gift i 42 år känner att det verkligen behöver betonas.
Romantik och förälskelse är vackert och även att bli förälskade igen.
Denna nyförälskelse efter svåra tider kan endast uppehållas om man lyfter–
–förbundet över dessa känslor.
Det är mitt huvudbudskap till de yngre som undrar vad jag har att säga–
–om deras äktenskap.
Ni har ingått ett förbund och Gud har förenat er.
Detta förbund existerar. Era känslor kommer och går.
Man kan bli arg och så undrar man vart kärleken tog vägen.
Men de kan komma tillbaka för att det finns en fast grund.
Jag hörde på brittisk TV på 70-talet en gammal man bli intervjuad.
Han hade varit gift i 60-65 år och hans fru var med honom.
Intervjuaren frågade om de aldrig övervägt skilsmässa.
Mannen svarade: “Skilsmässa? Aldrig! Mord? Ofta!”
Men han hade faktiskt en poäng.
Ja. Lewis Smedes skrev en artikel på 80-talet om sitt äktenskapslöfte.
“Min fru har varit gift med fem olika män—varav alla är jag!”
“Det enda som varit samma med mig är löftet att vara henne trogen.”
Han menar förstås att vi och våra makar förändras.
Stanley Hauerwas säger att man alltid gifter sig med fel person.
Han menar att även om man gifter sig med någon som man tror är rätt person–
–så är äktenskapet är så stort att man förändrar varandra.
Grunden för äktenskapet kan inte vara känslan eller att vi är själsfränder.
Era själar kommer inte alltid vara fränder.
Det som bevarar det är löftet som vi avlagt att förbli gifta år efter år.
Det är ett förbund.
Innan vi går vill jag understryka att detta kan låta för pliktmässigt.
Men detta är grunden som blomman kan växa i.
Om blomman vissnar är inte lösningen att rycka upp den.
Förbundets grund, att aldrig skiljas, är grunden där detta kan blomstra.
Min erfarenhet är att jag blir kär i min fru fler gånger. Det är vackert.
Delvis får ju det sin näring i att grunda äktenskapet på Bibeln:
Vi är gjorda av Gud till Gud. Detta är Hans modell, inte min…
Mannen och hustrun är en enorm avbild av Kristus och församlingen.
Förbundsförnyelsen är inte “bara” en viljeakt–
–den är grundad i Det Nya Förbundet, evangeliet.
Vi säger något om Kristus och församlingen i att hålla vårt förbund.
Om inte så ljuger vi om Kristus och församlingens roll.
Om vi talar mer om äktenskapet så kommer jag att börja gråta.