Min favorittext till julen sätter ödmjukhet i centrum. Så den här julen förundras jag över Jesu ödmjukhet och vill ha mer av den för egen del. Jag ska strax citera texten.

Men först finns det två problem. Tim Keller hjälper oss att se det ena när han säger: ”Ödmjukheten är så blyg. Om du börjar prata om den så går den sin väg.” Så en betraktelse om ödmjukhet (som den här) verkar motverka sitt eget syfte. Men även blyga människor kikar fram ibland om de behandlas väl.

Det andra problemet är att Jesus inte var ödmjuk av samma skäl som vi är (eller borde vara). Så på vilket sätt hjälper det oss att betrakta Jesu ödmjukhet? Om vi alls har någon ödmjukhet är den förgänglig, bristfällig och bottnar i vår synd. Men Guds evige Son var inte förgänglig. Han var inte bristfällig. Och han var inte syndig. Jesu ödmjukhet kom från ett annat håll.

Här är min favorit-jultext. Spana efter Jesu ödmjukhet:

Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset (Fil 2:6–8).

Det som definierar Jesu ödmjukhet är det faktum att den huvudsakligen är ett medvetet beslut att vara en ringa tjänare för andras bästa. Hans ödmjukhet definieras av sådana fraser som:

”Han utgav sig själv [och avstod från sina gudomliga rättigheter att vara fri från misshandel och lidande].”
”Han tog en tjänares gestalt.”
”Han blev lydig ända till döden – döden på korset.”

Jesu ödmjukhet var alltså inte en hjärtats insikt om hans egen ändlighet, bristfällighet eller syndighet. Nej, Jesu ödmjukhet kom från ett hjärta som var oändligt fullkomligt, helt utan brist i sin uppriktighet och sanning och utan någon som helst synd. Just därför behövde han inte bli betjänad. Han var fri att flöda över i tjänande.

En annan jultext som säger detta är Markusevangeliet 10:45: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Jesu ödmjukhet kom inte från en känsla av att han skulle ha någon svaghet, utan från en medvetenhet om hans egen fullhet, en fullhet som han ställde till andras förfogande för deras bästa. Han sänkte sig frivilligt ner för att göra höjden av sin härlighet tillgänglig för syndare att njuta av.

Jesus visar sambandet mellan sin ödmjukhet och de goda nyheterna för oss: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:28–30).

Hans ödmjukhet gör att vi kan få befrielse från våra bördor. Om han inte hade varit ödmjuk, skulle han inte ha varit ”lydig ända till döden – döden på korset”. Och om han inte hade varit lydig att dö för oss, skulle vi ha krossats under tyngden av våra synder. Han sänker sig ner för att ta vår fördömelse (Rom 8:3).

Nu har vi ännu mer anledning att vara ödmjuka än tidigare. Vi är förgängliga, bristfälliga och syndiga och har därför ingen anledning alls att berömma oss. Men nu ser vi ännu fler ting som ödmjukar oss: Vår frälsning beror inte på våra gärningar utan på hans nåd. Allt beröm är uteslutet (Ef 2:8–9). Och det sätt på vilket han fullbordade denna nådefulla frälsning var genom frivillig, medveten underkastelse i tjänstvillig lydnad ända in i döden.

Förutom förgänglighet, bristfällighet och syndighet har vi nu ytterligare två stora krafter som verkar för att ödmjuka oss: fri och oförtjänt nåd som grund för alla våra välsignelser och en förebild i självförnekande, självuppoffrande tjänande som villigt tar en tjänares gestalt.

Så vi är kallade att göra Jesus sällskap i medveten ödmjukhet och tjänande. ”Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig ska bli upphöjd” (Matt 23:12). ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:5).

Låt oss be att denna ”blyga, vackra egenskap” – den här orubbliga grunden för vår frälsning och vårt tjänande – må kika fram från sin tysta plats och ge oss ödmjukhetens kläder denna adventstid. ”Klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka” (1 Petr 5:5).