”Våga upptäcka Den förbjudna ön! Slå dig ihop med ett gäng orädda äventyrare och utför ett livsfarligt uppdrag. Ni ska leta rätt på heliga skatter i ruinerna av ett paradis fullt med faror. Ni måste arbeta tillsammans för att kunna göra de rätta manövrarna, samtidigt som ön sjunker för varje steg ni tar. Skynda på och samla skatterna och ge er av innan ni blir uppslukade i vattendjupet!”
Jag läste med stor skepticism på askens lock. ”Slå dig ihop?” ”Arbeta tillsammans?” Detta var långt ifrån den strid på kniven som jag var van vid från spel som Monopol och Risk. Inte desto mindre så har spelet Den förbjudna ön blivit en etablerad favorit i familjen. Tro det eller ej, vi sitter runt köksbordet, tre rätt så tävlingsinriktade barn (och en mycket tävlingsinriktad pappa), och jobbar tillsammans fram en strategi för att lägga beslag på skatterna och fly från den påhittade översvämmade ön innan våra spelbrickor hunnit sjunka.
Vad är nyckeln till framgång? Märkligt nog, i just det här brädspelet så handlar det om att deltagarna bibehåller bra relationer med de andra deltagarna. Om Ingenjören inte samarbetar med Utforskaren så förlorar vi. Om Budbäraren vägrar att ge Navigatören sina skattkort innebär det att alla blir besegrade. Om Lotsen inte bryr sig om att rädda Dykaren så är det game over.
När det gäller det verkliga livet så kan det tyvärr för många kristna vara frestande att leva som om vi spelade Monopol eller Risk. I varje fall för dem av oss som älskar sin egen församling eller kyrka mest av allt. När det gäller andra lokala församlingar kan vi spåra in i en tävlingsmentalitet. Vi vill att människor ska komma till vår kyrka, att vår ekonomi blomstrar, osv. Om det medför att relationen till andra kristna ”spelare” utanför vår kyrka blir lidande, så må det vara hänt. Vi vill att vår kyrka ska vinna.
I en del kyrkor bär man på denna inställning, tråkigt nog. I andra gör man det inte. En sådan tendens är dock inte ovanlig.
När det gäller vårt liv som kristna, när det gäller hur medlemmar av evangeliska bibeltroende kyrkor bör förhålla sig till varandra, så behöver vi byta strategi. Vi behöver komma ihåg att vi spelar Den förbjudna ön, inte Monopol eller Risk.
Varför?
Här är några anledningar till att vi behöver goda relationer.
1. Goda relationer med andra kristna grundar sig på att vi är med i samma lag
Vi borde jobba hårt på att bevara goda relationer med kristna från andra kyrkor, därför att vi när allt kommer omkring är med i samma lag. Vårt gemensamma mål i detta i-verkliga-livet-spel är Guds ära, inte vår egen. Våra motståndare är världen, köttet och djävulen (Ef 2:2–3). Vi kämpar för seger över dessa starka makter, inte för att övertrumfa bröder och systrar från andra kyrkor. Som kristna behöver vi därför sträva efter att vara ett enigt lag. Inte bara i vår egen lokala församling, utan också i den universella församlingen. Därför att församlingen är en, och Gud är en. Jesus visste betydelsen av att vi ser oss som ett enda lag och bad för att vi skulle ha den inställningen. ”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig” (Joh 17:20–21).
“Vi borde jobba hårt på att bevara goda relationer med kristna från andra kyrkor, därför att vi när allt kommer omkring är med i samma lag.”
För att ta ett exempel, om vi tillhör en stor city-kyrka och ser att en ny evangeliska bibeltroende församlingsplanering etableras runt hörnet, då ska vi inte hålla hårt om våra skattkort. Likaså, om vi är en del av en trevande nyplantering, låt oss då betrakta en resursstark församling i omgivningen som en bundsförvant och inte som en motspelare som kan äventyra våra chanser att ”vinna”. Guds folk gläder sig när nya kommer med i spelet. Som Stephen Witmer så fint uttrycker det: ”I Psalm 48 beskrivs hur Gud välsignar sin speciella stad, Sion, hela världens underverk – och byarna och städerna runt om i Juda är inte avundsjuka. I stället jublar de och gläder sig tillsammans med staden. I slutändan handlar det varken om Sion eller om Juda, det är Gud som får äran.”
2. Goda relationer med andra kristna gör det lättare att få tag på fler skatter
I Den förbjudna ön får varje spelare en förmåga vid spelets start. En del spelare kan därigenom förflytta sig snabbare på spelplanen och kan på så vis också få äran att lägga beslag på fler skatter. Andra spelare förhindrar ön att svämma över. Budbäraren har den föga ärorika uppgiften att dela med sig av sina resurskort till de andra spelarna. För att få tag på så många skatter som möjligt så måste varje spelare använda sin förmåga så att det gagnar helheten – även om det innebär att vissa inte håvar in några skatter alls.
Samma sak gäller i verkliga livet med avseende på evangeliets framgång. Möjligheter att gräva upp verkliga skatter – såsom att människor kommer till Jesus och att kristna växer och blir mer Jesus-lika – förverkligas när vi är medvetna om våra egna förmågor, våra begränsningar och var på spelplanen vi befinner oss.
Då jag var pastor i London kom jag att under en julhelg tänka på att en annan lokal församling hade gott om duktiga musiker. I sista minuten framförde jag en fråga: kunde de hjälpa oss att sätta upp en evangeliserande sång-gudstjänst? De ställde sig gladeligen till förfogande (t o m deras pastor spelade!) och vi fick på så vis förkunna evangeliet. Några veckor senare kom ett korttids-team som jag kände till på besök i London. Jag insåg att de inte kunde komma till vår kyrka eftersom den låg alltför långt ifrån platsen där de bodde. Däremot kunde jag tipsa dem om en annan församling som hade behov av deras tjänst. Goda relationer med andra kristna bäddade för att fler skatter kunde hämtas.
3. Goda relationer med andra kristna hjälper oss att skydda vår ö
Guds rikes framgång handlar inte bara om att nya människor förs till tro utan också om att bygga upp församlingen (Ef 4:11–16) och på så vis stödja kämpande trossyskon så att de bevaras i tron. Det bästa sättet att hålla kristna flytande är att främja djupa relationer i den lokala församlingen. När vi går med i en viss församling så ger vi en viss pastor och vissa kristna tillåtelse att stödja oss mitt ibland de stigande vattennivåer som utgörs av frestelser, världslighet och falsk lära.
Men ibland behöver vi den insikt och nåd som kristna från andra kyrkor kan förmedla. Det kan gälla speciellt om vi är missmodiga eller bedrövade över något som sker i vår egen församling. Vi behöver då i regel någon som inte är personligen indragen i det som vi står inför och som därmed kan se klarare på saken. Jag har ofta gjort den erfarenheten att mina bästa vänner utanför församlingen har stöttat mig på ett sådant sätt att jag kunnat vända tillbaka till min egen församling med empati, förbarmande och uthållig lojalitet. Ett sådant fördämningsarbete förutsätter att vi bibehåller goda relationer med kristna i andra kyrkor.
4. Goda relationer med andra kristna påminner oss om att tiden är kort
Det finns ytterligare en parallell mellan Den förbjudna ön och det kristna livet: att tiden är kort. I det verkliga livet har vi bara ett visst antal drag, dvs. möjligheter, att ”leta rätt på heliga skatter i ruinerna av detta paradis fullt av faror”. Sanden rinner ut i timglaset. Det brådskar och därför behöver kristna arbeta tillsammans lokalt. Om vi slösar tid på att bråka om resurskorten kommer vi att förlora. Vi behöver ha ett öga på klockan medan vi tillsammans utvecklar strategier för att nå de förlorade och stötta de omogna. Ibland får vi vara med om att så utan att fröna gror just i vår församling. Ibland är det vi som troget vattnar plantorna, medan blomningen sker någon annanstans. Tidens korthet bör göra att vi bryr oss mindre.
Men hur?
Med allt detta i åtanke, hur kan vi bevara goda relationer med kristna från andra kyrkor? Här är några tips.
1. Tillbringa tid med kristna från andra kyrkor
Under tiden som jag var pastor i London brukade jag en gång i månaden följa med en granne som var engagerad i en stor anglikansk kyrka inne i centrum. På ett personligt plan fick jag ut mycket av det. Men att tillbringa tid med min granne påminde mig också om att Guds rike är mycket större än bara min egen församling. Och när han berättade om allt det underbara som församlingens rika resurser medgav, då avslöjades min stolthet och avundsjuka. Därmed fick jag också möjlighet att försöka ta itu med dessa sidor hos mig själv.
2. Uppmuntra din pastor att tillbringa tid med pastorer från andra kyrkor
Det tar tid att utveckla djupa relationer. Bli inte irriterad om din pastor är ute och äter lunch med sina pastorskompisar. Tänk inte: ”Varför ägnar han sig inte åt att förbereda predikan eller besöker sjuka”? Mitt i allt det trevliga byggs förhoppningsvis tillit och enhet, vilket i sin tur kommer honom, dig och hela församlingen till godo.
3. Tala väl om andra kyrkor
När vi i förbigående nämner andra kyrkor finns det en frestelse att vi beskriver dem med utgångspunkt från deras brister. ”Menar du den där alla-dansar-i-mittgången-megakyrkan?” Eller ”den där lilla formella kyrkan där de bara släpper in dig om du har kostym på dig”?
Förvånande nog hälsade Paulus församlingen i Korint med orden ”Guds församling, de som helgats i Kristus Jesus … och som inte saknar någon nådegåva” (1 Kor 1:2, 7), inte som ”de uppblåsta, oordnade, sexuellt lössläppta greker som stämmer varandra och dricker sig druckna vid Herrens måltid”. På liknande sätt bör vi anstränga oss att definiera andra församlingar utifrån deras styrkor och deras ställning i Kristus. Tala väl om dem som du ska tillbringa evigheten med.
4. Bed för andra kyrkor
När tillfälle ges bör vi be för andra kristna, även de som tillhör församlingar som vi kanske ställer oss tveksamma till. I den församling som jag nu tillhör så ber vi för alla kyrkor i stan som förkunnar evangeliet. Vi ber för sådana kyrkor varje vecka i vårt pastorskollegium. Och varje vecka finns det i materialet för våra bibelstudiegrupper namn på lokala församlingar att ta med i förbön.
5. Ge till andra lokala kyrkor
Vi ska i första hand ge till vår egen församling. Vi har både ett ansvar och en glädje i att ge generöst och regelbundet till den verksamhet som vi främst tar emot från. Inte desto mindre kan det ges tillfällen att stödja andra kyrkor, antingen direkt eller genom uppmuntran från våra ledare. Jag minns hur min tidigare församling stödde verksamheten i en annan församling i vår stad. Jag hade en tveksam inställning till deras kyrkosyn och deras syn på lärjungaskap. Men vad som var betydelsefullt var att de gav sig in i ett område som helt saknade ett evangeliskt vittnesbörd. Jag skulle inte ha gjort vissa saker som de gjorde, men jag insåg att de sökte skatter som jag aldrig skulle vara i stånd att gräva fram. Vi gav till dem, och vi gladde oss åt att höra om deras tjänst för Kristus.
Slutsats
Vi måste arbeta tillsammans med dödsförakt på denna sjunkande ö. Vi måste spela det spel som har förelagts oss. Vi måste spela så bra vi bara kan med de gåvor och med de tillfällen som nådefullt ges oss. Och vi måste spela tillsammans så att vi inte själva blir en ö.
Jonathan Worsley
Copyright 2021 9Marks. Used by permission.
Website: www.9Marks.org
