Evangeliet om Jesus Kristus är den största av alla skatter som getts åt kyrkan och den enskilde kristne. Det är inte bara ett budskap bland många andra, utan budskapet framför alla andra. (S. 7)

Omvändelsen innebär inte bara att vi sörjer inombords, utan också att vi medger och öppet bekänner att Guds uppfattning om oss är den rätta och att hans dom är rättvis: vi är syndare, vi har syndat och vi förtjänar Guds fördömelsedom. (s. 21)

Genom  kraften  i  pånyttfödelsen,  den  helige  Andes  inneboende  och  Guds  obevekliga  försyn,  kommer  den  troende  bära  frukt  och  utföra  goda  gärningar  till  Guds  ära.  Det  är  dock  inte  dessa  goda  gärningar  som  leder  till  frälsning,  utan  de  flödar  från  den.  De  gärningar  som  den  kristne  gör,  och  som  Gud  förberett  för  honom  att  vandra  i,  orsakar  inte  hans  rättfärdiggörelse  utan  är  bevis  på  den. (s. 28)

Den genuina omvändelsen nöjer sig därför inte med att vända sig bort från synden, utan är ofullbordad tills vi vänt oss till Gud som det ”främsta ändamålet” för all vår längtan. (s. 28-29)

Faktum  är  att  beviset  på  att  en  människa  verkligen  omvänt  sig  och  blivit  frälst  är att  hon  fortfarande  omvänder  sig  i  dag,  och  att  hennes  omvändelse  både  tilltagit  och fördjupats  sedan  den  första  dagen. (s. 32)

Den genuina tron förtröstar inte på Jesus Kristus som en frälsare, utan som den ende Frälsaren. (s. 38)

Gud har bara gett oss en blodröd räddningslina, en röd tråd, med vilken vi med säkerhet kan dras in i evigheten: Kristus och Hans blodiga död på Golgata kors. (s. 39)

Syndaren måste nå en avgörande punkt i sin kris, där han ser att han fullständigt saknar varje frälsande förtjänst, och att han – hur djupt han än söker – inte kommer finna någon grund till frälsning i sig själv. (s. 44)

Trösten är att vi är frälsta endast av nåd och endast genom tron. Vår rätta ställning inför Gud är inte resultatet av våra prestationer och stordåd, nej den är resultatet av Kristi stora prestation och mäktiga bedrift på Golgata. (s. 56)

Evangeliet kallar oss inte att ta emot Kristus som ett tillägg till våra liv, utan snarare som livet självt. (s. 63)

Som kristna och evangeliets tjänare måste vi predika Jesus Kristus som alltigenom härlig och värd att uppskattas mer än alla skapelsens rikedomar – här och i den tillkommande världen. (s. 65)

Kristendomen i Västvärlden har upphöjt människovärdet så högt att den nu i praktiken satt mänskligheten högre än Gud, som om hon vore alltings slutmål och bärare av ett omätbart värde. (s. 86)

Läran om pånyttfödelsen beskriver ett övernaturligt verk av den helige Ande, där den andligt döda syndaren görs levande, hans radikalt fördärvade natur förvandlas och han görs kapabel att gensvara på evangeliets kallelse med omvändelse och tro på Jesus Kristus. (s. 111)

I det nya förbundet kallar Gud fram ett andligt folk som består av judar och hedningar, och alla är de födda på nytt och troende. Det finns inte en gudfruktig kvarleva i den sanna församlingen; den sanna församlingen är den gudfruktiga kvarlevan. (s. 134)

Den sanna församlingen är inte immun mot synd och kan för en tid bli insnärjd i världsliga bekymmer. På samma sätt kommer den sant troende att brottas med synd och kan till och med falla svårt. Men varken den sanna församlingen eller den sant troende lever ett liv som kännetecknas av gudlöshet och den här tidens omoral. (s. 145)

Utan ett övernaturligt verk av Anden, genom att man korrekt predikar evangeliet, kommer människor aldrig få smak för det Bröd som kommit ner från himlen (Joh 6:26; 35). (s. 149)

Brödrakärleken har alltid varit det utmärkande kännetecknet på äkta kristendom (Joh 13:35; 1 Joh 2:9-11; 4:7-12). (s. 162)

Det nya förbundets sanningar tjänar som en allvarlig varning för köttsliga och apatiska församlingsmedlemmar som berömmer sig av att vara frälsta och vilar trygga på Sion. De har rätt när de tror att Gud aldrig kommer vända Sig bort från Sitt folk, men de har fel när de antar att de tillhör Hans folk när deras liv motsäger deras bekännelse. (s. 189)

En utopi som ges åt omoraliska varelser, blir snart ett förlorat paradis. En himmel utan likhet med Kristus skulle snart bli ett helvete. (s. 195)

De märkbara framsteg de sant troende gör i helgelsen, är inte resultatet av vår viljestyrka eller grad av överlåtelse. De är inte någonting vi lägger till vår tro för att bli frälsta, utan snarare är de resultatet av vår tro. Den Gud som rättfärdiggjort oss har också fött oss på nytt och gjort oss till nya skapelser, med nya hjärtan och krafter att leva gudaktiga liv – liv inriktade på Gud. (s. 197-198)