Gud låter sig inte betjänas av människohänder som om han behövde något (Apg 17:25). De vise männens gåvor kommer inte som bidrag eller välgörenhet. Det skulle vanära en monark om utländska besökare kom med kungliga hjälppaket.

Dessa gåvor är inte heller avsedda att vara mutor. Femte Mosebok 10:17 säger att Gud inte tar mutor. Men vad betyder de då? På vilket sätt är det tillbedjan?

Gåvor som ges till välbeställda, självförsörjande människor är ett eko och en förstärkning av givarens önskan att visa hur underbar mottagaren är. Att ge gåvor till Jesus är på ett sätt som att fasta – att avstå från något för att visa att Jesus är mer värd än det man fastar ifrån.

När du ger en sådan gåva till Herren är det ett sätt att säga: ”Den glädje jag strävar efter [lägg märke till Matteusevangeliet 2:10: ’När de såg stjärnan fylldes de av mycket stor glädje’] är inte hoppet om att bli rik genom att bedriva byteshandel med dig. Jag har inte kommit till dig för det jag kan få, utan för dig själv. Och denna önskan förstärker och visar jag nu genom att ge upp dessa saker, i hopp om att njuta mer av dig. Genom att ge dig vad du inte behöver och vad jag kanske tycker om, säger jag nu mer uppriktigt och mer äkta: ’Det är du som är min skatt och inte dessa ting.’”

Jag tror att detta är vad det innebär att tillbe Gud med gåvor av guld och rökelse och myrra, eller vad det nu kan vara som vi tänker ge till Gud.

Må Gud väcka i oss en längtan efter Jesus själv. Må vi av hjärtat säga: ”Herre Jesus, du är Messias, Israels kung. Alla folk ska böja sig inför dig. Gud använder världen för att se till att du blir tillbedd. Därför, oavsett vilket motstånd jag än må möta, tillskriver jag dig med glädje både auktoritet och värdighet och bär fram mina gåvor för att säga att endast du kan tillfredsställa mitt hjärta.”