Vi har redan sett det, men det finns mer att hämta här. Julen ersätter skuggorna med verkligheten.

Hebreerbrevet 8:1–2, 5 är en slags sammanfattning. Poängen är att denne enastående präst som går mellan oss och Gud och för oss in i rätt förhållande till Gud och ber för oss till Gud inte är en vanlig, svag, syndig, döende präst som under Gamla testamentets tid. Han är Guds Son – stark, syndfri och med ett oförstörbart liv.

Inte bara det, han tjänar inte i ett jordiskt tabernakel med alla dess begränsningar av tid och rum, som slits ut och förfaller och blir malätet och förstört och stulet. Nej, Hebreerbrevet 8:2 säger att Kristus gör tjänst för oss i ”det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa rest”. Det här är inte skuggan. Det är verkligheten från himlen. Det är den verklighet som kastade en skugga på berget Sinai och som Mose skulle kopiera.

Något annat underbart som Hebreerbrevet 8:1 lyfter fram med denna verklighet som är större än skuggan, är att vår överstepräst sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen. Ingen gammaltestamentlig präst kunde någonsin göra anspråk på det.

Jesus har direktkontakt med Gud Fadern. Han har en hedersplats på Guds högra sida. Han älskas och respekteras oändligt av Gud. Han är ständigt hos Gud. Detta är inte en skuggbild som utgörs av gardiner och skålar och bord och ljus och kläder och tofsar och får och getter och duvor. Detta är den sista, yttersta verkligheten: Gud och hans Son som samverkar i kärlek och helighet för vår eviga frälsning.

Den yttersta verkligheten är Gudomens personer som i relationen till varandra samarbetar för att deras majestät och helighet och kärlek och rättvisa och godhet och sanning ska uppenbaras genom ett återlöst folk.