Min själ upphöjer Herren
och min ande jublar över Gud, min Frälsare,
för han har sett till sin tjänarinnas ringhet.
Från denna stund ska alla släkten kalla mig salig,
för den Mäktige har gjort stora ting med mig
och hans namn är heligt.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som vördar honom.
Han har gjort väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen.
Härskare har han störtat från deras troner,
och de enkla har han upphöjt.
Hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat tomhänta bort.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att vara barmhärtig
mot Abraham och hans barn till evig tid,
så som han har lovat våra fäder.
LUKASEVANGELIET 1:46–55
Dag 2: Marias magnifike Gud
Maria ser tydligt hur Gud är i färd med att göra något helt enastående: Han är på väg att förändra hela mänsklighetens historia. De viktigaste tre decennierna i världshistorien ska strax ta sin början.
Och var är Gud? Upptagen med två obetydliga, ödmjuka kvinnor – den ena gammal och ofruktbar (Elisabet), den andra ung och jungfru (Maria). Och Maria blir så djupt berörd av denna uppenbarelse av vem Gud är, han som älskar de enkla, att hon brister ut i sång – en sång som har blivit känd som ”Magnificat”.
Maria och Elisabet är två underbara hjältinnor i Lukas berättelse. Han älskar dessa kvinnors tro. Det som imponerar mest, verkar det som, och det han vill inpränta hos Teofilus, den högt ärade läsaren av hans evangelium, är enkelheten och den glada ödmjukheten hos Elisabet och Maria när de underkastar sig sin magnifike Gud.
Elisabet säger (Luk 1:43): ”Varför händer detta mig att min Herres mor skulle komma till mig?” Och Maria säger (1:48): ”Han har sett till sin tjänarinnas ringhet.”
De enda människor vars själ verkligen kan upphöja Herren är människor som Elisabet och Maria – människor som erkänner sin ringhet och låter sig överväldigas av den magnifike Gud som böjer sig ner till dem.
