Frid åt vilka? Det hörs en allvarlig underton i änglarnas lov. Frid bland de människor över vilka hans välvilja vilar. Frid bland människor till vilka han har behag. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Så julen kommer inte med frid till alla.

”Detta är domen”, sa Jesus, ”att ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda” (Joh 3:19). Eller som den gamle Simeon sa när han såg Jesusbarnet: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. … Så ska många hjärtans tankar uppenbaras” (Luk 2:34–35). Åh, så många det finns som blickar ut över en kall och vit julafton och inte ser mer än det – ett tecken som väcker deras motstånd.

”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:11–12). Det var bara till sina lärjungar som Jesus sa: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet” (Joh 14:27).

De människor som åtnjuter Guds frid som övergår allt förstånd är de som i allt genom bön och åkallan gör sina önskemål kända inför Gud.

Nyckeln som låser upp Guds frids skattkista är tron på Guds löften. Därför ber Paulus: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Rom 15:13). Och när vi litar på Guds löften och får glädje och kärlek och frid blir Gud förhärligad.

Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor till vilka han har behag, var och en som tror – från alla folk, stammar, språk och länder.