Som liten pojke brukade jag leka framför mitt hus på en liten plan som tillhörde områdets största moské. De gigantiska högtalare som var uppriggade på moskéns minareter gjorde ljudet så högt att det kändes som om högtalarna var inne i mitt hus. Tidigt på morgonen brukade jag vakna till det muslimska böneropet. Även om jag aldrig var rädd för att vistas på moskéns område blev jag ofta tillsagd att vara försiktig. Men jag förstod inte riktigt; att stiga upp vid böneropet och leka på planen var vanligt för mig under min barndom.

När jag började skolan omgavs jag av en stor majoritet muslimska elever. På rasterna brukade några pojkar ta hårt tag i mig, sätta ett svärd gjort av en pinne mot min hals och tvinga mig recitera Kalima, den muslimska trosbekännelsen. Jag sa den aldrig men jag kunde se ilskan i deras ögon. Dag för dag insåg jag mer och mer att de behandlade mig såhär för att jag var kristen.

Med tiden kände jag bara mer förkastelse, hat och diskriminering på grund av min kristna tro. Man byggde murar runt planen, minareterna blev högre och böneropen mer högljudda än någonsin. Det kändes konstigt att saker och ting förändrades så snabbt. Till och med folk på gatan bemötte mig på ett hårt sätt och ledde över alla samtal till religion med frågor som: ”Är islams profet omnämnd i Bibeln?” Jag brukade svara och sedan brottade de ner mig. De ropade ”Isai” (en efterföljare till Isa, namnet Koranen har på Jesus) och använde nedsättande termer som ofta används mot pakistanska kristna och deras etnicitet och rötter.

En del i min släkt oroade sig för mig och sa att jag borde hålla mig undan. Men detta är förstås omöjligt när 98 procent av befolkningen är muslimer. Butiksinnehavare brukade fråga vad jag hette och lägga till Muhammed framför – de antog att jag var muslim bara på grund av vad jag hette. En dag kom en muslimsk tekniker för att laga elkabeln hemma. Han var törstig och utmattad så mamma erbjöd honom ett glas vatten. Men först talade hon om för honom att vi var kristna så att han inte skulle bli arg om han senare upptäckte att han drack vatten från ett kristet hem. Av någon anledning började jag känna mig som en lägre stående människa jämfört med majoritetsbefolkningen. Det blev en intensiv kamp i mitt hjärta och mitt sinne.

Ett överhängande svärd

I Islamska republiken Pakistan upprätthålls hädelselagen med full styrka. Kristna troende ser denna lag som ett överhängande svärd som när som helst kan falla över vem som helst. Hundratals människor skakar galler på grund av den. För ett par veckor sedan* tog en lokal domstol upp falska anklagelser mot en kristen dam vid namn Asia Bibi. Motsvarande 40 000 kr är på hennes huvud och hon avtjänar ett fyraårigt fängelsestraff. En liberal muslimsk guvernör uttryckte sympatier för denna dam och blev då skjuten av sin egen säkerhetsvakt. Mördaren blev upphöjd till hjälte och nu hänger affischer av honom på torg över hela Pakistan.

Dessutom sköt några extremister ner en kristen ledare efter att han öppnat upp för dialog angående hädelselagen. En del kristna som anklagats för hädelse har blivit dödade i domstolens lokaler och mördarna har inte ens ställts inför rätta. Sedan blev även en ung flicka vid namn Rimsha Masih med Downs syndrom falskt anklagad för att ha bränt upp sidor från Koranen. En lokal imam som inte gillade att det fanns kristna i närheten planterade bevisen. Lyckligtvis avslöjade hans assistent planen för media. De kristna som hade flytt sina hem i fruktan för en lynchmobb återvände aldrig men imamen slapp ur finkan efter ett par månader och är nu tillbaka i området. Det är vanligt att man bränner upp lokaler som ägs av kristna och att människor bränns på bål. För inte så länge sedan resulterade en dubbel självmordsattack mot oskyldiga kristna under en söndagsgudstjänst i att över 100 kristna blev martyrer. För bara ett par veckor sedan blev ett ungt kristet par misshandlade och uppeldade i en tegelugn, falskt anklagade för att ha hädat. Hustrun var gravid i femte månaden.

Skiljaktigheter och faror

Pakistans konstitution och lagar ger inte lika rättigheter åt alla medborgare. Kristna är lätt byte och därmed mycket utsatta. Radikala muslimer hotar troende i vissa delar av landet att antingen konvertera till islam eller betala jizya (skatt som skyddar icke-muslimer). Men denna dhimmistatus (att man erkänner icke-muslimer i en islamsk stat) är inte speciellt vettig eftersom pakistanska kristna inte blivit erövrade av muslimer, och inte heller har immigrerat. Faktum är att de var här redan innan Pakistan bildades och de hamnade endast i Pakistan på grund av att man delade upp den indiska delen av Asien år 1947. Trots att de är inhemska blir de rutinmässigt behandlade som främlingar och utlänningar på grund av sin tro. Särskilt ute på landet kan det vara farligt för kristna att äta och dricka på offentliga platser eftersom de ses som orena.

Kristna i Pakistan är onekligen offer för brutal förföljelse, både mentalt, emotionellt och fysiskt. Varje dag påminns kristna om att de inte följer rätt religion och att de bör överge sin tro. Sådana inbjudningar till konvertering erbjuds ofta artigt till en början, men om någon vägrar konvertera blir det hotfullt och tvingande inom kort.

Oändlig nåd

Min familj fick fly efter att ha tagit emot allvarliga dödshot på grund av vår tro. Tre muslimska kvinnor hade konverterat till kristendomen efter långa diskussioner med min fru. Att konvertera från islam är strängt förbjudet och dessa kvinnor drog skam över sina familjer. Att byta bostadsort inom landet hjälpte inte; radikala muslimer upptäckte våra gömställen. De anföll vårt hem och följde efter oss.

Genom Herrens oändliga nåd blev det möjligt för oss att fly till USA, och någon gång skulle jag vilja dela historien om Guds underbara omsorg i dessa svåra förhållanden. Det är viktigt att nämna att, oavsett de brutaliteter som jag nämnt, växer kyrkan i Pakistan. Trots svåra omständigheter är kristna stolta över sin tro och delar den med andra var de än kan. De skäms inte för att kalla sig kristna. Troende i Pakistan identifierar sig med aposteln Paulus: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?” Betyder det att han inte längre älskar oss om vi utstår svårigheter, faror, förföljelse, svält, fattigdom eller dödshot? (Rom. 8:35).

Snälla, be att Herren ger styrka åt de troende i Pakistan som fortsätter vittna under extrema förhållanden och, mest av allt, att Kristi namn blir ärat i och genom sin förföljda kropp i detta land.

*Artikeln är från 11 dec 2014