Vad för fällor kan de garvade förkunnarna hamna i?

“Leva på gamla meriter” på bekostnad av att göra framsteg är frestande, påpekar Bryan Chapell i detta bordssamtal med Paul Tripp och Russell Moore. “Det är lätt att återgå till det man känner sig bekväm i och undvika att pressa vidare i personlig tillväxt och insikt.” Enligt Moore finns det också en annan fälla i att se den yngre generationen som ett hot. Bitterhet och otillbörlig kritik mot yngre pastorer, vill han mena, har ofta sina rötter i en nostalgisk syn på det förgångna som i själva verket inte är sanningsenlig.

Se hela sjuminutersvideon där dessa erfarna förkunnare diskuterrar utmattning, avtrubbning, messiaskomplex, m.m.

 

 

 

Vi hör mycket om farorna som lurar för de unga predikanterna.
Å andra sidan: Vad är frestelserna, svagheterna och farorna för de äldre?
—Han menar dig, Russell!
—Japp!
Man riskerar att leva på gamla meriter och inte gå framåt.
Tyvärr har man ju gått för att lyssna till någon som varit hyllad innan–
–bara för att höra någonting som har blivit ihåligt.
Man märker att de inte fortsätter framåt eller lär sig mer.
Det är lätt att göra så, vi blir trötta.
Vi har redan blivit hyllade och det är lätt att hålla sig till det–
–istället för att fortsätta att växa i förstånd.
Man kan även börja se den yngre generationen som ett hot.
De påminner en nästan om ens egen dödlighet.
Ibland kan man bli bitter och ge oförtjänt kritik mot unga predikanter.
En nostalgisk, men orealistisk, syn på att allting var bättre förr.
Detta kan leda till dåliga vibbar mellan äldre och yngre pastorer.
De unga behöver läras av de äldre, men de äldre måste vilja lära dem.
Jag har två saker och ni får gärna flika in…
Den ena är faran med att man vänjer sig för mycket.
Man förundras inte längre.
Visst, att ha fått nåden att bli så van vid evangeliet är underbart!
Att få stå nära evangeliet hela livet är underbart, men inte riskfritt.
Till slut har man sett det så mycket att man inte märker av det.
Ju mer man är i närheten av någonting, desto mindre uppskattar man det.
Någonting jag ska överföra till nästa generation är ju förundran för Gud.
Ett släkte prisar för ett annat din storhet.
Det andra är när man tror att man är färdig, där…
…man tror att kunskap, skicklighet och erfarenhet innebär mognad.
Jag är väldigt luttrad och kunnig, jag har gjort detta länge…
Men Paulus sa till Timoteus: Ge akt på din lära och ditt liv.
Jag glömmer att se på mitt liv.
Säg gärna någonting om farorna: vanan och tron att man är färdig.
Det finns en till sak, nämligen att man kan bli självbeskyddande.
De som blivit sårade försöker undvika att bli bittra.
Men de har varit med länge och har sett vad som kan hända.
Så de tar avstånd och vill inte engagera sig i någon–
–för att de har sett vad som hänt.
Man kan också bli stel i förhållande till Gud.
Man har några säkra kort och vet vad man ska göra, men man håller avstånd.
Jag tänkte på hårdhet men stelhet är nog bättre.
Man vill ju inte bli hård, men ändå bli stel så att man inte bli sårad.
Man vill varken bli bitter eller sårad, så stelhet blir alternativet.
Men egentligen vill man ha tillbaka de varma känslorna.
Hur jag kan få tillbaka den förundran jag en gång haft.
Vi tittar nog ofta tillbaka och säger:
“Jag minns när jag verkligen var brinnande och kände kärleken…”
Jag saknar tårarna i lovsången eller att bli berörd av vittnesbörden.
Man tänker efter bara några år att det var ett tag sedan man kände så.
Man längtar efter att känna det igen, det är nog bra att ha denna längtan.
Och sedan glädjas när man känner det.
En annan fara kan vara att jag lagt ner garden och inte märkt att några–
–diskreta synder har kommit in som jag hade aktat mig för som ung.
Vi gör saker i äktenskapet som vi aldrig tänkt oss under uppvaktningen.
Och så blir jag avtrubbad mot sådant.
Faran är att man alltid för med sig sitt hjärta i sin tjänst.
Man kan inte lämna det hemma.
Vi ska in i en ny tjänst, och min fru och jag har sagt varandra–
–att vi har varit med en grupp i nästan 30 år.
Vi kan inte misslyckas att engagera oss i och älska en till grupp människor.
Sedan tänkte vi: “Eller kan vi? Kan vi ens göra om det?”
Vi får be att Herren ger oss sådana kärleksfulla, öppna hjärtan igen.
Det tjänar ingenting till att vara defensiv. Man måste vara sårbar.
Vad säger du till en som har hållit på länge och är rädd…
…och inte vill vara öppen och engagerad?
Det blir värre om du inte är det!
Det värsta som kan hända när man älskar är att inte bli älskad tillbaka.
Det är värt risken, men det är omöjligt att arbeta med detta utan–
–att älska djupt—med risker!
Det värsta som kan hända är att man inte får tillbaka.
Man kan också få ett messiaskomplex.
Jag höll på och tyckte synd om mig själv för att en lärjungaträning–
–inte hade fungerat.
Jag vältrade mig i självömkan, men sedan insåg jag:
Vad är skillnaden mot vad Paulus, Petrus och Jesus upplevde?
En del av det är ju att sådana här saker händer.
Vi kan få en för hög syn på vår position att misslyckanden kommer oväntat.
Detta samtal säger mig att vi behöver ha mer av detta samtal.
Det finns många äldre som är tysta om sin inre kamp.
Det känns så oandligt att vara i den positionen.
Men de finns där. Tack!