Mitt i hopplösheten visade Gud sin trofasthet. Genom förböner, tålamod och ödmjukhet började en långsam förändring ta form. En dag tog Kristina mod till sig och bad om förlåtelse – och då föll murar som stått i decennier.
Vad var det då som gjorde att de hittade tillbaka till varandra efter en så lång brytning? Först och främst var det Guds trofasthet. Själva kände de en stor uppgivenhet, men Gud ger inte upp sina barn. Deras korthus hade fallit men deras grund, som var och är Kristus, fanns kvar. Nu föll de på honom, klippan. Han var den tredje och viktigaste parten i deras förbund.
Predrag var den som envist höll fast vid att de hade slutit sitt förbund inför Gud och att Gud inte hade brutit förbundet även om de själva hade gjort det. Hans ständiga bön var att de inte skulle dö oförsonade och att inte barnen skulle ärva deras skilsmässa.
Kristina å sin sida studsade gång på gång emot Guds ord i Första Korintierbrevet 7:10-11: ”En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man …”. Jesus säger: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” (Johannes 15:13). Hur kunde hon påstå att hon älskade Jesus och sedan strunta i vad han sade? Trots att hon fick råd både från höger och vänster att söka sig någon annan kunde hon inte komma ifrån hur Gud såg på saken. Om Gud liknade förbundet mellan två makar vid förbundet mellan honom själv och hans församling, det vill säga alla dem som han vunnit åt sig genom sin offerdöd på korset, då var det förbundet inget som hon kunde ta lättsinnigt på. Hon sökte ledarna i den församling som de nu tillhört i 35 år och fick bekräftat att de hade samma djupa övertygelse. Församlingsledningens respekt för och kärlek till Kristus och hans ord blev till ett skyddande staket för henne så att hon, trots att hon var frestad, inte sökte sig till någon annan man, ett steg som hade gjort en återförening omöjlig.
Dessutom var de omgivna av förböner av sin församling som led med dem, bad för dem och innerligt hoppades på en återförening. Inga av deras vänner, varken inom församlingen eller utanför, övergav dem eller tog parti. Fyra av deras fem barn är Jesus-älskande, överlåtna kristna och de bad ivrigt för sina föräldrar, inte minst deras yngste son som fastade och bad i 40 dagar.
“De var omgivna av förböner av sin församling som led med dem, bad för dem och innerligt hoppades på en återförening.”
Under den långa separationen var Gud inte overksam i deras liv. Predrag var ju ”stora stygga vargen” och eftersom det var han som hördes och hans ilska var så konkret och svår låg allt fokus på honom. Han sökte sig nu aktivt till tre olika mansgrupper där han år ut och år in långsamt lärde sig att sätta ord på sina känslor istället för att ta till vredesutbrott. I en av dessa mansgrupper gick han i 18 år! Kristina å sin sida började lika långsamt se sig själv i spegeln och det hon såg var inte vackert. Hennes synder var mer subtila och inte tydliga för omgivningen, men hon insåg att hon inte kunde gömma sig för Guds Ande. Även om Predrags vredesutbrott hade varit mycket destruktiva hade han en större överlåtelse till äktenskapet. Predrag hade hela tiden fått känna av hennes ambivalens. Känslomässigt hade hon aldrig satt över båda fötterna på samma sid utan längtansfullt sneglat åt andra håll, där gräset tycktes vara grönare än i hennes egen trädgård.
Visst var separationen nödvändig eftersom de höll på att förgöra varandra, men Kristina visste att hon syndade inför Gud när hon tog ut juridisk skilsmässa. Självklart finns det förhållande som är så destruktiva att man måste gå skilda vägar eller bygga en skyddande gräns mot det onda. Bibeln berättar för oss att det finns två ting som bryter ett äktenskap. Det ena är döden. Och död var ju Predrag inte, även om Kristina i sina mörkaste stunder hade önskat det. Det andra är sexuell otrohet. Men även där, ifall den felande parten uppriktigt ångrar sig, vänder om, tar ansvar för sina felsteg och är beredd att helt överlåta sig och sätta båda fötterna innanför äktenskapets skyddande och helgade gräns, kanske äktenskapet går att rädda. Detta får avgöras från fall till fall. När det gäller Predrag så var han en ovanligt trofast sort som aldrig såg åt någon annan än Kristina. Han vägrade att ens ta av sig ringen under den 12 år långa separationen.
Dagen kom när Kristina överväldigades av sin egen synd, sin djupt kritiska inställning till Predrag, det faktum att all hennes kärlek och ömhet hade gått till barnen och att Predrag ständigt fick känna sig oönskad och oälskad. Hade hon inte inför Gud och människor lovat att älska honom i nöd och lust och hålla sig till honom tills döden skiljer dem åt? När Kristina bad Gud om förlåtelse sa Gud: ”Nu är det dags att gå till Predrag och be honom om förlåtelse.” Men tänk om hon blev förkastad? Eller om Predrag reagerade på det gamla anklagande och ilskna sättet? Om inget hade förändrats i hans liv? Likväl ville hon ta detta steg i tro och lydnad mot sin Frälsare och Herre.
Det var med bultande hjärta som Kristina ödmjukade sig. Då hände det förunderliga: Jerikos murar föll! Det som inga böcker, inga själavårdare, inga brev eller tårar hade lyckats med hände i det ögonblicket. Inte bara Kristina bekände sina synder, det kom en lavin av bekännelser från Predrag där han bad om förlåtelse för hur hård han hade varit mot henne och barnen.
“Det som inga böcker, inga själavårdare, inga brev eller tårar hade lyckats med hände i det ögonblicket.”
Från att hela tiden ha haft sitt fokus på den andre, den andres felsteg, den andres skyldigheter och den andres brister ändrades nu blickriktningen. Båda visste att den dag de står inför Gud kommer han inte att fråga Kristina vad Predrag gjorde eller Predrag vad Kristina gjorde. Då är de båda ensamma ansvariga för hur de har förhållit sig i livet. Visserligen visste de båda att de tack vare att Kristus burit domen i deras ställe aldrig skulle bli fördömda utan tas emot som Guds älskade barn. Likväl skulle de få avlägga räkenskap för hur de har handskats med detta enda liv som Gud anförtrott dem.
Undret skedde. Gud hade i sin nåd en stor bonus beredd för dem båda. För första gången började de älska varandra på riktigt. Deras enorma envishet och sylvassa verbalitet hade fått sig en välbehövlig törn. För Kristina var det som om hon för första gången riktigt ställde båda fötterna på samma sida. Skilsmässa skulle inte längre finnas med på kartan. Hon blev allt mer förundrad inte bara över Guds trofasthet utan även över Predrags. Den 29 oktober 2011 förnyade de sina löften inför Gud och människor. De var inte längre unga men Gud skänkte till och med härlig romans och en massa vardagsglädje åt dem. Det är nu (2023) 12 år sedan. Deras liv har berikats med 12 underbara barnbarn, varav de flesta inte ens kommer ihåg en period när mormor/morfar-farmor/farfar inte älskade varandra. Deras fem vuxna barn har återfått sitt egentliga hem, det vill säga sina föräldrars inbördes relation, men nu utan alla de spänningar som gjorde deras barndom ängslig och otrygg.
Läs del 4: När Gud skriver rakt på krokiga rader.
Artikeln kommer från boken Och se, det var mycket gott, publicerad med tillstånd av Timoteus Förlag.
