När man talar om abort med folk kommer två ämnen ofta på tal: våldtäkt och barn med funktionshinder. Genom sin försyn har Gud gett mig erfarenhet av abort och barn med funktionshinder. Det här citatet från medicalnewstoday.com talar om en tragisk koppling mellan abort och Downs syndrom: “Ingen nationell information finns tillgänglig, men andelen aborter av foster med tillståndet [Downs syndrom] befanns vara 59 % i en studie i Kalifornien och 92 % i en studie i England.”

Även om det är ganska stor skillnad mellan siffrorna stöder de den tragiska sanningen att barn som konstateras ha Downs syndrom ofta blir aborterade i USA och utomlands. Men varför? Det jag fått höra när jag har talat med människor, varav många varit för abort, har varit att detta är på grund av den dåliga livskvalitet som en person med DS skulle behöva stå ut med om denne fick komma till världen. Det sägs att de med DS (eller liknande funktionshinder) får en sämre livskvalitet och därför är det bättre för dem om de aldrig föds. Detta är en tragisk slutsats som inte är baserad på sanningen. I denna artikel hoppas jag, med hjälp av två argument, konfrontera praxisen att göra abort på barn med DS.

Min syster Heather

Det första argumentet är en underbar människa som heter Heather. Hon är min syster. Hon föddes 1978 med Downs syndrom, en både psykisk och fysisk utvecklingsstörning som beror på en kromosomrubbning. Heather har nyligen genomgått sin fjärde hjärtoperation för att rätta till en skada som hennes tillstånd orsakat.

Heather är en person – och inte bara en person, utan en underbar människa, en av mina favoriter. Hon är alltid så snäll, och jag utmanar alla att försöka ogilla henne. Hon är full av glädje, älskar livet och är till välsignelse för alla hon känner. När jag fick veta i college att hon genomgick en tredje stor hjärtoperation grät jag i flera dagar. Varför? Jo, för att jag älskar henne och inte kan tänka mig hur livet skulle vara utan henne.

Så mitt första sätt att konfrontera denna praxis, att döda barn med DS, är att säga att vi inte bara kan anta att de kommer ha en lägre livskvalitet på grund av diagnosen. Låt Heather vara ett exempel. Med all den ångest, ilska och bitterhet som kommit och gått i mitt hjärta genom åren, kan jag garantera er att Heather har en mycket högre livskvalitet än vad jag har. Hon har lett mer, skrattat mer och inte berörts lika mycket av livets sorgeämnen. Och hon är inget undantag. Jag har funnit att män och kvinnor med DS tycks finna mer glädje i livet än många andra människor som vandrar på vår jord.

Ingen rätt

Ett andra argument mot denna fruktansvärda praxis är att vi inte har någon rätt att döda någon bara för att vi tror att de kommer få en lägre livskvalitet. Vi tillämpar inte samma standard på folk utanför mammans mage. Vi hade inte röstat på ett partiprogram som vill döda alla med funktionshinder. Ingen skulle säga att Hitler gjorde rätt. Ändå lever vi i en värld där 59-92 % av alla barn med DS blir dödade innan de ens får chansen att andas. Detta är fel. Och dessa stackars hjälplösa bebisar kan inte försvara sig själva.

Sanningen är den att vi inte dödar barn med DS för deras skull utan för vår egen. Jag förnekar inte att det är svårt att uppfostra ett barn med DS. De flesta barn tar 18 år. Men Heather bor fortfarande hemma, och det kommer hon alltid att göra. Hon har behövt särskild kost, särskild träning och många besök hos läkare, kirurger och på sjukhus. När hon föddes hade min familj det svårt ekonomiskt.

Men inte ens dessa svårigheter bör ha betydelse för den som är kristen. Kristus kallar oss att förneka oss själva och t.o.m. vara villiga att mista livet. I Luk 9:23–25 sa Jesus: “ Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad?”

När Gud kallar en kvinna att föda ett barn som har DS kallar han henne inte till någonting annat än just en sådan osjälvisk uppoffring som förväntas av alla troende. Kristus sa åt oss att förneka oss själva och varje dag ta våra kors. Och vad har vi att vinna? Kristus. Eftersom jag var bror och inte far, tog jag mest del av glädjen i att uppfostra Heather och gjorde inte många av uppoffringarna. Min mor har varit tydlig med att abort aldrig varit ett alternativ för henne och mina föräldrar är glada att de valde att låta Heather leva.

Allting vunnet

Så vad har vi vunnit genom att lyda Gud? Inte bara glädjen över Heather utan även glädjen i Kristus. Den som lever för sig själv kan mycket väl vinna hela världen. Men vad blir slutet? Att allting går förlorat. Men om vi ger upp allting för Kristi skull, vinner vi allt.

Jak 4:2 säger: “Ni vill ha men får inget, ni mördar”. Vi önskar att saker ska vara lätta, och när någonting eller någon står i vägen, mördar vi. Aborterade barn med DS är bara ett klart exempel på denna ondska. Låt den här dagen bli den dag då barn aldrig mer dödas i jakten på ett lättare liv. Låt oss istället se dessa barn som viktigare än oss själva. Låt dem leva, för glädjens skull, glädjen i att lyda, för ingenting annat i världen går upp emot en sådan glädje.

Till mina föräldrar som varit så goda förebilder i den här sortens självuppoffrande lydnad: Tack för att ni inte dödade min syster. Och tack för att ni gav henne ett passande mellannamn – Joy – för det är just glädje som hon är och precis det hon ger.