”Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn” (Matt 6:9). Första raden i Herrens bön är en av de mest kända i Bibeln. Det är en av de böner som betts mest i historien. Ändå är den ofta underskattad och missförstådd bland troende.

Trots att jag känt till den här bönen i åratal insåg jag att jag inte riktigt var säker på vad jag sa. Jag började undra om jag gjorde just vad Jesus varnat för: rabbla upp ”tomma ord” i bönen (v. 7). Vad är det egentligen vi ber här? Vad är det Jesus håller så högt att han lär oss att göra det till vår första bön?

Förstå tydligare

Klarheten kom i tre steg. Första steget är att svara på denna fråga: Är detta en lovprisning, eller är det en begäran? I många år trodde jag det var en tillbedjan och lovprisning. Jag trodde ”helgat varde ditt namn” var detsamma som ”du är helig och värdig”. Men märk väl att det inte är ”helgat är ditt namn”, utan ”helgat varde ditt namn”. Det här är en begäran. Man ber Gud att göra något. Herrens bön är en serie begäranden och detta är den första. Jesus säger till oss att be: ”Låt ditt namn bli helgat”.

Men vad exakt är det vi ber Gud att göra? Det andra steget är att vi tänker på vad ”helgat” betyder. Det är att hedra någonting som heligt (bokstavligen, att heliggöra). Det är att avskilja någonting och erkänna dess unika karaktär. När vi helgar någonting, hedrar vi det som ovanligt, speciellt och överlägset.

Sista steget: Vad är det vi begär ska bli hedrat? Guds namn. Genom hela Bibeln är Guds ”namn” ett annat sätt att syfta på honom själv. Guds namn representerar den han är.

Det här är alltså vad Jesus ber oss att be: ”Vår Fader i himlen, vi ber dig att göra så att du blir hedrad.” Med andra ord: ”Skulle du få dig själv att hållas för helig? Skulle du låta människor se dig som den du är, så att de inte längre åsidosätter dig? Skulle du skapa en ständigt ökande aktning för ditt stora namn bland folken? Skulle du visa din stora karaktär så att människor överallt kan känna dig och överflöda med tacksamma hjärtan för allt du är och gör?”

Fyll ut bakgrundshistorien

Vanhedrandet av Guds namn var ett centralt problem hos Israel i Gamla testamentet. Som reaktion på deras ständiga uppror sände Gud dem i fångenskap. Men när Israel väl var utanför landet och förskingrade bland folken, uppstod ett nytt problem. Eftersom Israel identifierades med Gud, drog deras olydnad hans namn i smutsen. Genom profeten Hesekiel tillkännagav Gud det grundläggande problemet: de ”vanärade … mitt heliga namn” (Hes 36:20). Men, tillade han, ”Då ville jag skona mitt heliga namn” (v. 21). Han lovade att handla ”Inte för er skull”, för att vara tydlig, ”utan för mitt heliga namns skull” (v. 22).  ”Jag vill helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem” (v. 23).

Vad menade han specifikt att han skulle göra? Han lovade att komma med ett nytt förbunds välsignelse. Det stora löftet är att Gud kommer få sitt namn att bli ärat genom sitt folk, och att han ska göra detta genom att förlåta synder, ersätta stenhjärtan med hjärtan av kött, och ge sin Ande för att göra så att de – till sist – vandrar i lydnad (v. 25-28). Teologiskt talat är detta ett löfte om att ge rättfärdiggörelse, pånyttfödelse och helgelse genom Kristi verk och Anden som gåva. Genom ett nytt förbund skulle Gud skapa ett folk som skulle helga hans namn i världen.

Jesus kom för att göra så att dessa välsignelser skulle bli verklighet. De har utgjutits över hans folk som ett resultat av hans utgjutna blod. Som resultat av hans liv, död och uppståndelse skapar Jesus ett nytt folk till Guds ära. Jesus kom för att skapa ett folk som aktar Guds namn heligt.

Ansluta sig till bönen

Med denna första begäran i Herrens bön, bjuder Jesus in oss att göra detta till vår främsta bön. Hur ser det då ut att integrera denna bön i våra liv? Här är tre sätt.

Först bör vi be utifrån en djup medvetenhet om att Guds namn hedras alldeles för lite. När man ber att Guds namn ska bli hedrat medger man samtidigt att det inte är det ännu. Det blir endast vår bön när vi djupt inombords inser att det inte bara är så att Guds namn bör hedras, utan också att det ofta inte blir det. Vi kommer bara be detta när vi, efter att ha undersökt behoven omkring oss, blir upprörda i vårt inre över hur lite man aktar Gud. Vi ber ofta för det vi önskar högst av allt. Att detta borde vara vår första begäran antyder att det bör vara vår första prioritet. Om detta är vår stora angelägenhet, blir det vår ständiga önskan.

För det andra bör vi be med Guds ära som högsta mål. Guds namns ära och aktning ska vara det stora och yttersta målet med all vår bön. När vi ber att Guds namn ska bli hedrat ber vi som aposteln Paulus, som i regel riktade in sina böner på Guds ära (Rom 16:27; Ef 3:20-21; Fil 1:11; 2 Thess 1:11-12). Målet med våra böner är inte i slutändan att ge oss materiell och fysisk välgång i detta nu, utan snarare, att Gud ska hållas i allt högre aktning av ett allt större antal människor.

För det tredje bör vi lägga fram önskemål formade efter detta stora syfte. Om vår största önskan är att Guds namn ska bli mer hedrat både på djupet och på bredden, bör vi be om sådant som kan resultera i detta ändamål. Bakgrundshistorien med Guds löfte i Hesekiel är till stor hjälp här; löften om förlåtna synder, förvandlade hjärtan, och förstärkt lydnad. När alltfler människor upplever dessa välsignelser, kommer de alltmer hedra Gud med sina hjärtan och handlingar. Denna begäran ger då ett alternativ till många av våra ytliga och självcentrerade böner. Istället ska vi be för att dessa typer av evangeliska välsignelser ska spridas mer djupt och brett i världen.

Denna första begäran i Herrens bön leder våra begär, formar vår ton och justerar våra önskemål. Dessutom formar den inte bara våra personliga böner utan även bönerna i våra familjer, hemgrupper, möten och andra församlingsmöten. För att Guds namn ska hedras, låt oss då be för att hans namn hedras.