Att du byter en smutsig blöja betyder inte att du kan stryka “byta blöja” från din att-göra-lista. Du får göra om det hundratals, eller kanske tusentals gånger. Ett gräl med din chef betyder inte att ni aldrig kommer att gräla i framtiden. Att rätta matematikläxor från tredjeklassare blir inte mindre tråkigt, oavsett om du gör det tre eller 300 gånger. Den senaste trista predikan kommer troligtvis inte att vara den sista.
Dessa otrevliga, repetitiva uppgifter kan verka totalt meningslösa. De påminner oss verkligen om den förbannelse som förföljer oss i våra dagliga liv. Att få smärta när du ska föda och att få kämpa mot törne och tistel är dagens ordning (1 Mos 3:16-19).
Våra vardagliga sysslor gör dock mer än att bara påminna oss om skapelsens förbannelse. 1500-talets reformatorer, med Martin Luther och Jean Calvin i spetsen, visste att de vardagliga sysslorna, som ofta är tråkiga och jobbiga, är nödvändiga för det enskilda livets uppehälle och för samhällets funktionalitet. Och bortom detta så är de uppgifter (reformatorerna kallade det “kallelser”) från Gud själv som del av sin försörjning till sina mänskliga varelser. Vardagliga sysslor är möjligheter till att tjäna i Guds lag, möjligheter som gör att hans värld fortsätter fungera och i bra skick.
Luther och Calvin om kallelse
Bibeln talar såklart om att Gud kallar allt folk till honom själv, till omvändelse och tro på honom. Medeltida kristna utvecklade dock en annan användning för ordet vocatio, eller kallelse. Kallelser var heliga jobb, som präst, nunna eller munk, som tjänade Gud på ett mer förtjänstfullt sätt än andra. Men Luther trodde inte att mänskliga handlingar gjorde att man förtjänade Guds gillande. Han trodde att om allt som görs utan tro på Kristus är synd (Rom 14:23), så behagar allt som görs i tro Gud, även om det inte gör att man förtjänar hans gillande. De som förtröstar på Kristus har fått Guds gillande utan någon egen prestation, enbart på grund av Skaparens kärlek till sitt folk. De fortsätter leva med tacksamhet var deras Skapare än placerar dem.
Luther och Calvin utmanade den medeltida idén om kallelse, men de accepterade den medeltida samhällskonfigurationen: för det första, hemmet, och med den ekonomiska aktiviteter; för det andra, civilsamhället; och, för det tredje, församlingen. Vissa moderna forskare menar att den medeltida analysen av samhället inte längre är användbart. Men vi upplever alla livet i familjekretsen, i ekonomiska aktiviteter, i samhället med dess politiska och andra aspekter, samt i det religiösa livet.
Människor tjänar varandra bättre inom dessa strukturer eftersom Gud vet att hans folk inte bör vara ensamma (1 Mos 2:18). Han förser för det mänskliga livet genom detta nätverk av ömsesidigt tjänande när individer och grupper tar på sig funktioner, Guds uppgifter, som stöder och fostrar en bra levnad. Människor utövar sina ansvar i specifika roller i familjen, jobbet, samhället, församlingen, och ibland bara som en kristen bror, syster eller vän.
Vårt jobb ger glädje till Gud.
Det är uppmuntrande att veta att Gud har skapat oss till att avbilda sin kärlek till världen och dess folk. Den Gud som ödmjukade sig själv och blev en tjänare för att rädda sitt folk odlar denna attityd av Kristus i dem (Fil 2:6-8). Det betyder att vi ska överge själviska ambitioner och ödmjukt göra vad Gud än kallar oss till att göra. Det är lätt att bli avskräckta när vi fastnar i repetitiva sysslor som aldrig verkar uträtta något. Det finns genuin tröst, till och med inspiration, i att påminnas om att Gud aldrig byter blöjor, rättar matematikläxor eller träffar samma människor söndag efter söndag vid gudstjänster. Istället har han satt oss “vanliga dödliga” i positioner där vi håller igång livet genom sådana aktiviteter.
Att inse att vi är del av hur Gud i sin försyn tar hand om sin värld, även i de minsta sysslorna, minskar avundsjukan och självnedvärderingen och stärker oss till att bli redo för självuppoffring när vi svarar på Guds kallelse. Det hjälper oss också att göra etiska beslut om hur vi ska använda vår tid. Kristna är välskolade i att lyda Bibliska bud, men vi lyder dessa gudomliga mandat inom våra kallelser. Att fatta bra beslut kräver kunskap om Guds bud och våra gudagivna kallelser.
Gud kallar, vi svarar, i de kallelser vi har i hemmet, jobbet, samhället och församlingen. Här lever vi ut den typ av liv som Kristus, genom den helige Andes kraft, har återställt och fortsätter återställa.
Robert Kolb (PhD, University of Wisconsin) är missionsprofessor emeritus i systematisk teologi vid Concordia Seminary i St. Louis, Missouri. Han är författare och medförfattare till flera böcker, inklusive The Genius of Luther’s Theology, Luther and the Stories of God, Martin Luther: Confessor of the Faith, och The Christian Faith: A Lutheran Exposition. Kolb är också medredaktör till The Book of Concord (2000 års översättning). Han har undervisat vid mer än 40 utbildningsinstitut på fem kontinenter och vid många kyrkosamlingar. Sen 1996 har han varit Gastdozent vid Lutherische Theologische Hochschule i Oberursel, Tyskland.
