“den plats som kallas Dödskallen”
Lukas 23:33
Tröstens kulle är Dödskallens kulle; huset där man kan få stöd är byggt av trä från korset. Den himmelska välsignelsens tempel är grundat på den brustna klippan – som revs öppen av spjutet som genomborrade hans sida. Ingen scen i den heliga historien gläder själen såsom tragedin på Dödskallen.
“En syndig jord har aldrig haft
en stund så mörk som denna.
Den rör min själ med ömsint kraft,
en himmelsk tröst jag känna.
Låt den som sörjer korset skåda,
Ej julestjärnan i sin låga.”
Ljuset skiner från Golgatas middags-midnatt, och alla markens örter blomstrar vackert i skuggan av det en gång förbannade trädet. På denna törstens plats har nåden grävt en brunn som ständigt forsar av vatten som är så rent som kristall. Varje droppe av det vattnet kan lätta på människosläktets alla eländen. Du som har haft dina svåra stunder kommer bekänna, att det inte var på Olivberget som du fann din tröst, inte heller på Sinai berg eller Tabor; utan Getsemane, Gabbata och Golgata har varit det du tröstat dig med.
Getsemanes bittra örter har ofta tagit bort all bitterhet från ditt liv; gisslet på Gabbata har ofta gisslat bort dina bekymmer, och smärtorna på Golgata har drivit alla andra smärtor på flykten. Så ger Dödskallen oss en sällsynt och rik tröst. Vi skulle aldrig ha känt Kristi kärlek i all dess höjd och djup, om han inte hade dött; inte heller kunde vi gissa Faderns djupa tycke om han inte hade givit sin Son i döden. Den allmänna nåd vi åtnjuter sjunger om Guds kärlek, precis som havssnäckan viskar om det djupa havet som den kom ifrån, när vi sätter den mot örat. Men om vi vill höra oceanen på riktigt, får vi inte bara titta på de dagliga välsignelserna, utan på korsfästelsens transaktioner. Den som vill lära känna kärleken, får gå tillbaka till Dödskallen och se smärtornas Man dö.
