Ett oförglömligt utdrag ur John Pipers predikan på Passions OneDay.
Ni måste inte kunna en massa saker för att göra något stort för Herren i världen.
Men det finns ett par saker ni måste kunna, stora saker, och vara villiga-
-att leva och dö för dem.
De som gör skillnad i världen är inte sådana som behärskat många saker.
De har behärskats av väldigt få, men väldigt stora, saker.
Om du vill att ditt liv ska räknas behöver du ingen hög IQ eller social kompetens.
Du måste inte vara smart, snygg eller komma från en bra familj eller bra skola.
Du behöver bara veta ett fåtal grundläggande, enkla, ärorika, majestätiska-
-uppenbara, oföränderliga, eviga saker, bli gripna av dem och vara villiga-
-att ge era liv för dem. Därför kan vem som helst i denna stora publik göra-
-enorm skillnad i världen. För det handlar inte om dig, utan vad du gripits av.
Sorgligt nog är det hundratals bland er som inte vill göra skillnad med era liv.
Det enda ni vill är att bli omtyckta.
Kanske vill ni göra klart era studier, få ett bra jobb, finna en man eller fru…
Ett fint hus, en fin bil, långa helger, bra semestrar, bli gamla i god hälsa-
-ha roligt när ni gått i pension, dö smärtfritt och inte komma till Helvetet.
Och det är allt ni vill.
Men ni struntar blankt i om era jordeliv har någon betydelse för evigheten.
Det är en tragedi som är på väg att ske.
För tre veckor sedan kom nyheten till vår församling att Ruby Eliason och Laura-
-Edwards hade omkommit i Kamerun. Ruby Eliason – över 80, singel hela livet-
-sjuksköterska. Hon utgöt sitt liv för detta enda: att-
-göra Jesus Kristus känd bland de sjuka och fattiga-
-på de svåraste och mest onådda platserna.
Laura Edwards hade varit läkare i Tvillingstäderna Minnesota-Saint Paul-
-och nu som pensionär arbetade hon ihop med Ruby.
Också hon var snart 80, och de reste från by till by i Kamerun.
Men bromsarna la av och de åkte ut för ett stup och dog direkt.
Jag frågade min församling: “Är detta en tragedi?”
Två kvinnor i åttioårsåldern som vigt sina liv åt en enda sak: att se Kristus-
-förstorad bland de fattiga och sjuka på de svåraste platserna i världen.
Och 20 år efter att de flesta av deras amerikanska motparter börjat kasta bort-
-sina liv på struntsaker i Florida och New Mexico, flyger dessa båda kvinnor-
-vidare in i evigheten med ögonblicklig död. “Är detta en tragedi?”
Nej!
Det är inte någon tragedi! Jag ska läsa för er om en tragedi.
Jag har en artikel här från Det Bästa. Ni läser inte Det Bästa, jag vet…
Men det finns en generation som gör det. Detta är en tragedi!
Titeln på artikeln: Börja nu, gå i pension tidigt, februari 1998.
“Bob och Penny . . . gick i förtidspension från sina jobb”-
-“i nordöstra USA för fem år sedan, när han var 59 och hon 51 år.”
“Nu bor de i Punta Gorda, Florida, där de kryssar runt med sin 10-meters trålare”-
-“spelar softboll och samlar snäckskal.”
Det där kan man kalla tragedi!
Det är en tragedi. Och det finns människor i detta land som spenderar-
-miljardtals dollar för att lura i dig det.
Men nu får jag 40 minuter på mig att vädja till er: Köp det inte.
Av hela mitt hjärta, vädjar jag till er: köp inte den drömmen.
Drömmen om svenssonlivet: ett fint hus, en fin bil, ett bra jobb, en fin familj-
-en trevlig pension där man får samla snäckskal!
Ska dina sista ord när du står inför universums Skapare och ska avlägga-
-räkenskap för vad du gjort bli: “Här är den, Herre: min snäcksamling.”
“Och jag har en bra sving. Och titta på min båt!”
“Gud, titta på min båt!”
Så kommer inte Ruby eller Laura behöva säga.
Kasta inte bort ditt liv. Kasta inte bort det!
