Det är bara genom korset som vi kan börja se hur det som till synes verkar motsägelsefullt, det vill säga lidande och kärlek, står i samklang med varandra. Och vi kommer aldrig att förstå lidande om vi inte förstår Guds kärlek.
Vi talar om två olika nivåer som saker ska förstås på. Och om och om igen har vi vad som verkar vara totala paradoxer i Skriften, eftersom vi talar om två olika riken. Vi talar om den synliga världen och ett osynligt rike som den här världens fakta tolkas mot.
Lidande i Skriften
Ta saligprisningarna som exempel – dessa underbara och paradoxala påståenden från Jesus till folkskarorna när han predikade för dem på berget (Matt 5:3-12). Han sa då mycket konstiga saker som:
Saliga är de som sörjer. Saliga är de ödmjuka. Saliga är de som blir förföljda. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er. Gläd er och jubla.
Går detta överhuvudtaget ihop?
Bara om du förstår att det finns två riken: den här världens rike och ett rike i en osynlig värld. Och aposteln Paulus förstod skillnaden när han gjorde följande mycket chockerande tillkännagivande: ”Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för er” (Kol 1:24) – jag gläder mig mitt i lidandet. Det låter som struntprat, eller hur? Och likväl är det Guds ord. Janet Erskine Stuart sa: ”Glädje finns i Guds närvaro, inte i frånvaron av lidande.”
“Glädjen finns i Guds närvaro, inte i frånvaron av lidande.”
Detta är vad psalmisten hittade i dödsskuggans dal. Som du kanske minns så sa han: ”Jag fruktar inget ont.” Psalmisten var nu inte så naiv att han sa: ”Jag fruktar inget ont, för det finns inget ont att frukta.” Det gör det. Vi lever i en ond, trasig, sjuk, fallen och förvriden värld. Vad sa han? ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig” (Ps 23:4).
Mitt lidande
När jag stod vid min kortvågsradio i Ecuadors djungel 1956 och hörde att min man saknades, påminde Gud mig om profeten Jesajas ord: ”Om du går genom vatten är jag med dig.” Som du kan förstå var mitt svar inte särskilt andligt. Jag sa: ”Men Herre, du är alltid med mig. Det är Jim jag vill ha. Jag vill ha min man.” Vi hade varit gifta i 27 månader, efter att ha väntat i fem och ett halvt år.
Fem dagar senare visste jag att Jim var död, och Guds närvaro med mig var inte Jims närvaro. Det var ett fruktansvärt faktum. Guds närvaro förändrade inte det fruktansvärda faktum att jag var änka. Jag förväntade mig att vara änka till min död, för jag tyckte det var ett mirakel när jag gifte mig första gången. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle gifta mig en andra gång, och ännu mindre en tredje gång. Guds närvaro förändrade inte det faktum att jag var änka. Men Jims frånvaro blev som en kraftig knuff mot Gud – hans frånvaro tvingade mig till Gud och fick mig att skynda till honom som är mitt hopp och min enda tillflykt.
“Lidande är ett oersättligt medel genom vilket jag lärde mig en sanning som jag inte hade klarat mig utan: Gud är Gud.”
Den erfarenheten lärde mig vem Gud är, på ett sätt som jag annars aldrig hade kunnat förstå. Och därför kan jag säga att lidande är ett oersättligt medel genom vilket jag lärde mig en sanning som jag inte hade klarat mig utan: ”Jag Är. Jag är Herren.” Med andra ord: Gud är Gud. Men jag vill fortfarande gå tillbaka och säga: ”Men Herre, bebisarna då? Det lilla barnet med ryggmärgsbråck? Och de där bebisarna som föddes svårt funktionshindrade, med fruktansvärda lidanden därför att deras mammor missbrukade kokain eller heroin eller alkohol? Och min lilla skotska terrier, McDuff, som dog i cancer när han var sex år gammal? Och paret Stam som halshöggs och Lindberghs bebis? Vad har Du att säga om allt detta?”
Lidandets mysterium
Jag kan inte svara på dina frågor, eller ens på mina egna, förutom med Skriftens ord, med dessa ord från aposteln Paulus, som kände till kraften i Jesus kors, när han skrev:
”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras” (Rom 8:18–19).
Den har blivit lagd under förgängelsen. Alla de här djuren, alla de här bebisarna som inte har någon skuld alls, skapelsen är ”lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp” (Rom 8:20). Och det är den här delen som ger mig en omätlig frid: ”Även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet” (Rom 8:21).
Varifrån kommer den här tanken om en kärleksfull Gud? Den är inte en naturlig slutledning. Det är inte människan som så desperat vill ha en gud att hon skapar honom i sitt huvud. Det är Gud, som var Ordet innan världen skapades, som led som ett slaktat lamm. Och han har mycket i beredskap som du och jag inte har den minsta aning om nu. Han har sagt tillräckligt för att vi ska veta att lidande aldrig är meningslöst.
Detta är ett utdrag ur boken Är mitt lidande meningslöst? . Bokrelease den 14 oktober på Rotad.se, men du kan förbeställa boken redan idag!
Elisabeth Elliot (1926–2015) var missionär, författare och talare. 31 år gammal bosatte hon sig hos den indianstam som drygt två år tidigare hade dödat hennes man, Jim Elliot. Hennes val att förlåta bidrog till förvandling för en av världens mest våldsamma och hämndlystna folkgrupper.
Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.
