En strimma av hopp för flyktingar i Grekland

Det är ropen från flyktingar som hörs kl. 3 på natten som jag alltid kommer att minnas från mitt besök på den grekiska ön Kos. Denna pyttelilla ö – sex kilometer från Turkiets kust – är en av huvudingångarna till EU för flyktingar från Mellanöstern. De flyr från Iran, Afghanistan och Syrien och de ropar i högan sky för att deras liv har kastats in i ett kaos.

kos-greece-island-refugees-migrants_370_247_90[1]Stranden på Kos var en gång full med turister, men är nu en enda röra av övergivna båtar, elmotorer och flytvästar. Flyktingar betalar mellan 8 000 och 17 000 kr för att åka med 20 människor i en båt byggd för 10. De får elmotorer (tänk trollingmotor om du fiskar) och får höra att de kommer klara det. Ungefär halvvägs genom den sex kilometer långa midnattsfärden slutar ofta motorerna fungera och fäder, mödrar och barn får paddla för glatta livet. Min vän mötte en man som hade tränat sig i veckor och klarade att simma över helt på egen hand. En annan syrier hade hört att européerna skulle våldta hans fru och döttrar, men han bestämde ändå att han hellre tog den risken än att stanna kvar i sitt hemland.

När flyktingarna kliver iland på stranden blir de hälsade av FN och, i skrivande stund, även några kristna organisationer. De blir försedda med ett urval saker – vanligtvis varma kläder, filtar och hygienartiklar. Därefter kommer de svåra besluten: Vem ska behandlas först? Människor rangordnas och placeras på ett stort skepp som går i skytteltrafik till Pireus i Aten. Den grekiska regeringen, som redan har tillräckligt med bekymmer, gör sitt bästa för att hjälpa till. Man har satt upp läger i Aten, vid Greklands norra gräns och på flertalet öar. Förra månaden fick över 1 000 afghanska män skydd i en idrottsarena i stan.

Flyktingarna som anländer till hamnen hälsas välkomna av stängsel och poliser. Grekiska evangeliska kristna finns också där och delar ut mat, regnutrustning, bärselar för spädbarn och hygienartiklar. Grekland har inte råd med att hysa dem, så flyktingarna drivs upp på charterbussar som tar dem till den makedonska gränsen, där de sedan blir tillsagda att börja gå. För de flesta är Tyskland målet. Man uppskattar att 500 000 människor har kommit till Aten de senaste tio månaderna. Under svårt ekonomiskt tryck blir Grekland ombett att behandla ett aldrig tidigare skådat antal migranter som ska in i EU.

Inget enkelt svar

Kristna i USA har reagerat på olika sätt. Innan Parisattackerna verkade de inte nämnvärt intresserade eftersom deras egna liv inte påverkades nämnvärt av det (och antagligen inte nu heller). I mitt facebookflöde ser jag allmänt att man reagerar i fruktan och säger allt mellan ”Vi bör inte hjälpa dem” till ”Muslimerna kommer ta över Europa”.

Andra har sett detta som en unik möjlighet för evangeliet att göra landvinningar. De tänker inte på frågorna på makronivå utan i de enskilda relationerna. Och medan vi kan heja på eller beklaga USA för att de kommer att ta emot en del av flyktingarna, ligger fortfarande denna utsikt flera år i framtiden; de sökande måste avtala om tid vid amerikanska ambassader och bevisa sin flyktingstatus.

Frågorna på makronivå är inte enkla och det är därför evangeliska kristna har delade meningar om svaren. Medmänsklighet är inte automatiskt detsamma som en öppen gräns. Att välkomna flyktingar är jättebra, men vad händer en vecka efter att de anlänt? Tänk även på tolkarna i Afghanistan som riskerade sina liv för att hjälpa USA:s militär och nu får hamna längst bak i kön för att få immigrera? Vem ska betala för allt? Detta är svåra frågor.

Sentimentala reportage om enskilda människoöden får den strikta invandringspolitiken att verka petig och okänslig. Samtidigt finns det ett verkligt hot mot ett land som överrumplas med nya människor som ofta saknar medel för att leva i detta samhälle. Det är 500 000 svältande människor i rörelse, främst muslimer, från länder som de kristna som vill bedriva mission bara kan lyckas ta sig in i med hjälp av kreativa lösningar. Problemet kommer inte att gå bort av sig självt.

En strimma av hopp

Evangeliska kristna i Aten har också svarat på olika sätt. Förra månaden, när jag besökte en vän i Aten, såg han och en lokal kinesisk församlingsföreståndare över inköpen av bärselar för spädbarn som afghanska och syriska kvinnor kunde få. En dansk kristen jag träffade flyttade till Aten och startade en verksamhet för att ta hand om över 1 000 ensamkommande afghanska barn vars föräldrar antingen skickat dem eller lämnat dem bakom. Grekiska evangeliska kristna är få till antalet och ofta marginaliserade, men tillsammans med lokala missionärer gör de allt de kan.

Mitt i krisen finns det strimmor av evangeliets ljus som bryter igenom. Förra januari utexaminerade organisationen jag tjänar, Training Leaders International, en klass kristna ledare från Eritrea, Iran, Afghanistan, Ghana, Nigeria och Rumänien – som alla nu bor i Aten. Mycket av den första kontakten med evangeliet kommer genom flyktingcenter, men lokala församlingar ledda av migranter har också poppat upp.

Förra månaden var jag med på ett iranskt bibelstudie om Romarbrevet som en grekisk pastor höll i. Även en annan iransk verksamhet i området har fått så stor framgång att de blev varnade om att deras arbete blev infiltrerat av spioner. För ett år sedan var där fler evangeliska kristna invandrare än grekiska evangeliska kristna i hela Aten. Nu trycks evangeliet ut runt om i Europa på grund av rörelsen.

Vad kan vi göra?

Låt oss lägga de politiska debatterna åt sidan för en stund och fråga oss om det finns någonting vi kan göra, även långt ifrån händelsernas centrum? Här är fem grundläggande saker:

1. Be för människorna som bor i dessa genomfartsländer. Be att de kommer kunna ge fysiskt och andligt bistånd till människorna de möter. Be att kristna visar vägen och att många muslimer kommer till Kristus.

2. Nå ut. Om du känner en entusiasm inför vilken potential evangeliska satsningar kan ha bland flyktingar, tänk på detta: Når du ut till flyktingar redan i din stad, eller åtminstone stöder de som gör det? Vet du hur det ser ut inne i din grannes hus? Har du delat ditt liv med dem, med andra? Kort och gott, drar du nytta av de möjligheter Gud har lagt framför dig just nu?

3. Sök insikt. Många som talar starkt emot att flyktingar ska få komma in i vårt land från Mellanöstern vet inte så mycket om islam. Kanske bör du läsa en bra bok om islam som t.ex. John Klaassens Engaging with Muslims: Understanding Their World, Sharing Good News (Good Book Company, 2015).

4. Lyssna på båda sidor. Det finns omtänksamma kristna som vill strama åt gränserna och omtänksamma kristna som vill ta emot flyktingar. Lyssna för att förstå, inte bara för att argumentera. Det finns djupt teologiska förkastningslinjer med i spelet, från olika syn på Guds rike eller förhållandet mellan kyrka och stat.

5. Ifrågasätt tolkningen av verser som rycks ur sitt sammanhang. Jag ser ofta att detta görs från Gamla testamentets lag och profeter, att man citerar ett fåtal verser om att välkomna främlingar. Det är inte så enkelt.

Finns det mer vi kan göra? Självklart, men detta är en bra början.

Darren Carlson är grundare och ordförande för Training Leaders International. Carlson ser över verksamhetens allmänna riktning och tjänar som företrädare för pastorer som inte har så stor tillgång till formell utbildning och tankfullt teologiskt engagemang över kulturgränserna. Han har magisterexamina från Trinity Evangelical Divinity School i teologi och Nya testamentet.