När jag gick i grundskolan insisterade mina föräldrar på att jag aldrig skulle tala om inbjudningar. Mina skolkamrater lärde sig samma sak av sina föräldrar. När man blev bjuden på födelsedagskalas fick man skarpa varningar av mamma om att inte prata om det i skolan, för man visste inte vilka som blivit och inte blivit bjudna. Om din kompis frågade dig och några vänner om ni ville sova över, skröt ni inte om det i skolan. Ni ville inte att andra skulle känna sig exkluderade.
Föräldrar hade en god tanke bakom denna regel. Barndomen och tonåren är känsliga tider, då ungdomar har en bräcklig självkänsla. Känslan av förkastelse efter att ha blivit utfryst svider särskilt.
Jag tror inte jag riktigt fick känna denna smärta förrän i slutet av gymnasiet när vi skulle på klassresa. En grupp tjejer bjöd fem av mina vänner att följa med dem. En annan grupp tjejer bjöd den andra halvan av mina kompisar på deras resa. Jag blev utelämnad.
Det sved. Rejält. Jag kände mig utstött och ensam. Jag tänkte mig allt det roliga som alla hade vid stranden, medan jag själv reste upp i bergen med mina föräldrar och min hund. Det var inte så jag hade tänkt mig slutet på sista året i skolan.
Tänk nu att detta är vardagen för de flesta tonåringar, som fått den stora oturen att ha en smartphone och den dubbelt stora oturen i att vilja skaffa Instagram. En störtsjö av utstötthet och utfrysning väller över ungdomarna varje dag.
På min tid var de etiska reglerna att aldrig avslöja sina planer och inbjudningar, men idag är det hetsjakt på Instagram hela veckan, där ungdomar tävlar om vems liv som verkar mest roligt, inkluderat och socialt euforiskt. Det är vanligt att ungdomar bara kommer på en fest med sina vänner, tar en bild på gänget på festen, lägger upp det på Instagram och sedan drar iväg inom tio minuter. För de som inte är insatta i ungdomskulturen låter detta kanske som en extrem avart, men lita på mig — detta är den normala rutinen för många, många ungdomar.
En mamma berättade för mig om en gång på ett lov då hennes son ville att hon skulle ta kort på honom när han tände på ett fyrverkeri. Hon tyckte detta var en märklig förfrågan då familjen inte gjorde någonting med fyrverkerier detta år. Han tände på veken, hon tog kort, och det var allt med den fyrverkerishowen. Hon gjorde sedan vidare efterforskningar när hon såg bilden på Instagram. Barnet ville förmedla: “Titta allihop, vi har det så roligt här!” fast han i själva verket chillade med sina föräldrar och tittade på Netflix på nyårsafton.
På helgerna sitter många ungdomar i soffan och tittar på allt det “roliga” som andra ungdomar har via deras bilder på Instagram. Även ungdomarna på bilderna som tycks vara “inne” erkänner att det egentligen speglar en kort stund av kamratskap. Antingen ser de bilder på andra fester eller känner sig både känslomässigt och existentiellt ensamma av att arbeta så hårt för att “tyckas vara” accepterade. För mig var utstöttheten endast någonting jag kunde fantisera om; men dessa ungdomar har den ständigt rakt framför ögonen.
—————
Evangeliet är både smalt och brett. Det är smalt på det sättet att allt som evangeliet medför kommer utav Jesu Kristi frälsande liv, död och uppståndelse. Evangeliet är brett på det sättet att Kristi fullbordade verk på korset omfattar en enorm vidd.
För de som arbetar med ungdomar — både föräldrar, volontärer och pastorer — klingar de goda nyheterna om hur Gud inkluderar syndare i sin familj färskt i tonåringars öron. I Efesierbrevet 2 talar Paulus om Guds medkänsla, att dra de som är utanför in i sin närvaro:
Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. … Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern.
Känslan av utstötthet och att vara på “utsidan” speglar syndares naturliga tillstånd i förhållande till Gud. Rädslan för att bli socialt utanför är en projektion av den fruktade rädslan för att till slut bli helt övergiven av Herren. Att hjälpa studenter att förstå sin rädsla och ensamhet på det personliga och andliga planet förbereder för det hopp som finns beskrivet i denna text.
Men Paulus beskriver Guds verk i att dra de som är isolerade — de som är långt i ytterkanterna, de som är kvar på soffan med sina föräldrar på fredagskvällen — nära till Gud. Faktum är att han nämner att de som är “nära” (kanske de på festen med 15 000 instagraminlägg) blir förda in i hans cirkel också. Han talar om en intim enhet varigenom alla som Kristus har friköpt, inträder i gemenskap med den treenige Guden och alla troende. Denna intima koppling är själva substansen av enheten med Gud, det som varje hjärta, särskilt tonåringens hjärta, djupast längtar efter.
Det är alltid viktigt att betona att evangeliet handlar om syndernas förlåtelse, att ärva evigt liv och relation med Kristus. Men dagens tonåringar behöver också höra om det läkande, hoppfulla ordet att Gud, genom korset, drar syndare, som är “utelämnade,” in i hans inre cirkel, en plats för intim vänskap med honom.
Cameron Cole är föreståndare för ungdomsverksamheten i Cathedral Church of the Advent i Birmingham, Alabama, och ordförande för Rooted: Advancing Grace-Driven Youth Ministry.
