”Exempel är inte det huvudsakliga i livet – det är det enda.” Med den meningen fastställde den berömde läkarmissionären och författaren Albert Schweitzer tydligt vikten av och kraften i exempel. Hur många av oss som läser detta har inte blivit påverkade av någon pastors, äldstes eller annan kristens mäktiga liv, som vi tidigt i livet haft förmånen att få se? Om jag nämner ”en trovärdig pastor”, vem dyker då upp i ditt huvud? Om jag nämner ”en trovärdig kristen”, vem tänker du då på?
Schweitzers påstående är självklart en överdrift. Det finns många andra karaktärsdrag som ingår i ett trovärdigt liv, men de finns alla med hos den person som är en förebild för oss.
”Handledning” och ”formande” låter kanske som nya koncept, men det är de inte. Det verkar utifrån hur Gud har skapat oss, som att han hade detta i åtanke. Han skapade människor till sin avbild. Vi ska följa hans exempel och ta efter hans karaktär. I Kristi inkarnation kom Gud i människokropp på ett sätt som gjorde att vi kunde förstå och relatera till honom, och, som Petrus sa, han ”efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (1 Petr 2:21).
Också vi får vara med om att sätta och följa exempel. Gud har skapat människor till att födas och mogna i en gemenskap med andra människor i familjen. Vi är inte själv-bildande och inte heller framstår vi helt plötsligt som mogna människor. Gud planerade att kärleksfulla föräldrar skulle hjälpa sina barn att växa och mogna.
Det är också på det här sättet Gud har haft för avsikt att göra sig själv känd i denna fallna värld. I Gamla testamentet kallade Gud Abraham och hans ättlingar till att vara ett heligt, speciellt, avskilt folk i världen. De skulle utmärka sig på ett sådant sätt att världen fick en bild av ett samhälle som speglade Guds karaktär – som förkroppsligade det han bryr sig om och värderar. När Gud sa åt sitt folk i Tredje Moseboken 19 ”Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig”, så sa han inte detta endast till en individ, till Mose eller Aron eller Josua. Han talade helt klart till dem, men vi ser i Tredje Moseboken 19:1 att Gud uttryckligen klargjorde för Mose att han skulle berätta detta för hela Israels folk. Lagarna som han sedan gav dem hade mycket att göra med relationer, jämställdhet, rättvisa och socialt samspel. Han visade tydligt att det sätt som människorna brydde sig om varandra på – hur de tog sig an de utsatta och de minsta, främlingen och de unga – skulle visa på något av karaktären hos deras rättvise och barmhärtige Skapare.
En av Guds skarpaste anklagelser mot nationen Israel i Gamla testamentet är att de misslyckades i sin uppgift att vara en förebild för andra folk. I Hesekiel kapitel 5 läser vi därför hur Israel istället fick rollen att vara ett negativt exempel för hednafolken. Herren säger till Israel: ”Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland hednafolken med länder runt omkring … Jag ska låta dig bli en ödemark och en skam bland folken runt omkring dig, inför alla som går förbi. Du ska bli till skam och hån, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag håller dom med vrede och harm och svåra straff. Jag, Herren, har talat” (5:5, 14–15). Om och om igen säger Gud i Hesekiel att han gör det han gör mot nationen Israel för sitt eget namns skull, det vill säga för att sanningen om honom ska bli känd bland världens folk.
Även Guds målsättning med församlingen i Nya testamentet är att den ska vara ett samstämmigt vittnesbörd om vem han är. I Johannesevangeliet 13 sa Jesus att världen ska veta att vi är hans lärjungar genom den kristuslika kärlek vi har till varandra. Paulus skrev till församlingen i Efesus: ”Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn” (Ef 5:8).
I våra liv som kristna, både individuellt och ännu mer i hur det framhävs genom en hel församlings liv, lyfter vi i denna mörka och förtvivlade värld fram det hopp som Gud ger som en lykta. Genom våra liv som kristna lär vi varandra och undervisar den värld som omger oss om Gud. Om vi älskar varandra visar vi något av hur det är att älska Gud. Och å andra sidan: ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett” (1 Joh 4:20). När vi lever heliga liv visar vi på Guds helighet. Vi är kallade att ge människor hopp om att det finns ett annat sätt att leva än de själviska och frustrerade liv som vår fallna natur och världen omkring oss sammangaddar sig för att få oss att följa.
Medpastorer och församlingsledare, vad lär våra församlingar ut om Gud till den värld som storögt tittar på oss? Lär vi den att Gud är lika begränsad som vi? Lär vi den att han blundar för synd och trolöshet, självcentrerade liv, präglade av småaktighet och kiv? Hur allvarligt har vi tagit oss an vår stora uppgift och vårt privilegium att vara den offentliga montern, skyltfönstret, annonsen, hemsidan för Guds karaktär inför hans skapelse?
Vilket oerhört stort privilegium han har gett oss, och hur lite vi tycks uppskatta det! Vi tror att om vi får fler människor till vår kyrka så upphäver det på något sätt vårt ansvar gentemot dem som redan är medlemmar. Men hurdana vittnesbörd om Guds karaktär är medlemmarna just nu? Hur många av deras dåliga vittnesbörd i församlingen måste du kämpa för att få bukt med, så att människor kan se det goda vittnesbörd som Gud ger genom dem som är genuint omvända och som visar det?
Hela utövandet av församlingsdisciplin handlar till syvende och sist inte om försvar eller hämnd. Det är Guds ansvar som han inte har gett till förlåtna syndare som vi (5 Mos 32:35; Rom 12:19)! Likväl bör det vara angeläget för oss att vara ett gott vittnesbörd för andra om hurdan Gud är. Vi ska vara föredömliga i våra liv och sätt att handla. Har du märkt att Paulus i sina pastoralbrev verkar vara särskilt angelägen om det rykte som en äldste har utanför församlingen? Även om det kan finnas många orsaker till detta, så är en onekligen så att en äldste representerar kyrkan inför världen. Det är också så här hela kyrkan ska vara. Det är därför Paulus var så upprörd i Första Korinthierbrevet 5. Och har du märkt exakt vem Paulus skäller på? Han skällde inte ut mannen med en syndig sexuell förbindelse; snarare tillrättavisade han skarpt församlingen som tolererade sådan synd bland sina medlemmar! Vi känner till den tragiska sanningen att några mitt ibland oss kommer visa sig leva i synd, även om de i början avlade en god bekännelse. Vi litar på att åtminstone några av dem under sin livstid ska omvända sig och komma tillbaka. Men vi förväntar oss aldrig någonsin att församlingen i sin helhet ska försumma sin skyldighet att representera Gud på ett värdigt sätt, genom att stå för helighet och ta ställning emot synd. Det var detta – i likhet med det avgudadyrkande Israels synd i Gamla testamentet – som var Paulus fokus när han så skarpt tillrättavisade församlingen i Korint. Vänner, vad skulle aposteln Paulus säga om er församling och min? Hur mycket frånvaro accepterar vi i kärlekens namn? Hur många äktenskapsbrott eller obibliska skilsmässor tillåter vi ske utan att vi reagerar i våra församlingar, trots att det skriker ut till världen att vi är precis likadana som dem? Hur många splittrande människor tillåter vi slita isär församlingen över småfrågor, eller hur mycket falskt evangelium tillåter vi i vår undervisning?
Kära bröder, om ni som pastorer, äldste, ledare, lärare eller medlemmar i en församling läser detta, tänk då på det stora ansvar vi har. Beakta hur vi bäst kan vara vittnesbörd om vem Gud är – är det genom att blunda för synden mitt ibland oss eller genom att arbeta för att med en mild ande upprätta dem som ertappas i synd, som Paulus föreskriver i Galaterbrevet 6:1? Vilket agerande vittnar bäst om hurdan den Gud är som vi tillber? Skymmer Guds barmhärtighet någonsin hans helighet i hans ord? Hur ser det ut på detta område inom hans församling? Vad innebär vårt förvaltarskap inom detta område?
Var uppmärksam på vilket exempel du sätter för världen omkring dig. Gud har en stor plan för sitt folk och för sin värld; han kallar oss att visa det genom våra ord och våra liv. Gör du det? Må Gud hjälpa var och en av oss att vara trogen i denna stora kallelse.
Av Mark Dever
Copyright 2020 9Marks. Used by permission.
Website: www.9Marks.org
