De liv våra kristna hjältar levde, vittnar om att Gud är värd att tillbes dagligen i våra hem av våra familjer. Till exempel vet vi att de första generationerna kristna regelbundet tillbad Gud som hela familjer. Lyman Coleman, forskare i den tidiga kyrkohistorien, beskriver hur kristna höll familjeandakter under de årtionden och århundraden som följde direkt på den nytestamentliga tiden:

“Tidigt på morgonen var familjen samlad och en bibeltext från Gamla testamentet lästes. Sedan följde en hymn och en bön, i vilken man frambar tacksägelser åt den Allsmäktige för att Han bevarat dem under de gångna nattväkterna, och för att Han i sin godhet låtit dem mötas friska till kropp och själ. Samtidigt vädjade man om Hans nåd, dels för att bevara dem från dagens faror och frestelser, dels för att göra dem trogna i varje plikt och på alla sätt förmögna att vandra värdigt sin kristna kallelse. […] På kvällen, innan de gick till vila, samlades familjen igen och tillbad på samma sätt som på morgonen, med killnaden att andakten höll på betydligt längre än den stund som lämpligen kunde avsättas då dagen började.”

Om vi tittar längre fram i historien kan vi studera Martin Luther, kyrkans banbrytande reformator på 1500-talet. Han predikade så gott som varje dag, var pastor för en församling och skrev hyllmeter med teologi och bibelkommentarer. Men Luther visste också att han hade ansvaret, som varje make och far har, att vara gudstjänstledare och pastor för sin familj. På ett ställe skriver han:

“Abraham hade ett Guds hus och en kyrka i sitt eget tält, precis som alla gudfruktiga och fromma familjehuvuden i dag undervisar sina barn… i gudsfruktan. Därför är ett sådant hus faktiskt en skola och församling, och husets ledare en biskop och präst för sitt eget hus.”

Ett århundrade senare ansåg både presbyterianer och baptister att familjeandakten var så viktig att de nämnde den i sina respektive trosbekännelser: Westminsterbekännelsen (den mest inflytelserika presbyterianska trosbekännelsen någonsin) och The Baptist Confession of Faith från 1689 (den mest inflytelserika baptistiska trosbekännelsen någonsin). Dessa används fortfarande av tusentals församlingar runt om i världen, och påbjuder uttryckligen att man ska hålla andakt med familjen. I båda dokumenten läser vi följande: ”Gud skall… tillbes överallt i ande och sanning; såväl i
enskilda hushåll dagligen och avskilt var och en för sig själv.”

Faktum är att Westminstersynoden, som dominerades av presbyterianerna, ansåg att det var så viktigt med familjeandakter att de i augusti 1647 – året efter att de publicerat Westminsterbekännelsen – tog fram en hel skrift som uteslutande behandlade detta ämne: The Directory for Family Worship (Anvisning för Familjeandakter). Denna handbok innehåller fjorton kapitel, med bland annat avsnitt om varför man ska hålla familjeandakt, hur man använder Bibeln på rätt sätt i familjeandakten, makens och pappans ansvar att leda andakten, riktlinjer för bön med familjen och så vidare.

Skriften var inte en samling förslag riktade enbart till de män som var lite extra överlåtna i kyrkan. Nej, i förordet framfördes krav på församlingens äldste att de skulle hålla alla fäder ansvariga för deras gudagivna plikt att hålla familjeandakt. Om de inte gjorde det skulle de förmanas enskilt, och avseende de makar och fäder som fortsatte att försumma det andliga ansvaret för sin familj gav The Directory for Family Worship följande instruktion:

“Han ska allvarligt och med sorg tillrättavisas av de sittande [dvs. de äldste]; och om han efter denna tillrättavisning fortsätter att försumma familjeandakten, ska han för sitt framhärdande i en så allvarlig överträdelse, avstängas och förhindras att delta i Herrens nattvard, eftersom han på riktiga grunder har bedömts ovärdig att dela denna gemenskap, tills han har bättrat sig.”

Med andra ord ansåg dessa kristna ledare, över hela Storbritannien och från de tusentals brittiska församlingar som stod bakom detta dokument, att familjeandakten var så väsentlig för andlig mognad och så oumbärlig för barnasjälarnas väl, att varje man som fick för sig att beröva sin familj detta andliga goda skulle hamna under församlingsdisciplin.