Nyligen stötte jag på ett par olika författare som ifrågasatte om det verkligen var värt att bejaka Bibelns felfrihet eller ofelbarhet. Båda tog stöd i den koppling som finns mellan text och tolkning. Den ene funderade högljutt över hur vettigt det egentligen är att mena att en text är felfri när man ändå är en begränsad syndare med förmågor som är begränsade och sannolikt störda av synd och egenvilja, och vars tolkningar därför är dömda att innehålla fel. Den andre var lite mer djärv och påstod att läran är helt onödig och bara gagnar människans arrogans genom att lägga extra vikt till hennes egna felbara yttranden.

Båda invändningar är ganska förståeliga, och den första är ganska rimlig, men båda gör samma fel i det att de inte skiljer mellan teologiska påståenden om själva Bibeln, och påståenden om vår egen tolkning av Bibeln. Med andra ord rör det sig om en skillnad mellan inspiration och illumination (upplysning), och hur de relaterar till texten.

Felfrihet och inspiration vs. illumination

Jag ska vara tydlig från början med att inspiration är en lära om Skriftens text och dess ursprung och natur. Den klassiska läran om Bibelns felfrihet och ofelbarhet (och ja, jag använder orden lite som synonymer med varandra), handlar även om naturen hos den text som Gud inspirerat genom de mänskliga författarna i det förflutna. I grova drag handlar det om att allt Bibeln talar till, talar den med “fullständig sannfärdighet,” utan något falskt i bagaget.

Läran om illumination, å andra sidan, talar om den helige Andes verk i våra hjärtan och sinnen, att övervinna vårt syndiga motstånd mot sanningen av det som han inspirerat i första början. Ja, det är relaterat till texten, men behandlar mottagandet av den, inte dess framställning eller natur. Vår uppfattning av båda lärorna kommer att påverka hur vi närmar oss texten, men illuminationen behandlar direkt frågan om tolkning och förståelse.

Så att bejaka att Gud har inspirerat en felfri text är inte detsamma som att påstå att min tolkning av den också är felfri. Detta påstående om illuminationen skulle ingen renlärig reformert teolog göra. Nu kanske vi undrar vad det då är för bra med att påstå att texten är fullständigt sannfärdig när man samtidigt erkänner att det är möjligt, och ja, även sannolikt att all mänsklig tolkning är bristfällig? Jag kan tänka mig minst två fördelar.

Pålitlig Gud

Den första har att göra med Guds karaktär. Som Kevin Vanhoozer har visat i First Theology är de påståenden vi gör om Skriftens text knutna till de påståenden vi gör om den Gud som är dess upphov. De två lärorna är säger någonting om varandra och, samtidigt som de kan särskiljas från varandra, är de ytterst sett ihopflätade med vår lära om uppenbarelsen.

Om texten är felbar så antyder detta antingen att Gud är felbar, att det är tveksamt om han bryr sig om sanning, eller att han är avlägsen och oengagerad. Ingen av dessa valmöjligheter leder mig till en djup tillförsikt om de evangeliets ord som min frälsning hänger på. Som Andrew Wilson iakttar, “Det är märkligt om man säger till folk att hela Bibeln utgör Guds ord, och att Guds ord är helt och hållet sant, men att delar av Bibeln inte är helt sanna.” Inte särskilt inspirerande.

En ofelbar text, å andra sidan, hänger ihop med uppfattningen om en helt pålitlig, fullkomligt ärlig Gud som är mån om att effektivt förmedla sanning till sitt folk. Föga förvånande är att det är denna bild av Gud vi finner i Skriften. Givetvis får vi genom en god reformert lära om ackommodation en mer nyanserad redogörelse för exakt på vilket sätt Gud nedlåter sig till att göra sig känd för oss genom helt mänskliga författare, språk, koncept, o.s.v. Ändå får dessa frågor mening inom en lära om Skriften som förutsätter en i grunden pålitlig Upphovsman.

Anledning att brottas med texten

Nästa fördel är att en ofelbar text ger oss en djup anledning att verkligen brottas med den. Vi hör ofta att om man åberopar en felfri text, lägger detta locket på alla samtal och identifierar ens egen tolkning med Herrens Ord. Argumentet påstår att en i grunden trovärdig, men ändå felbar text, gör det möjligt för oss att brottas och ödmjukt öppna upp oss själva för samtal med andra, upplevelser, och så vidare.

Jag kan inte påstå att jag någonsin funnit detta argument vara det minsta övertygande. Ja, kristna som tränats i vissa konservativa cirklar frestas verkligen att kortsluta dialog och hålla sig undan för spänningar, frågor och den djupa tillit som krävs för att tro, mitt bland alla frågor. Detta kan hända, och händer tyvärr. Ändå, ju högre tankar man har om texten man bejakar, desto mer bör detta leda till verklig brottning med texten, förutsatt att du på något sätt tror att den är Guds sanning.

När vi talar om frågan om motsägelser i Bibeln påpekar G. K. Beale att höga tankar om Skriftens sannfärdighet inte alls gör slut på den intellektuella brottningskampen med texten, tvärt om leder de till djupare studier, bön, samtal med andra uttolkare, och man har brottats för att se hur den är sann. På samma sätt bör en medvetenhet om att dessa verkligen är Guds uttalanden leda till ett ödmjukt närmande som inte ger för mycket myndighet åt ens egen uppfattning, utan bävar inför tanken på att misstolka Guds Ord.

Men när man har en felbar text och kommer till en svår passage, en redogörelse man inte lätt kan förena med en annan, eller ett bud man finner motbjudande, finns den lätta utvägen där, att “bara vara ärlig”, “ta det för vad det är”, och “erkänna” att den har fel. Vanligtvis sker inte detta på en och samma gång, men ju mer du trycker på delete-knappen, desto lättare blir det att göra om det. Här ser vi ironin i invändningen. För att kunna bejaka en felbar text har man arrogant satt sitt eget förnuft och sina kulturella förutfattade meningar som domare över den text man säger är udda och felaktig.

Vid det här laget förstår vi hur felfriheten påverkar vår tolkning. Den utgör ingen garanti för dem, och ger alltså inget underlag för oss att arrogant påstå att vi har rätt. Istället driver den ett ödmjukt försök att höra vår trofaste Guds röst, som talar sannfärdigt i Skriften.

********

 

För vidare läsning och en utmärkt diskussion om hermeneutikens problem i en postmodern tid, felfrihetens betydelse och lärans natur, rekommenderar jag Kevin Vanhoozers uppsats för Evangelical Theological Society “Lost In Interpretation: Truth, Scripture, and Hermeneutics”.