Mark Devers kännetecken på personligt lärjungaskap

Nya testamentet är fullt av anvisningar om att lärjungaträna troende i allmänhet. Men då och då fokuserar det även på att fostra församlingsledare i synnerhet. Till exempel säger Paulus till Titus: ”Jag lämnade dig på Kreta för att du skulle ordna det som återstod och i varje stad insätta äldste efter mina instruktioner” (Tit 1:5). Sedan beskriver han hur dessa äldste ska vara. Han säger även till Timoteus att hitta ”pålitliga personer som i sin tur ska kunna undervisa andra” (2 Tim 2:2).

På samma sätt skulle jag vilja ge några råd om hur jag själv jobbat med att hitta, uppmuntra och fostra andra ledare i min församling, antingen för att tjäna i min församling eller eventuellt i andra församlingar. Många av frågorna som tas upp nedan gäller även bredare lärjungaträning. Trots allt bör de kriterier som räknas upp på en äldste i Titus 1 och Första Timoteusbrevet 3 karakterisera alla kristna, förutom att de kan vara nyomvända och inte behöver vara goda lärare. Med andra ord är målen med att lärjungaträna en troende och en blivande församlingsledare i stort sett de samma.

Men jag vill särskilt lägga bördan på de äldste att de ska tänka på hur man fostrar framtida ledare. Det är en av dina särskilda skyldigheter. Samuel Miller (1769–1850) noterade:

Var du än befinner dig, sträva alltid efter att vinna och bibehålla inflytande hos unga män. De är församlingens och statens hopp, och den som får bidra till att fylla deras sinnen med en känsla för vishet, dygd och fromhet är en av mänsklighetens största välgörare. Därför är de värda din särskilda och outtröttliga uppmärksamhet. … Kort och gott, använd varje kristen metod som finns för att fästa dem vid din person och tjänst, och leda dem till att tidigt ha del i församlingens angelägenheter.

Så, här kommer nio steg för att fostra ledare i din församling.

1. Ledsaga dem mot de bibliska kvalifikationerna

Utgångspunkten är de kvalifikationer Paulus ger Timoteus och Titus:

Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift.  En församlingsledare måste vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam, utan ska vara vänlig, fridsam och fri från pengabegär. Han ska ta väl hand om sin familj och se till att barnen lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd så att han blir högmodig och faller under djävulens dom.  Han måste också ha gott anseende bland de utomstående, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara. (1 Tim 3:1–7; även Tit 1:6–9)

Det är inget ovanligt med dessa dygder. Men, som jag en gång hörde Don Carson säga, gör en äldste vad en vanlig kristen bör göra, fast ovanligt bra. Han är en förebild för hela hjorden. Han är en bild av mognad för alla.

Ibland frågar jag unga män om de funderat på att tjäna som äldste, och det gör jag tidigt under deras lärjungaskap, medveten om att de kan vara många år ifrån att bli kvalificerade och redo. På så sätt får jag reda på om de har som ambition att tjäna och uppbygga församlingen, och om inte, varför. Med andra ord är denna lista ett bra verktyg för att lärjungaträna alla kristna (förutom att de inte behöver bli goda lärare).

Med det sagt tror jag inte att Paulus försökte ge en uttömmande lista över vad en äldste borde vara. Han säger till exempel inte ”trogen bibelläsare” eller ”bönemänniska”, även om jag tror varje äldste bör vara de två sakerna. När det gäller att fostra ledare i allmänhet och särskilt män som församlingen skulle ge ekonomiskt stöd, tror jag faktiskt att vi även behöver söka efter naturliga ledargåvor. Jag vill främja och utrusta människor som ser ut att kunna hjälpa kristendomen gå framåt, in dit jag aldrig kommer gå: framtiden efter att jag gått bort.

Betyder det att jag bryter mot Jakob 2:1 och favoriserar? Nej, det tror jag inte. Jakobs farhågor gäller att felaktigt favorisera de rika. Men fel urskiljning och diskriminering gör inte att det alltid är fel med att göra åtskillnader. Kom ihåg att Paulus säger till Timoteus att leta efter ”pålitliga män” som kan ”undervisa andra”, såväl som män som ”gärna vill ha en församlingsledares tjänst”. En man kan gärna vilja ha det av fel orsaker, men en man som inte alls vill det är inte kvalificerad.

I grund och botten handlar det om att du ska ledsaga män mot de bibliska kvalifikationerna. Det är grunden. Och ju mer en man också visar de naturliga begåvningarna, som visar sig i det faktum att människor följer honom, desto mer kan du leta efter tillfällen där han kan öva på att leda.

2. Anta en spanande hållning

Om du vill fostra ledare behöver du ständigt vara på utkik efter dem. Detta bör vara din hållning, särskilt om du är en äldste. Sydney-anglikanen Phillip Jensen talar om ”snubbar värda att titta på”. Kan du nämna några SVT i din närhet?

Pastorer bör ta varje tillfälle i akt i att fostra fler pastorer. Och hela församlingen bör ha ett djupt förtroende för att Herren vill att nya ledare fostras.

Jag håller ögonen öppna på olika sätt. Jag hänger runt kyrkan och umgås med församlingen. Jag står vid dörren efter söndagsmötena och observerar vem som säger vad, eller vem som talar med vem. Jag anstränger mig för att ge många undervisningsmöjligheter i vårt församlingsliv under veckan där begåvade lärare kan dyka upp. Att be varje dag genom församlingens medlemsregister får mig också att tänka på folk.

3. Använd din personliga tid

Att tillbringa tid med människor är en avgörande del i att fostra ledare, precis som Jesus kallade lärjungarna att vara ensamma med honom på berget.

Tyvärr ser jag att många pastorer bygger murar kring sig. De är inga män som kommer fostra fler ledare, åtminstone inte direkt. Jag säger inte att du måste vara extrovert, men en pastor behöver faktiskt hitta sätt att tillbringa tid med andra potentiella ledare i sin församling. Hebréerbrevet 13 uppmanar församlingen att följa sina äldstes exempel. Hur kan de det om de inte känner sina ledare på nära håll? Paulus kallelse att följa hans exempel kräver detsamma – det krävs tid.

En pastor behöver alltså fundera ut sätt att tillbringa tid med yngre män. Lunchar kan vara viktiga. De gånger min fru ber mig gå till affären och handla blir jag alltid skakis, jag vill inte köpa fel saker (mitt problem, inte hennes!), så jag tar ofta med mig en broder. På så sätt kan vi tillbringa avsiktlig tid tillsammans och han kan dela skulden. Jag bygger också in människor i min predikoförberedelse, bland annat med att ägna en lunch åt att brainstorma fram tillämpningar och ge en förhandsläsning på lördag kväll. Inte bara hjälper dessa möten att förbättra predikan, utan jag kan också få en känsla för olika personer och uppmuntra dem.

Alla dessa exempel kretsar kring mig, mitt arbete och mitt schema. Fundera på vilket schema som fungerar för dig och dra in lärjungar i den.

4. Våga satsa

Om du önskar se ledare fostras bör din allmänna hållning kännetecknas av en vilja att satsa. Jag har bott på olika platser och rest, så jag vet att ett sådant sinnelag varierar från plats till plats. Men jag tror faktiskt att det är en egenskap hos kärleken: kärleken tror allting och hoppas allting (1 Kor 13:7). Du har säkert medlemmar i församlingen som Herren anförtrott stora talanger åt. Men för att upptäcka dessa måste någon våga satsa på dem likt man satsar spelmarker. Detta gör goda ledare. De väntar inte på att människor ska bevisa sig själva för att sedan ge dem undervisningsmöjligheter. Nej, de ser antydningar på någonting som, med lite uppmuntran, kan växa och blomstra. Så de satsar och ger den unge lärjungen en chans att bevisa sig.

Många ledare kan, med de bästa motiv, vara för konservativa här. Jag har sett många äldre pastorer som inte kunnat bejaka någon annans ledarskap. Jag har även sett män bli lekmannaäldste för att sedan dra upp repstegen efter sig, så att ingen annan kan komma upp i trädkojan, och kräva mer av framtida äldste än vad någon någonsin krävt av dem! Du kommer förstås begå misstag. Du kommer inte träffa rätt tusen gånger i rad. Det har inte jag. Men jag tar definitivt risker i ledarskapet. Det är värt det. Gud är suverän. Kristus kommer bygga sin församling. Låt oss därför luta oss ut och ta lite risker.

Församlingar behöver å sin sida ha tålamod med unga män i ledarskapet då de begår misstag som är vanliga för unga män. Jag säger ofta till församlingar att inte vara rädda att nominera en lejonunge. Han kanske repar golvet och förstör några möbler, men om ni har tålamod kommer ni snart ha ett lejon som älskar er med sitt liv.

5. Delegera ansvar

Den här punkten knyter an till den förra. Hur satsar man på någon? Genom att delegera ansvar och möjligheter. Det finns flera komponenter i detta:

Ge dem möjligheter att leda.

Ha en hemlig lista på män i församlingen som du tror kan vara goda lärare, offentliga bedjare, mötesledare, eller söndagsskollärare. Pröva dem genom att ge dem uppgifter. Som sagt förstår jag att vissa pastorer är beskyddande över sin hjord: ”Men Mark, den helige Ande har gjort mig till församlingsledaren.” Då säger jag: När du dör, min vän, kommer församlingen klara sig fint. Och du behöver hjälpa till att göra så den klarar sig ännu finare genom att lätta på greppet nu och förbereda andra ledare genom att delegera. Du ska inte försöka bygga ditt eget rike. Du ska försöka främja andra genom att ge dem möjligheter att leda och undervisa.

Förlora röster och diskussioner.

Att delegera auktoritet innebär att avstå från kontroll i viss mån. Om du är villig att göra detta, måste du vara beredd att förlora röster eller inte alltid ha sista ordet. Inte allt måste gå som du vill. Om du aldrig låter människor leda på ett sätt som går emot din egen åsikt, låter du dem aldrig egentligen leda! Så, ja, du kan bli besviken och förlora i den ena eller andra frågan, men vinsten med att uppmuntra andra ledare att leda är en bättre långsiktig investering (för att inte tala om att det välsignar församlingen med deras visdoms gåva).

Odla respekt för andra ledare.

För några år sedan stod vår biträdande pastor och jag på podiet framför församlingen innan ett bibelstudium startade. Han skulle leda det. Medan vi höll på att tala skämtsamt med varandra, klappade jag honom på huvudet (han är kortare än jag). Han tog mig genast åt sidan och sa, vänligt men bestämt, ”Mark, sluta. Du får inte behandla mig så inför församlingen om du vill att de ska respektera mig.” När han väl hade sagt det, verkade det så uppenbart. Självklart! Jag behövde offentligt behandla honom som en ledare och jobba på att odla den respekten för honom i församlingen.

6. Ge och ta emot återkoppling

När du väl delegerat ansvar och möjligheter att tjäna, behöver du också bygga strukturer för återkoppling. Till att börja med betyder detta att du tränar dina lärjungar i hur man ger och tar emot gudfruktig kritik. Var ärlig och mild med bröder gällande saker de kunde förbättra.

Din förmåga att ge gudfruktig kritik kommer förbättras avsevärt om du föregår med gott exempel när du bjuder in och tar emot gudfruktig kritik. För att uppmuntra i detta försöker jag ta emot kritiska kommentarer utan att svara emot (inte för att jag alltid lyckas), även om jag inte håller med om kritiken. Jag svarar däremot om jag tycker kommentaren kan vilseleda andra, men om jag slår ner all konstruktiv kritik från en yngre man, särskilt efter att jag bjudit till återkoppling, kommer han snabbt lära sig att det är lönlöst (och pinsamt) att komma med rättframma åsikter till mig. Och det kommer visa sig inte alls vara nyttigt för mig! Det finns alltid plats för förbättring i mitt arbete. Återkopplingen jag fått under 20 år har hjälpt mig enormt i att tjäna församlingen bättre.

Förutom att vara en förebild i att ge och ta emot gudfruktig kritik, måste vi också vara förebilder i att ge gudfruktig uppmuntran. Paulus hade många kritiska saker att säga till församlingen i Korinth, men ändå öppnar han brevet genom att tacka Gud för dem (1 Kor 1:5, 7). Jag tror inte att Paulus smickrade korinthierna. Jag tror att han, med rätta, bejakade vad Gud hade gjort. Borde inte vi bejaka att det som kommer från Gud tillhör Gud, som tecknen på nåd i varandras liv? Uppmuntran bör lära blivande ledare att ge ära till Gud.

Så många gånger har jag sett män, särskilt yngre, bete sig som om verkligt ledarskap visas genom att tillrättavisa andra. Därför är unga mäns predikningar ofta utskällningar. Det de inte ännu förstått är att man ofta åstadkommer mer genom uppmuntran. Ibland ska man skälla, men 80-90 procent av det du hoppas rätta till kan åstadkommas genom uppmuntran. Om du ser tillbaka på ditt liv och tänker på vem som haft mest inflytande på dig, ser du nog att det var den som trodde på dig. Som Henry Drummond en gång noterade: ”Om du tänker efter en stund kommer du finna att de som påverkar dig är de som tror på dig. En atmosfär av misstänksamhet får män att krympa ihop; men i den andra atmosfären växer de och finner uppmuntran och lärorik gemenskap.”

När jag ser att de män jag lärjungatränar ger uppmuntran och kritik, antingen till mig eller till varandra, lär jag mig lika mycket om dem som om det de kommenterar. Det är som att stå på ett konstgalleri och titta, inte på tavlorna, utan på de som tittar på tavlorna. Vad dras de till? Vad betonar de? Om du är pastor och skapar bra återkopplingsslingor, hjälper det till att få igång all denna lärjungaträning.

7. Uppmuntra gudfruktig auktoritet

Tyvärr förstår man idag ofta inte vilken gåva gudfruktig auktoritet kan vara. Att fostra ledare kräver att vi undervisar om gudfruktig auktoritet, och uppmuntrar till det. Jesus lärde sina lärjungar om gott bruk av auktoritet (Matt 20:25–27).

Den fallna världen både missbrukar auktoritet och ljuger om rätt använd auktoritet. Satans huvudlögn för Adam och Eva var ju att Gud inte kunde älska dem och säga nej till dem på samma gång.

Auktoritetens sanna natur blev tydlig för mig för några år sedan då jag predikade genom 2 Samuelsboken. Davids ”sista ord” är slående:

Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i vördnad för Gud, han är som morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar av solsken efter regn.” (2 Sam 23:3–4)

God auktoritet är en välsignelse för de som är under den. Den ger dem näring. Människor dras till en sund auktoritet som gör uppoffringar för det goda för de som är under dess vård, istället för att utnyttja dem för egen vinning. Se på hur en familj mår bra under goda föräldrar, eller ett lag under en god tränare.

Därför är pastorers maktmissbruk en så fruktansvärt destruktiv och unikt hädisk synd. Berättelserna om hur framgångspredikanter köper privata jetplan för tiotals miljoner dollar pekar på någonting otroligt ondskefullt och sataniskt. Sådana ”pastorer” förstärker lögnen som Satan väste i Adam och Evas öra i Eden: att auktoritet bara är ett sätt att utnyttja dig för ledarens vinning.

Lyckligtvis visar Kungen på korset att motsatsen gäller för gudfruktig auktoritet.

Precis som Jesus handledde sina lärjungar i att gudfruktigt bruka auktoritet och själv föregick med gott exempel, så måste vi också göra med de män vi fostrar i ledarskapet.

8. Förvänta dig tydlighet

Ledare i församlingen måste kunna vara ovanligt klara i sin teologi och allmänna undervisning. Det här är kommer från det Paulus lär de efesiska ledarna i Apostlagärningarna 20. Det är även hans grundtes genom breven till Timoteus och Titus.

En ledare måste vara klartänkt i fråga om sanningen. Du behöver människor med en naturlig förmåga att svara på ”varför?” och de behöver vara särskilt tydliga i vissa frågor: de mest grundläggande frågorna om teologi och evangeliet; de läror som utmärker er församling från andra; och de läror i Skriften som angrips och är impopulära i världen i stort.

9. Fostra en kultur av ödmjukhet

Vad alla åtta av dessa tidigare övningar kräver är en kultur av ödmjukhet. Kristet lärjungaskap beror på sådan ödmjukhet som driver ut avundsjukan.

Det är inget tecken på ödmjukhet hos mig om jag ser någon annan tjäna och antingen tänker: ”Jag kunde ha gjort det bättre” eller, känna mig modfälld och tänka ”Jag hade aldrig kunnat göra det lika bra”. Gud gör olika bra saker med olika människor. Vi är som olika instrument i orkestern och en god ledare hjälper varje människa hitta sin plats. Varför skulle trombonen vara avundsjuk på pukan? Man kan njuta av bägge för vad de är.

Att fostra en kultur av ödmjukhet betyder att man måste arbeta emot människofruktan. Och det gör vi, förstås, genom att lära oss att frukta Herren. Män som ska börja vår församlings pastorspraktik ombes läsa Ed Welch When People Are Big and God Is Small. Om du inte läst den boken, kan jag varmt rekommendera den. Varje blivande ledare borde lära sig känna igen sin egen människofruktan. Ett sätt att upptäcka den i en ny praktikant är när han dyker upp i vår församling och känner sig hotad av andra starka ledare. Men jag vill ha starka ledare, så många jag kan få tag på. Ett sätt att se på hela min tjänst är ju att göra min församling redo för nästa pastor.

I allmänhet får ödmjukheten oss att tala när vi bör tala och tiga när vi bör tiga. Den leder oss att både vara ömsinta och hårdhudade. Jag vill se Guds församling frodas genom att se fler ödmjuka ledare fostras. Och jag tror att min ödmjukhet är en del av hur det ska ske.

Vilken glädje att få bli använd av Gud i att lärjungaträna andra! Varför skulle du inte vilja ägna ditt liv åt detta?

Red anm. Denna artikel är bearbetad från kapitel 10 (“Raising Up Leaders”) i Mark Devers bok, Discipling: How to Help Others Follow Jesus (Crossway, 2016).

​