Jag heter Andrey G. och jag föddes 1972 i staden Omsk, Sibirien, i en arbetarfamilj. Innan jag föddes hade min far redan suttit i fängelse två gånger för stöld och droganvändning. Mina mest levande barndomsminnen är från de gånger min mor blev slagen av min ilskne, berusade far; många tårar; rädsla; och längtan efter en lycklig familj.

Hemma förhärligade man och såg upp till den kriminella livsstilen. Efter åttan började jag umgås med ungdomarna på gatan. Jag sökte mening och tillhörighet i livet. När jag fyllt sexton hamnade jag i ett ungdomsfängelse. Där började jag drömma om att bli maffiaboss. Jag fick ihop en grupp likasinnade unga män som jag kunde organisera för brottslig verksamhet och försvar mot andra brottslingar.

Efter ungdomsfängelset blev jag den maffiaboss jag hade drömt om. Mitt i de många skadliga och ondskefulla saker jag höll på med utvecklade jag även ett mycket starkt beroende av droger och narkotika. För att få mitt nästa rus bedrog jag mina närmaste kamrater mer än en gång. Jag levde som om jag var den enda människan på jorden som betydde någonting. Under denna mörka tid i mitt liv satt jag inne tre gånger. Sista gången åkte jag i fängelse på grund av droger. Jag var förstås alldeles för blind för att kunna se den avgrund av död som låg framför mig, men denna hopplösa och meningslösa existens började att göra mig vettskrämd. Alla mina planer hade gått i stöpet. Jag var ensam och hjälplös.

Mina problem blev allt värre efter att jag började samtala med en pastor som regelbundet besökte fängelset. Jag trodde att jag skulle kunna använda dessa möten för mina egna själviska syften (att lätta på min ensamhet, m. m.) men det var genom dessa samtal som jag fick höra evangeliet om den helige, barmhärtige och kärleksfulle Herren Jesus Kristus. Detta berörde mig på djupet. Jag började se mitt fördärvade och desperata andliga tillstånd. Trots min hårda fasad, var allting ruttet på insidan. Jag minns alltid att det var någonting med pastorn som drog mig till honom. Hans hängivenhet, äkthet och osjälviskhet var vacker, på något sätt. Jag hade aldrig tidigare sett några sådana egenskaper hos en person.

En dag, fortfarande utan de rätta motiven eller önskningarna, upprepade jag en omvändelsebön. När jag ser tillbaka förundras jag över Herrens nåd. Han avvisade mig inte, utan använde all min ondska för att ge mig det goda och ge Honom äran. Efter att jag hade bett denna bön talade jag om för alla att jag blivit kristen och jag började göra det som man ser på utsidan att en kristen brukar göra. Jag slutade röka och började läsa en bibel som jag fick. Men ju mer jag fokuserade på det som var på utsidan, desto mer struntade jag i behovet av sann pånyttfödelse, vilket endast Gud kan ge. Men genom Guds nåd började jag förstå att det kristna livet handlade om mer än att bara sluta röka och börja läsa Bibeln. Till slut insåg jag att jag genom egen kraft inte var kapabel att övervinna mina syndiga begär, min människofruktan eller min rädsla för Guds kommande dom. Jag fruktade döden. Jag kände mig generad när jag befann mig i sällskap med andra kristna eftersom jag var rädd att de skulle avslöja mitt hyckleri.

En kväll när jag fortfarande var i fängelset slog jag en annan fånge för att han skrattade åt mig. Jag insåg precis då att jag inte hade någon sann kristen tro. Jag drog mig tillbaka till cellen, alldeles förkrossad, men tankarna på Jesus svämmade över i mitt sinne. Jag började reflektera över den Jesus jag hört om från pastorn och från bibelläsningen. Jag såg den stora skillnaden mellan Hans liv och mitt. Jag förstod nu varför Han dog på korset. Men jag tänkte att det Jesus gjorde på korset inte kunde gälla mig. Fast tanken återkom, att det som hände Kristus på korset faktiskt var för min skull! Han dog för mig! Jag somnade med denna tanke pulserande genom mitt sinne.

När jag vaknade nästa morgon hade jag blivit en ny människa. Jag kände en stor glädje och en djup övertygelse om att det som hände Kristus på korset var för min egen frälsning. Jag kände mig oändligt glad. Jag hade en väldigt tydlig insikt om att jag nu var i händerna på Gud Sonen. Jag hade en stark känsla att jag var fri från synden och människofruktan – även om jag satt bakom galler.

Nu började mitt liv verkligen att förvandlas inifrån. Jag började ihärdigt berätta för de andra fångarna om Evangeliet. Nyheten om min omvändelse spred sig runt omkring i hela fängelset och man började säga att jag tappat förståndet. Jag började träffa två andra fångar som också blivit kristna. Ingenting gav mig större glädje än att be, läsa Bibeln, umgås med dessa andra troende och vittna om Kristi förlåtelse.

Nu när jag har varit ute ur fängelset ett bra antal år är det just dessa saker som jag nu ägnar det mesta av min tid åt. Mitt liv har förvandlats totalt. Jag tror starkt på att Gud kallade mig till tjänst mycket kort efter det att Han räddat mig. De mest glädjerika och uppfyllande saker jag höll på med efter omvändelsen var att vittna om Kristi person, dela Evangeliet, och senare, att predika Guds Ord. Jag började vittna och kalla syndare till tro och omvändelse när jag satt i fängelset, och jag försökte göra det överallt. Detta gav mig inte bara glädje, utan jag kände också ett stort ansvar inför Gud att ge andra av den stora skatt jag såg att jag fått i Kristus. Efter att jag kommit ut ur fängelset började jag vittna om Jesus för mina gamla vänner och min familj. Kristus, Hans sanning och Hans vilja har blivit centralt i mitt liv. Idag tänker jag på Hans ära. Det är inte så att jag aldrig brottas med tvivel, men jag kan med stor visshet säga att dessa tvivel än idag inte har övervunnit min tro. Detta beror på att jag tror att det var den natten i fängelset, då jag somnade med denna dominerande tanke på Kristi död, fylld av tårar av smärta och känslan av min egen obetydlighet, som Gud, genom Sin nåd, gav mig frälsande tro på Kristi rättfärdighet och ställföreträdande död för mig. Gud tillhör äran!

Dela

Facebook

Twitter

Google

Whatsapp

Pinterest

Email

Print