Med varje ny kurs föll ännu en bit på plats. Vilken gåva dessa tre år på seminariet var! Under den sista kursen med doktor Fuller om Bibelns enhet (som också finns publicerad som bok under titeln The Unity of the Bible) hissades den förenande flaggan över hela Bibeln.
Gud lade upp frälsningshistorien i en ordningsföljd som till fullo synliggör hans härlighet, så att största möjliga antal människor till slut skulle få precis de historiska föregångare de behövde för att utveckla [den mest] brinnande kärleken till Gud. […] Det Gud egentligen gör genom hela frälsningshistorien är att visa upp sin barmhärtighet på ett sådant sätt att det största antalet människor kommer att glädjas i honom av hela sitt hjärta, sin kraft och sitt förstånd genom hela evigheten. […] När jorden i den nya skapelsen fylls med ett sådant folk, då kommer Guds syfte med att visa sin barmhärtighet ha uppnåtts. […] Alla händelser i frälsningshistorien såsom de återges i Bibeln med deras innebörd, utgör en enhet på så sätt att de samverkar för att detta mål ska uppnås.
I dessa meningar låg fröna till min framtid, och här gavs den drivande passionen i mitt liv rötter. Ett frö var ordet ”härlighet” – Guds mål i historien var att ”till fullo synliggöra sin härlighet”. Ett annat frö var ”glädjas” – Guds mål var att hans folk skulle ”glädjas i honom av hela sitt hjärta”. Passionen i mitt liv har varit att förstå, leva, predika och undervisa om hur Guds båda mål förhåller sig till varandra, ja, hur de egentligen inte är två utan ett och samma mål.
Det blev allt tydligare för mig att om jag ville komma till slutet av mitt liv utan att tvingas säga ”Jag har kastat bort livet!” behövde jag tränga ända in och hela vägen upp till Guds högsta syfte, och ansluta mig till honom i det. Om mitt liv skulle ha en enda, fullständigt tillfredsställande och förenande passion, måste det vara Guds passion. Och om Daniel Fuller hade rätt var Guds passion att hans egen härlighet skulle synliggöras och mitt hjärta fyllas av glädje.
“Att åtnjuta Gud över allt annat är ett sätt att förhärliga honom. Att åtnjuta Gud visar att hans värde övergår allt annat.”
Efter denna upptäckt har hela mitt liv gått ut på att uppleva, utforska och förklara den här sanningen. Den har blivit allt klarare, bättre grundad och mer krävande för varje år. Det har blivit allt tydligare att Gud som äras och Gud som åtnjuts inte är olika kategorier. De relaterar inte till varandra som frukt och djur, utan som frukt och äpplen. Äpplen är ett slags frukt. Att åtnjuta Gud över allt annat är ett sätt att förhärliga honom. Att åtnjuta Gud visar att hans värde övergår allt annat.
En 1700-talspredikant beseglade genombrottet
Vid den här tiden kom Jonathan Edwards in i mitt liv med den allra mäktigaste bekräftelsen, utanför Bibeln, på denna sanning. Den var mäktig eftersom han visade att det var i Bibeln den återfanns. Edwards var pastor och teolog i New England, och år 2003 firade vi hans 300:e födelsedag. För mig har han blivit den viktigaste avlidne läraren utanför Bibeln. Ingen utanför Skriften har format min syn på Gud och det kristna livet mer än Jonathan Edwards.
Jag tackar Gud för att Edwards inte kastade bort sitt liv. Det slutade abrupt efter en misslyckad vaccination mot smittkoppor när han var femtiofyra. Men han hade levt ett gott liv. Hans liv är inspirerande på grund av hur nitisk han var i att inte kasta bort det och hur passionerad han var för Guds överhöghet. Se på några av de beslut han skrev strax efter han fyllt 20 år, för att maximera sitt liv till Guds ära.
Beslut nr. 5: ”Jag har beslutat att aldrig låta någon tid gå till spillo; utan bli bättre på att förvalta den på allra bästa sätt.”
Beslut nr. 6: ”Jag har beslutat att leva med all min kraft, så länge jag lever.”
Beslut nr. 17: ” Jag har beslutat att leva på ett sådant sätt att jag inte kommer ångra mig när jag väl ska dö.”
Beslut nr. 22: ”Jag har beslutat att försöka skaffa så mycket glädje som möjligt åt mig själv i den kommande världen, med all styrka, kraft, energi, häftighet – ja, våldsamhet, som jag är kapabel till, eller som jag kan uppbåda, på alla sätt man kan tänka sig.”
“Edwards var absolut övertygad om att sättet vi ärar Gud på är att vi har vår glädje i honom.”
Det sistnämnda beslutet (nr. 22) kan framstå som uppenbart självcentrerat, rent av farligt, om vi inte förstår den djupa koppling som fanns i Edwards tankar mellan Guds ära och den kristnes glädje. Den våldsamhet han talade om var den som Jesus syftade på när han sa, ungefär: ”Bättre att slita ut ditt öga för att döda lustan och komma till himlen, än att sluta fred med synden och hamna i helvetet” (Matt 5:29). Och när det gällde att söka sin egen glädje, bör vi veta att Edwards var absolut övertygad om att sättet vi ärar Gud på är att vi har vår glädje i honom. Detta var anledningen till att Gud skapade oss. Att ha sin lycka i Gud är inte bara en preferens eller ett tillval i livet utan vår lyckliga plikt, och bör vara våra livs enda passion. Därför innebar beslutet att maximera sin glädje i Gud ett beslut att låta honom bli synliggjord som mer härlig än allt annat man kan glädjas åt. Att söka glädje i Gud och att ära Gud är samma sak.
Allting föll på plats
Edwards förklarade denna sanning på följande sätt, i en predikan han höll redan i tjugoårsåldern med denna huvudpoäng: ”De gudfruktiga är skapade för ännu ej känd och ofattbar glädje.” Hans text var Första Johannes brev 3:2: ”Än är det inte uppenbarat vad vi ska bli.”
Guds ära består inte bara i att den skapade varelsen får se hans prakt: för det skapade kan ju se Guds makt och vishet, men ändå inte finna någon glädje i den, utan avsky den. De varelser som gör så ärar inte Gud. Inte heller består Guds ära i att på något särskilt sätt tala om hans prakt – för ord uppnår inget annat än att uttrycka det sinnet känner. Denna Guds ära består alltså i att den skapade varelsen beundrar, fröjdas i och jublar över hur hans skönhet och excellens tar sig uttryck […] Vad det innerst innebär att ära […] Gud ligger alltså i att skapelsen fröjdas i hur Gud uttrycker sin skönhet, vilket är den lycka och glädje vi talar om. Så ser vi att det därför i slutändan handlar om detta: skapelsens syfte är att Gud vill förmedla glädje till det skapade; för om Gud skapade världen för att han skulle äras i det skapade, skapade han den för att de skulle kunna fröjdas i hans ära, för vi har visat att dessa är en och samma sak. (hämtat från ”Nothing Upon Earth Can Represent the Glories of Heaven” i The Works of Jonathan Edwards, Vol. 14).
“Gud skapade mig – och dig – för att leva för en enda, allomfattande och helförvandlande passion; nämligen en passion att ära och förhärliga Gud genom att åtnjuta och synliggöra hans överglänsande excellens på livets alla områden.”
Det var här allt föll på plats – mitt genombrott. Vad handlade livet om? Vad var det till för? Varför existerar jag? Varför är jag här? Är det för att vara lycklig? Eller för att ära Gud? I åratal hade det funnits en outtalad känsla inom mig att dessa båda stod i ett motsatsförhållande. Antingen ärar du Gud eller så söker du lyckan. Det ena kändes absolut rätt; det andra absolut ofrånkomligt. Och därför hade jag varit förvirrad och frustrerad under så lång tid.
Till problemet hörde att många som i sitt tänkande tycktes betona Guds ära, inte verkade njuta särskilt mycket av honom. Och många som tycktes njuta av Gud, brast i sitt tänkande när det gällde hans ära. Men nu mötte jag den störste tänkaren i det unga Amerika, Jonathan Edwards, som sa att Guds syfte med mitt liv var att jag skulle ha en passion för Guds ära och att jag skulle ha en passion för min glädje i denna ära, och att dessa båda utgör en enda passion.
När jag insåg detta visste jag, till slut, vad ett bortkastat liv innebär – och därmed hur jag kunde undvika det.
Gud skapade mig – och dig – för att leva för en enda, allomfattande och helförvandlande passion; nämligen en passion att ära och förhärliga Gud genom att åtnjuta och synliggöra hans överglänsande excellens på livets alla områden. Både att åtnjuta och att synliggöra avgörande. Om vi försöker visa Guds excellens utan någon glädje, kommer vi bara att visa ett skal av hyckleri och skapa förakt eller lagiskhet. Men om vi påstår oss åtnjuta hans excellens, men inte synliggör den så att andra kan se och beundra den, bedrar vi oss själva. Kännetecknet för en glädje som är fängslad av Gud är ju att den flödar över och breder ut sig genom att sträcka sig vidare till andras hjärtan. Det bortkastade livet är det liv som saknar en passion för att Gud ska ha första plats i allt, till glädje för alla folk.
Denna artikel är hämtad ur boken Kasta inte bort ditt liv av John Piper, där han genom hela boken förklarar hur han hittade sin glädje i Gud och hur du kan hitta din glädje i Gud. Du kan köpa boken på Rotad.se.
