Glädje i Himlen när en syndare omvänder sig (Thabiti Anyabwile, Together for the Gospel 2014, svensk text)

Thabiti Anyabwile håller en predikan utifrån Luk 15 där Jesus berättar tre liknelser om glädjen när man finner något som gått förlorat: ett mynt, ett får, en son. Någonting liknande sker i himlen när en syndare omvänder sig från sin synd och förtröstar på Kristus, när ett får återvänder till den Gode Herden. Denna himmelska glädje är evig och oblandad. Så när vi evangeliserar och kallar på omvändelse som åstadkoms av Anden, vet vi att denna kallelse till sann omvändelse är en kallelse till sann glädje.

 

 

Vi ber tillsammans.
Fader, vi har samlats genom Din nåd igen för att höra Ditt Ord.
Vilken förmån och välsignelse detta är.
Hjälp oss att inte ta detta för givet, utan vaket lyssna till Ditt Ord.
Hjälp oss lyssna och predika och vädja om Anden, så att vi får hjälp-
-och tillrättavisning och undervisning i enlighet med Din vilja.
Gör så att vi lyssnar med vetskapen om vilken förmån vi har.
Många kristna kan inte samlas och tillbe fritt.
De får mycket dyrare konsekvenser när de vittnar om Dig.
Låt oss ta vara på dessa friheter utan att vara rädda, utan modiga.
Gör mäktiga ting till Ditt namns ära. Möt oss i Ditt Ord, i Jesu namn, amen.
God eftermiddag. Nu bör ni ha vaknat efter lunchen.
“Skäms inte” är temat. Stanna upp. Hur många känner att de inte skäms-
-när vi tänker på vår personliga evangelisation. Är det ordet vi tänker på?
Kan vi skriva “Skämdes inte” på vår biografi?
Många kan nog inte det, medan andra kan det.
Alla förkunnare bör ha integritet. När de förkunnar ska detta ske-
-med ett ärligt och ödmjukt hjärta. Själv måste jag då börja bekänna.
Jag är inte den störste evangelisten i världen.
Jag är inte den störste evangelisten på denna konferens.
Jag är inte den störste evangelisten i min församling.
Om jag satt ensam i ett rum hade jag nog inte heller varit störst i rummet.
Jag utför med glädje en evangelists tjänst, men alltför sällan.
Jag har märkt en sak med mitt hjärta. Ni kan se två svagheter.
Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om de förlorade.
Min oro har inte nått så långt så att jag ivrigare evangeliserar varje dag.
Sedan har jag en defekt i hur jag närmar mig evangelisationen.
1970 skrev Walter Chantry om Dagens evangelium: Autentiskt eller syntetiskt?
På 20-talet försökte man se hur lite man kunde säga och ändå få omvända.
En så liten ansträngning som möjligt antogs skapa en mer samlad insats-
-nå längre, och bevara enheten bland evangeliska kristna.
Den har lyckats sprida sanningen så tunt att världen inte kan se den.
Man upprepade ständigt 4 fakta, tråkade ut syndarna omkring oss-
-och försvagade församlingen också.
Detta skrevs året då jag föddes och jag har levt i kölvattnen av dessa ord.
Jag kom till tro i 20-årsåldern och har levt som kristen i ett sammanhang-
-med en teologiskt tunn evangelisation.
Jag måste alltså komma över en del attityder när det gäller evangelisation.
Man betonar inte vad Bibeln betonar.
Jag märker att jag ryggar tillbaka när de “svåra delarna” kommer på tal.
De svåra delarna som kallelsen till omvändelse.
Evangelisation har i mångt och mycket förminskat omvändelsen till en fotnot.
Det är någonting man säger eller nämner och hoppas alla förstår.
Idag lever vi i en värld som är övertygad om att omvändelse inte behövs.
Människor har synden som en del av sin personlighet.
Hur kärleksfullt man än talar emot deras synd tar de det personligt.
Vi ses som trångsynta och intoleranta när vi kallar till omvändelse.
Så är vi inte försiktiga kan vi ibland skämmas.
Jag är inte ensam när man t.o.m. ser stora tv-evangelister-
-i nationella tv-program förmildra allvaret med synden och Helvetet.
Vår evangelisation är dömd att försvagas när stora kristna ledare-
-försöker tillåta vissa syndiga livsstilar utan omvändelse eller dom.
Vi är dömda att gå åt fel håll i vår evangelisation.
Om vi får fel motiv och metod i evangelisationen så förråder vi Himlen.
I evangelisationen gläds Himlen allra mest över en syndares omvändelse.
Detta hjälper mig och min blyghet med de svåra delarna i evangelisationen.
Därför vänder vi till Luk 15 där Herren berättar tre liknelser.
Alla har samma huvudpoäng: Himlen gläds över varje omvändande syndare.
Omvändelsen ger glädje åt Himlen.
I liknelserna ska vi först titta på Himlens glädje när syndare omvänder sig.
För det andra ska vi se varför det blir sådan glädje.
Sju skäl till att Himlen gläds när de förlorade vänder sig till Gud.
Min bön är att dessa sju skäl ska uppmuntra oss att troget evangelisera.
Att lägga betoningen på att alla som vill bli frälsta måste omvända sig.
Luk 15, börja i vers 1:
Alla tullindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att höra honom.
Men fariseerna och de skriftlärda klagade: “Den där mannen”-
-“tar emot syndare och äter med dem.”
Då berättade han denna liknelse för dem: Om någon har hundra får-
-och förlorar ett, lämnar han inte de nittionio i öknen och går efter det-
-förlorade tills han finner det? Och då lägger han det-
-på sina axlar med glädje. Han samlar sina vänner och säger:
Gläd er med mig! Jag fann mitt förlorade får.
Likadant blir det större glädje i himlen över en syndare som omvänder sig-
-än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett.
Tänder hon då inte, sopar huset och söker noga tills hon hittar det?
Och när hon har hittat det, samlar hon väninnor, grannkvinnor och säger:
Gläd er med mig! Jag fann myntet som jag förlorade.
Det blir sådan glädje bland Guds änglar över en syndare som omvänder sig.
Vidare sade han: En man hade två söner. Den yngre av dem sade till sin far:
Ge mig min del av förmögenheten. Då delade han sin egendom mellan dem.
Några dagar senare packade den yngre sonen och reste långt bort.
Där levde han hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet.
När han hade gjort slut på allt, blev det svår svält i landet.
Då tog han tjänst hos en av landets medborgare för att vakta svin.
Han hade gärna ätit sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men fick inget.
Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far-
-har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl!
Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot himlen och dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina-
-arbetare. Och han gick till sin far. Medan han ännu var långt borta fick-
-hans far se honom och förbarmade sig. Fadern skyndade fram, omfamnade-
-och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen-
-och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.
Men fadern sade till tjänarna: Fort! Ta på honom den finaste dräkten-
-och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter.
Hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira-
-för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad-
-men är återfunnen. Och festen började. Men hans äldre son var ute.
När han närmade sig gården, hörde han musik och dans. Han kallade då-
-till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda.
Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, din far har slaktat gödkalven-
-eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.
Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut men han svarade:
Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord-
-och mig har du aldrig gett ens en killing för att fira med mina vänner.
Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet-
-tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom!
Fadern sa till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt-
-är ditt. Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död-
-men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.
Kontexten anslås i verserna 1 och 2.
Vers 1: Tullindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att höra honom.
Vilken fantastisk mening. Rusa inte förbi dessa delar för snabbt.
Alltsedan Adam och Eva har människor försökt dölja sig för Gud.
Men här håller de sig nära för att höra vad Gud ska säga.
Förvånande nog dras de på något sätt till Kristus.
Men i Jes 53 står det: Han hade varken skönhet eller majestät.
Hans utseende var inte tilldragande, Han blev föraktad av människor.
Men här kommer syndare till Jesus.
I vers 2 står det sedan att de skriftlärda och fariséerna klagade.
Sedan börjar de även tala. “Han äter med syndare!”
Det fariséerna tror att de ser, stör dem djupt. De ser bara orena syndare-
-och hur olämpligt det är att “rabbinen” tar emot och äter med dem!
“Den där mannen tar emot syndare…” Och det tycker de är dåligt.
Jesus tar emot syndare! De ser det inte som positivt utan som klandervärt.
Fariséerna ser inte den andliga skönheten i syndare som kommer nära Jesus.
Som svar ger Jesus tre liknelser som har en övergripande poäng.
I de två första om fåret och om myntet formuleras poängen bara.
I den tredje, om den förlorade sonen, får vi poängen mer illustrerad.
Poängen är: Himlen gläds över varje syndare som omvänder sig.
Det är som Han frågar: Vet ni inte att Himlen gläds åt syndares omvändelse?
Vers 7: Det blir större glädje över en syndare som omvänder sig-
-än nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
Vers 10: Det blir glädje bland Guds änglar över en syndare som omvänder sig.
22-23: Ta på honom den finaste dräkten och sätt en ring på hans finger-
-och skor på hans fötter. Hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi fira!
Detta missade fariséerna och kanske tänker vi själva sällan på detta.
Omvändelse ger glädje i Himlen. Det är inte bara en plikt eller en-
-obehaglig del när vi evangeliserar.
Omvändelse är en källa till glädje i Himlen. Det blir kalas i Himlen.
Det är lite ojämnt här i vers 7. Nittionio rättfärdiga kan inte-
-ge mer glädje i Himlen än en syndare som vänder om från synden till Gud.
Inget får igång änglakören i vers 10 mer än den återfunne syndaren.
Himlen gläds! Men hur ser detta ut, när hela Himlen bryter ut i glädje?
Glädjen i Himlen är inte en ytlig, tillfällig glädje.
All vår glädje på den här sidan är tillfällig och tynar bort.
Våra längsta glädjeperioder tycks ju ändå vara så kortlivade.
Förhållanden förändras och vår glädje krossas. Våra hjärtan svalnar.
Minnet sviker, och glädjen försvinner.
Vi saknar förmåga att ständigt glädjas på den här sidan.
Vi klarar inte att ständigt jubla i Gud, inte ens när syndaren omvänder sig.
Ibland minns jag själv någons omvändelse. Som i söndags vid nattvarden.
Det var en syster som blivit omvänd vid nattvarden för några år sedan.
Bara glädjen att minnas denna Guds nåd som verkade vid nattvarden.
Jag tänker inte på dessa tillräckligt ofta. Inte ens min egen omvändelse-
-då Herren verkade och skänkte mig omvändelse och tro på Kristus.
Ibland blir jag inte ens berörd av detta! Glädjen här är så flyktig.
Men älskade, Himlens glädje är inte som jordens glädje.
Himlens glädje är inte flyktig som jordens glädje.
Glädjen i Himlen är konstant, fullständig, permanent och fast.
Den försvinner aldrig. Den expanderar och varar för evigt.
Den blir allt rikare, djupare, starkare, mer mättande-
-mer uppfyllande, trevlig, välsignad, förtjusande, god, angenäm-
-behaglig, uppiggande, upprymmande, upplivande för all evighet.
Detta är en glädje som även växer i kvantitet.
Vers 6: När herden kommer hem, samlar han vänner och grannar och säger:
Gläd er med mig! Jag fann mitt förlorade får.
Vers 9: När hon hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger:
Gläd er med mig! Jag fann myntet som jag förlorade.
Vers 23, fadern till tjänarna: Nu ska vi äta och fira.
Den firande kören växer för varje syndare som kommer hem i omvändelse.
Vänner, grannar och änglar kallas tillsammans för att dela Himlens glädje.
Nu är frågan: Vilka är dessa vänner och grannar?
Det måste vara vi! De kristna, evangelisterna.
Vi är inte bara medlet för glädje i Himlen utan också inbjudna gäster-
-som kommer få del i denna glädje. När vi kallar andra till omvändelse-
-samlar vi upp evig glädje, för vi kommer för evigt ta del i detta firande.
Gud kommer en dag bjuda in oss i Hans vinsal för att glädjas i undret-
-i de återfunna, omvändande syndare som förts hem på Kristi axlar.
Himlen gläds över syndares omvändelse och evangelister delar glädjen-
-när de kallar syndare till omvändelse.
Vi får uppleva detta jubel alla härlighetens oändliga dagar.
Himlen gläds över varje omvändande syndare.
Närmar vi oss som evangelister denna uppgift med förväntan om att glädjas?
Nu går vi vidare och ställer en andra fråga.
Vad är det med omvändelsen som gör den så vacker i Himlen?
Varför gläds Gud över omvändelse medan fariséer hånar den?
Vad ser Gud i omvändelsens natur som fariséer och vissa evangelister missar?
Genom dessa 3 liknelser får vi se 7 skäl till att Himlen gläds.
Det första: För att syndarens omvändelse är Evangeliets mål.
I liknelserna om fåret och myntet sätter Jesus in åhörarna.
Vers 4: Om någon av er…
Alla bjuds in i historian och får sedan se Himlens perspektiv på omvändelse.
Ur detta perspektiv ser de att Gud offrar Sig för att flitigt söka-
-de förlorade, och att Han når Sitt mål.
Vers 4: Herden lämnar de nittionio i öknen för att finna det förlorade.
Stor uppoffring och sökande.
En del menar att de nittionio var i säkerhet så han kunde lämna dem-
-och söka efter den ena. Men det står att de lämnades i öknen, sårbara.
De var får och kunde råka ut för allt möjligt. Försvarslösa och dumma.
Poängen är inte att de nittionio var så säkra att herden slapp oroa sig.
Poängen var att herden älskar den enskilde så mycket att han riskerar-
-de andras säkerhet. Detta gör han för varje enskilt får i fållan.
Han gör uppoffringar för att leta upp dem.
Liknelsen med myntet visar att det var ett väldigt flitigt sökande.
I vers 8: Om en kvinna har tio mynt och tappar ett, tänder hon då inte-
-och sopar och söker noga tills hon hittar det?
Har ni hört talas om “bobyggarinstinkten”? Det är farligt, killar.
Gravida kvinnor som snart ska föda börjar göra huset redo, “bygga bo”.
Hon tänder, tar fram kvasten och sopar, och du kanske också stryker med!
Den här kvinnan visar en flitighet, hon letar överallt, tänder lampan-
-och sopar huset. Hon letar och söker för att finna.
Både herden och kvinnan finner vad de söker efter.
De finner det förlorade myntet och det förlorade fåret.
Omvändelse är ett annat ord för när Himlen finner de förlorade.
Omvändelse framställs här som någonting den som söker utför.
Omvändelse är Gud som uppnår Sitt mål i att återvinna de förlorade.
Det är Gud som utför Sin plan i Evangeliet. Det är Guds nåd och verk.
New Hampshire-bekännelsen formulerar det såhär:
Vi tror att omvändelse och tro är heliga plikter och oskiljaktiga nådeverk-
-i våra själar genom Guds pånyttfödande Ande.
Det är Gud som uppsöker syndaren.
I Dordrechts kanon, paragrafen om omvändelse står det:
Omvändelse får man inte ära människan för, som om man utmärkt sig själv-
-genom fri vilja, från andra som fått samma nåd att tro och omvända sig-
-som Pelagius’ högmodiga villolära menar. Nej, Gud har äran för omvändelsen.
Från evighet valde Han de Sina i Kristus. I tiden kallar Han dem verksamt.
Han ger dem tro och omvändelse, räddar dem från mörkrets välde-
-och för dem in i Sonens rike.
Men Jesus säger det bättre än alla olika trosbekännelser.
Luk 19:10 Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa-
-det som var förlorat.
Vi kanske tänker att detta uppdrag har ett öppet slut.
Men Han menar att uppdraget kommer att lyckas.
För alla som Fadern gett Honom kommer Han inte att förlora. Han kommer att-
-samla och bevara de utvalda som Gud älskat innan jordens grund blev lagd.
Kristus har äntrat tiden för att förverkliga kärleken och frälsa syndare.
Och genom Sin Ande ger Han nåd så att syndaren vänder om-
-till den Gud som sökt honom.
Syndaren blir alltså upphittad utan att veta att någon letade efter honom.
Omvändelsen är när Gud fullbordar Sitt uppdrag att frälsa syndare.
Och vid varje minsta tillfälle detta sker, blir det glädje i Himlen.
En andra sak: Himlen gläds för att oomvända syndare är värdefulla för Gud.
Syndare är värdefulla i Guds ögon. När vi läser detta kan vi tänka:
“Varför kopplar Gud inte bara av lite?”
Han har 99 får, vad är ett får som kommit ur fållan?
Varför slappnar inte kvinnan av? Hon har ju 9 mynt kvar, 9 dagslöner.
Hon har bara förlorat en dag men hon är fortfarande i förväg.
Är det inte för att Gud högt värderar själar som tillhör Honom?
Dessa är älskade får och mynt med ägare.
Detta bortsprungna lamm tillhör en herde, myntet tillhör en kvinna.
De är ägda och därför har de värde. Ägaren saknar dem.
Därför kan han inte stanna med de 99 utan måste hitta det ena.
Hon kan inte sitta still när hon känner att myntet är borta.
Så när fåren blir funna känner ägaren deras värde igen.
Deras värde är i ägarens ögon. Vers 5: När fåret blev funnet-
-lade herden upp det på sina axlar med glädje.
Han för fåret i säkerhet. Han är glad och inte längre trött av letandet.
När han finner fåret får han ny styrka igen och glömmer ansträngningen-
-och lägger fåret på sin axel och bär det lycklig hela vägen hem.
Är inte detta bilden Jesaja ger av Jesus i Jes 40:11?
Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar-
-han bär dem i sin famn.
Detta är inget vanligt letande efter någonting obetydligt.
Detta är Gud som visar hur värdefulla själar är.
Minns ni hur Herren uttryckte detta värde i retoriska frågor?
“Vad kan ni ge i utbyte mot er själ?”
Vad frågar han? Om du har hela världen, räcker det för att köpa din själ?
När Kristus söker Sina får visar Han hur stort värde de har för Honom.
Och upphittandet, och återtagandet av detta värde ger glädje i Himlen.
När den ångrande syndaren blir upphittad av Gud ser man åter deras värde.
Ett tredje skäl till att Himlen gläds över syndares omvändelse:
För att livet utan Gud är så fruktansvärt fult.
Se på den yngste sonen i verserna 11-16. Den yngre sade till sin far:
Ge mig min del av förmögenheten. Då delade han sin egendom mellan dem.
Några dagar senare packade den yngre sonen och reste långt bort.
Där levde han hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet.
När han hade gjort slut på allt, blev det svår svält i landet.
Då tog han tjänst hos en av landets medborgare för att vakta svin.
Han hade gärna ätit sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men fick inget.
Ser ni vilken lömsk ruschkana ner i eländets träsk som synden är?
Denne unge man har allting från början, men är otacksam och otålig-
-så han gör sig själv faderlös.
För att tillfredsställa sina syndiga begär gör han sig också hemlös.
Han har ingen självbehärskning och slutar som fattig i vers 14.
Till slut har han varken vänner eller mat.
Då sjunger han Billie Holiday: God bless the child that’s got his own.
Money, you’ve got lots of friends, Crowding round the door
When you’re gone, spending ends, They don’t come no more
Han märkte att så länge han spenderade och slösade bort sin fars rikedom-
-hade han massor av folk omkring sig.
Men detta liv som han trodde var frihet och glädje har gjort honom fattig.
Och ensam.
Detta är livet i synd. Det är dit synden tar oss alla.
Det är långt mycket värre än bara en liknelse. Om berättelsen slutat här.
Armodet och ensamheten skulle ta form i evigt Helvete.
Att Gud skulle överge och hälla ut all Sin vrede över denne man.
Helvetet och vreden är fruktansvärd! Det är mot denna bakgrund-
-som omvändelsen blir så vacker. Livet utan Gud är desperat fult.
Se här. Mannen tror att han ska leva loppan, men han dör långsamt.
Utan Gud lever mänskligheten för att dö, men omvändelsen dör för att leva.
Den innebär att man dör till sig själv för att leva i Kristus.
Därför är omvändelsen så vacker i Himlens åsyn och Himlen fröjdas.
Fjärde skälet: Himlen fröjdas för att omvändelsen sätter rätt värde på Gud.
Man börjar se och uppskatta Gud som man borde. Se vad som händer i 17-20.
Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far-
-har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl!
Omvändelsen ser Guds godhet. Här är han, en tjänare som tigger om grismat.
Men i hans fars hus får t.o.m. de anställda i överflöd.
Fadern är generös och vänlig.
Kanske kommer första antydan av Guds helighet till syndaren genom godhet.
Att se Guds rika generositet. Mannen börjar alltså se faderns rika godhet-
-mot tjänarna. Sedan fattar han ett beslut i verserna 18 och 19.
Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot himlen och dig.
Han avgör att han hör hemma hos fadern och måste bekänna sina synder.
Terry Johnson säger detta: Han bekänner utan förbehåll eller förklaring.
Han ursäktar sig inte, han hade syndat, punkt.
Problemet med de flesta bekännelser är att man ångrar syndens konsekvenser-
-och inte själva synden.
Som evangelister måste vi, med Guds hjälp, få fram denna bekännelse.
En bekännelse om synd som är emot Gud. Om Guds rätt att döma oss syndare.
En bekännelse att synden är förkastlig och ruskig.
Detta beslut följs av ett avkall, titta i vers 19.
Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig bli som en av dina arbetare.
Han ser sig och sin synd i ljuset av Guds godhet.
Han inser sitt fördärv och gör avkall på sin ställning som son.
Han nöjer sig med att få arbeta i sin fars hus, och bara hoppas få jobb.
Det här är en bild av omvändelse. En insikt i någonting viktigt om Gud.
Och i ljuset av detta ett gensvar som är passande för syndare-
-där man gör avkall på allt sitt eget och kastar sig på Guds barmhärtighet.
En författare säger: Han kom för att se Guds helighet och få kunskap.
En kunskap om Guds helighet. Men här i 17-20 ser vi en man-
-som gör Himlen glad, när han vänder sig till Gud.
Se vad Spurgeon säger: Den förlorade sonen blev reformerad…
Han menar inte teologiskt reformert, utan reformerad till sitt beteende.
Han lämnade svinstian, men även vinet och skökorna.
Han gick inte med skökan på axeln och vinet i andra handen-
-och tog med dem till sin far. Det gick inte.
Även om han inte hade något gott försökte han inte behålla sin synd.
Det här är en del av det fina med omvändelsen. Man lämnar synden-
-för att komma till Kristus.
Utan något gott att komma med som förtjänar Guds uppmärksamhet-
-utan man tror Hans löfte, att Han tar emot oss om vi kommer till Honom.
Detta är sann omvändelse. Den som vänder sig till Gud ser Gud med nya ögon.
De förstår hur stor Guds kärlek är och ser Hans generositet.
De ser Hans helighet, syndens uselhet och ödmjukas. Detta är omvändelse.
De vet att Gud är generös, så de kommer, men de ser sin stora synd-
-och är ödmjuka, de har inga anspråk utan hoppas endast att få komma in.
Den ångerfulle vädjar bara om att få bli en tjänare.
Detta sker när Guds prisvärda karaktär visas. Omvändelsen är vacker-
-eftersom den ser Gud som vacker. Precis som sonen ser sin far.
En annan sak: Omvändelsen ger tillfälle att visa upp Guds rika nåd.
Verserna 22-23. I vers 20 bekänner han för fadern.
Fadern såg honom redan på avstånd, förbarmade sig och skyndade fram.
Han sa till tjänarna: Ge honom findräkten, en ring på hans finger och-
-skor på hans fötter. Hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi fira.
Här ser vi Faderns härligheter målas upp framför våra ögon.
Därför krävs det en teologisk approach till evangelisation.
Det är ju i doktriner vi framställer Guds egenskaper.
Fadern där har medlidande och ömhet i omfamnandet och kyssarna.
Där ser vi adoptionen, hur fadern tar emot sonen som en son.
Sonen hinner inte be om att bli tjänare, han behandlas direkt som en son.
Han sätter findräkt och ring på honom – tecken på att han är son.
Och där är glädjen igen: “Slakta gödkalven!”
Vi som trodde att sonen skulle få stryk!
Vi som trodde att fadern skulle ta in honom som arbetare.
Vi som trodde att sonen skulle göras arvlös hädanefter!
Han slösade bort allt. Hur kan han komma och fråga efter någonting?
Detta är den lille farisén som bor i oss alla.
Men fadern, som är en bild av Fadern i himlen ger nåd i överflöd.
Redan vid ett avlägset tecken på omvändelse rör sig Himlen till syndaren.
Här finns inte ett ord av fördömelse. Det brutna strået krossades inte.
Fadern omfamnar, kysser och kläder honom i rättfärdighetens klädsel-
-och håller en bankett för sin son.
Ett rike för en tiggare, detta är Himlen.
Det gör Guds rika nåd ännu mer härlig. Och vi evangelister får kalla-
-människor tillbaka till Faderns rika, nådefulla famn.
Att kalla människor till omvändelse är inte ett intrång på deras liv-
-utan en obeskrivlig inbjudan till Guds mildhet och barmhärtighet.
Det är som en mistlur, ljudet om liv istället för död. Vilken stor förmån!
Sista skälet till att Himlen gläds åt omvändelse… näst sista…
Eftersom omvändelsen visar den nya födelsens mirakel. Se i vers 24:
Min son var död men har fått liv igen, förlorad men är återfunnen.
Omvändelse är frukten av en övernaturlig återfödelse-
-där man blivit född ovanifrån, av Gud.
Ser vi en omvändande människa, vet vi att en återuppståndelse har skett.
En människa som var död i synder och överträdelser-
-har kommit till liv igen genom Kristus!
Att vara förlorad är inte bara att vara fel ute, utan död!
Sonen hade varit död för fadern, men har uppväckts till nytt liv!
Inte som ett lik på en begravning, utan som levande, till fest.
Himlen finner omvändelsen vacker eftersom den återuppväcker döda barn!
I evangelierna kommer föräldrar med sjuka eller döda barn fram-
-och Kristus helar eller uppväcker dem.
Detta ger oss en glimt av det eviga Riket och uppståndelsens kraft.
Kraften som väckte Jesus från de döda verkar nu i oss som tror.
I denna kraft ska vi gå ut med dessa goda nyheter om det nya livet-
-för människor som är döda och inkapabla i deras synder.
Vilken glädje det är att se döda gå igen, och le och skratta.
Inte av den här världens flyktiga nöjen, utan av evig glädje och liv.
Guds eget skratt. Omvändelse är vackert för att en död har vaknat till liv.
Till sist: Himlen gläds för att syndarens omvändelse-
-visar de självrättfärdigas hårdhet. Eller: Himlen gläds vid en omvändelse-
-för att synen av omvändelse bör väcka församlingen på nytt.
Detta missar fariséerna i verserna 25-30, där den äldre brodern-
-hör festen pågå och vill veta varför.
När han får veta att brodern återvänt och gödkalven är slaktad-
-tappar han humöret, blir arg och vägrar gå in.
Fadern kommer ut och försöker övertala honom.
Leon Morris sa: Självrättfärdiga känner sig alltid orättvist behandlade.
Detta ser vi i verserna 29-30: Här har jag slavat för dig alla dessa år-
-och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing.
Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet-
-tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom!
Är det inte lätt för oss att tänka likadant och sympatisera med honom?
Det gjorde fariséerna iallafall! Leon Morris igen: Vi kan lätt tänka oss-
-storebrodern säga om fadern: “Han tar emot syndare och äter med dem”.
En del av kyrkan ser ibland på de som evangeliserar på en otrevlig plats-
-och säger: “De äter med syndare och välkomnar syndare!”
Likt fariséer missar de skönheten som finns i denna omvändelse.
Kyrkan kan ofta bli som den äldre brodern: hårda mot syndare-
-för att vi glidit ifrån Evangeliet in i Lagen och självrättfärdighet.
Vi tror att det bara är vissa som är goda nog att evangelisera för.
Ovetandes kanske vi skakar sanden av oss, lämnar och vittnar emot dem.
Kanske är vi som den äldre brodern, och omvändelsen är som en steril nål-
-som punkterar bölden och låter ut allt var som gjort oss självrättfärdiga.
Som om vi inte behöver någon omvändelse och tittar snett på syndare.
Kanske Gud låter församlingen se nya omvändelser för att skaka bort-
-självrättfärdigheten och på nytt ta emot Herrens Evangelium-
-och komma in i Himlens firanden, i glädjen som aldrig tar slut!
Vi kan gå med i sången, kakofonin som höjs till ett crescendo-
-och sjunger till Guds ära som frälst människor från alla stammar och folk-
-och dessa människor är syndare, publikaner, horor, tjuvar, mördare och-
-självrättfärdiga små barn från kristna hem som också behöver omvändelse!
I liknelsen är vi inte bara den yngre sonen, utan ibland även den äldre.
Då har Himlens glädje inte intagit våra religiösa hjärtan.
Vi måste ånyo se det underbara i att en syndare omvänder sig till Gud-
-så att vi kan vakna och glädjas igen, och i detta tjäna-
-som de evangelister Gud kallat oss till: Att predika omvändelse-
-så att syndare kan komma till Gud och bli frälsta.
Fem saker som jag tar till mig utifrån detta stycke.
Ta dem också till er själva, om ni finner dem kunna vara till hjälp.
1. Thabiti, kom ihåg: Omvändelse gläder Himlen, församlingen och syndaren.
Att kalla någon till omvändelse är att kalla någon till glädje.
Skäms aldrig för att kalla någon till evig glädje.
2. Att kalla någon till omvändelse från synd är att kalla någon till-
-att se sitt värde i Guds ögon. Synden förstör karaktären.
Omvändelsen påbörjar återställningen av detta värde.
3. Kom ihåg: Det du kallar människor till i omvändelse är inte bara-
-att ge upp livets njutningar, utan också att vinna Himlens njutningar.
I Herrens närvaro finns ljuvligheter för evigt och omvändelsen-
-återför den förlorade människan till Frälsarens närvaro.
4. Betoning på omvändelse är inte en betoning på påbud och förbud.
Snarare är det en betoning på att se livet som det är. Inklusive Gud.
Kristen tro och moralism är två olika religioner.
Den kristne måste ha en hög moral men detta gör honom inte kristen.
Det är hans unika förbundsrelation med Gud som gör honom kristen-
-och omvändelsen öppnar ögonen för att se och njuta av Gud.
5. Thabiti, kom ihåg att när du kallar en människa till omvändelse-
-kallar du henne till vad Gud finner vackert.
Alla män, kvinnor och barn är skapade i Guds avbild.
De har inte sett skönheten i detta förrän de ser sig som Gud ser dem-
-och kallar dem till denna skönhet. Låt oss be.
Fader, vore det inte för Din Andes kraft, Din nåds välsignelser-
-förutom Ditt kallande och möjliggörande, att Du använder Ditt Ord-
-kan vi inte utföra detta stora verk i evangelisationen.
Vi kan inte berätta Glädjebudet på något effektivt sätt-
-om inte Du använder våra liv och verksamheter.
Vi vill berätta detta Glädjebud med all Himlens glädje.
Lär oss att fröjdas och se hur omvändelsen ger all denna glädje och ära-
-så att vi inte ryggar undan, inte skäms för Evangeliet.
Hjälp oss, det ber vi, i Jesu namn, amen.