”Gör detta för att minnas mig.”
Första Korintierbrevet 11:24
Av detta verkar det som att kristna kan komma att glömma Kristus! Denna långa uppmaning skulle inte behövas om det inte var så att våra minnen, fasansfullt nog, kunde svika oss. Inte heller är det ett tomt antagande: det är ack! alltför väl bekräftat av vår erfarenhet, inte som en möjlighet, utan som ett beklagligt faktum. Det tycks nästan omöjligt att de som blivit friköpta av det döende Lammets blod och blivit älskade med en evinnerlig kärlek av Guds evige Son, skulle glömma denne nådefulle Frälsare; men, hur detta än skär sig i öronen, så är det, ack! alltför uppenbart för att vi ska kunna neka till brottet.
Glömma honom som aldrig glömde oss? Glömma honom som utgjutit sitt blod för våra synder? Glömma honom som älskade oss ända in i döden? Är det möjligt? Ja – det är inte bara möjligt, utan samvetet bekänner att det, sorgligt nog, är en brist vi alla har – att vi behandlar honom som en vägfarare som bara får stanna hos oss över en natt. Han, som vi borde göra till permanent inneboende i våra minnen, är bara en besökare där. Korset, där man kunde tro att minnet skulle dröja kvar, där obetänksamheten skulle vara en okänd inkräktare, vanhelgas av glömskans fötter.
Säger inte ert samvete att detta är sant? Finner ni inte er själva glömska om Jesus? Någonting skapat stjäl ditt hjärta och du tänker inte på honom som du bör vara tillgiven till. Någon jordisk affär tar all din uppmärksamhet när du stadigt borde ha korset för ögonen. Det är världens oupphörliga tumult, de jordiska tingens ständiga dragningskraft som tar själen bort från Kristus. Minnet behåller alltför väl ett giftigt ogräs, men låter Sarons ros vissna. Låt oss ålägga oss själva att binda en himmelsk förgätmigej för Jesus, vår Älskade, kring våra hjärtan. Och vad vi än låter glida oss ur händerna, låt oss hålla fast vid honom.
