Don Carson undersöker Bibelns lära om Himlen och Helvetet, Guds kärleksfulla barmhärtighet och rättfärdiga vrede, i denna föreläsning som hölls på The Gospel Coalitions nationella konferens 2011, bl.a. med anledning av Rob Bell och hans universalistiska bok “Kärleken vinner” som just hade kommit ut.
Välkomna till denna extra föreläsning.
Överflödar i kärlek och straffar de skyldiga.
Så presenterar Gud Sig själv i Andra Moseboken 34.
Gud är full av nåd och kärlek, men låter inte den skyldige gå ostraffad.
Låt mig börja med att be, sedan ska jag tala i några minuter.
Sedan kommer en panel här driva vidare diskussionen. Låt oss be.
Sätt en vakt för våra läppar, ber vi Dig, Herre Gud-
-så att vi talar det som är sant.
Vördnadsfullt och underställt Ditt heliga Ord.
Med respekt och mildhet mot alla, men utan att vika ifrån det som vi-
-syndare tycker är svåra ord i Bibeln.
Lär oss istället att anpassa våra sinnen till Ditt heliga Ord.
Vi ber om dessa gåvor i Jesu namn, amen.
Vad vi ska göra här är att titta på universalism.
Alla vet att vi har denna extra föreläsning med anledning av-
-Rob Bells bok “Kärleken vinner”.
Både jag och panelen kommer att prata om denna bok så småningom-
-men jag vill sätta det i ett större sammanhang.
Rob är det senaste exemplaret av denna position…
…men han kommer inte med någonting nytt.
Så kanske är det till hjälp om jag talar mer i allmänhet.
Jag ska börja med några förtydligande definitioner.
Universalism är tron att i slutändan alla kommer att bli frälsta.
Hur du än förstår “frälsning” i olika religioner. Alla kommer till Himlen.
Alla kommer till Gud, eller hur det nu uttrycks.
Så om det finns ett Helvete—vilket en del universalister tror…
Om Helvetet finns, så kommer det till slut vara tömt.
Helvetets invånare är lika med noll i slutändan.
Detta bör inte förväxlas med annihilationism.
Annihilationismen säger att även om vissa rättvist döms till Helvetet-
-så kommer de att straffas där för olika tider, men sedan tillintetgöras.
Så det betyder inte att dessa blir frälsta och förs från mörker till ljus-
-och frälsta efter döden. Utan istället att de blir helt tillintetgjorda.
Det är ett viktigt ämne, men inget jag kommer att ägna tid åt idag.
Se upp för försöken att grumla definitionen av universalism.
Rob säger att han inte är universalist i bemärkelsen att Gud-
-tvingar folk att gå till Himlen även om de inte vill det.
Om det är vad man menar med universalism är han ju inte universalist-
-för han tror inte att Gud tvingar någon, utan att kärleken vinner.
Gud arbetar på dem tills Han fått över dem på Sin sida.
Men så som i stort sett alla andra använder ordet, handlar inte-
-universalism om huruvida det är tvång eller attraktion.
Det handlar om resultatet. Kommer några till slut förkastas helt för evigt?
Eller kommer alla att bli frälsta?
Det var det första. Att vi måste vara tydliga med definitioner.
Nummer 2: Universalism i den breda diskussionen bygger ofta på flera-
-teologiska påståenden. Folk påstår vissa saker om Gud och synden.
Utifrån dessa påståenden drar de sedan slutsatsen att Helvetet blir tomt.
Några av dessa. Nummer 1: Alla i världen är älskade till frälsning av Gud-
-och redan försonade med Gud. Alla är älskade till frälsning och försonade-
-med Gud.
Detta innebär att ingen vrede längre hänger över någon.
Det blir någon sorts dom, men i slutändan är vreden borttagen-
-lika mycket från alla.
Nummer 2: På grund av vidden i Guds barmhärtighet, finner människor-
-från andra religioner vägen till Gud på något sätt.
En del universalister säger att det sker i detta liv.
Kanske genom att de svarat på den uppenbarelse de fått-
-eller genom Kristus utan att veta om det. Universalister tror olika.
Andra säger att de kanske inte blir frälsta i detta liv-
-utan i nästa liv, oavsett bakgrund och vad de visste om Jesus innan de dog.
Alla blir frälsta till slut. Detta hänförs till vidden i Guds barmhärtighet-
-och att Gud är hygglig mot människor, vilket ofta kopplas till om-
-människorna hört om Kristus och haft tillräcklig information.
Nummer 3: I början är de enda förlorade människorna de som förkastar-
-Guds kärlek. Guds kärlek har visats genom korset…
…och Guds vrede har vänts bort. De enda som inte är frälsta är de som-
-medvetet förkastar Guds kärlek.
Vissa förkastar Guds kärlek i detta liv, och gör sitt eget helvete.
Andra kanske står emot Guds kärlek även i nästa liv.
Men hoppet finns att de alla kommer att “vinnas över” av Guds kärlek.
Nummer 4: Även om de förkastat Hans kärlek, betyder detta inte att-
-Gud inte älskar dem. Guds kärlek fortsätter att söka efter dem.
Därför kan man hoppas att alla blir frälsta till slut.
Här kan universalister delas i två läger:
Enligt t.ex. Karl Barth skulle alla kunna bli frälsta, men inte säkert.
Eller John Hick: Alla blir utan tvekan frälsta, även om det tar lång tid.
Sedan finns det de som står emellan de två ståndpunkterna och är osäkra.
Nummer 5: Jag tror det är viktigt att påpeka att…
…denna uppsättning av teologiska uppfattningar också alltid lär ut-
-teologiska saker som de inte alltid erkänner.
Med andra ord handlar inte frågan om universalism bara om antal…
Det är inte så att de är helt genomgående teologiskt renläriga och säger:
“Vi tror ju alla att Gud älskar oss och att korset åstadkommer mycket.”
“Vi menar bara att det är så mäktigt att vi lägger till några antal-”
“-och till slut kommer alla med.”
Universalism, som jag läst om i litteraturen, handlar inte bara om antal.
Det är alltid knutet till andra saker som de inte alltid tydligt uttrycker.
Låt mig förklara: Denna syn på Guds kärlek och totala avsaknad av vrede-
-påverkar förr eller senare synen på försoningen.
Det finns ett antal människor som vill se försoningen som att den inte-
-vänder undan Guds vrede, utan istället övervinner synd, död eller ondska.
Men den vänder inte undan Guds vrede. Trots allt “älskar Gud oss…”
Därför tas Guds vrede till slut bort ur bilden.
Detta blir ju svårt att få ihop med Bibeln. Vi ska se på det strax.
Sedan börjar detta också påverka vår syn på helighet.
Istället för denna svidande helighet som t.o.m. de syndfria änglarna-
-döljer sina ansikten för, och ropar “Helig, helig, Herren Gud allsmäktig”-
-blir allting istället överdraget med ett klenare ljus.
Guds kärlek blir mer sentimental. De kallar den “rikare”, jag kallar den…
Den blir fattigare för den inte knyts så tätt till heligheten.
Jag tror inte man ser Guds stora kärlek förrän man ser Guds stora helighet.
Båda förminskas om en av dem förminskas.
Ju mer man betonar helighet och kärlek, desto mer förstår man Bibeln.
Men om man förminskar det ena, förminskar man det andra.
Tonar man ner synen på Guds helighet, försvagas även vad korset åstadkom.
Säger man att alla blir frälsta p.g.a. Guds kärlek, förminskar man snart-
-inte bara vreden och försoningen, utan även Guds ära och karaktär.
Detta berör ju även andra frågor.
Vi talar om Guds kärlek som om Bibeln talar om Guds kärlek på samma sätt.
Jag är övertygad om att Bibeln talar om Guds kärlek på flera olika sätt-
-beroende på sammanhang. Sammanhang! Sammanhang!
I en del evangeliska kretsar hör vi ofta att Gud älskar alla lika mycket.
Är det sant eller inte sant? Tja, det beror på…
I en del bibelställen är det sant, i andra inte. Det beror på.
Bibeln talar om Guds kärlek åtminstone på dessa sätt:
Den talar om Guds försyns-kärlek. Han ger sol och regn-
-över både rättfärdiga och orättfärdiga.
På detta sätt älskar Gud rättfärdiga och orättfärdiga lika mycket. Försyn.
Jesus hänvisar till detta i bergspredikan för att vi ska älska våra fiender.
Bibeln kan också tala om Guds kärlek inom Treenigheten.
Fadern älskar Sonen, Sonen älskar Fadern. I detta sammanhang-
-finner Gud Fadern att Sonen är älskvärd…
Alltså, kärleken är knuten till objektets älskvärdhet.
Det finns ingen synd i Sonen, Fadern säger inte till Sonen:
“Jag älskar Dig trots den Du är.”
Och Sonen säger inte till Fadern: “Jag älskar Dig, men gillar Dig inte.”
Han säger ingenting sådant. Sonen finner Fadern helt älskvärd.
Och denna intratrinitariska kärlek som Johannesevangeliet talar mycket om-
-ska bli förebilden för hur kristna också ska älska varandra, Johannes 17.
Ett tredje sätt: Guds kärlek beskrivs som längtande, inbjudande-
-passionerad, välkomnande.
Se i Hosea, där Gud beskriver Sig som den allsmäktige hanrejen.
Den ultimate bedragne maken. Men Han älskar dem och uppsöker dem ändå!
Vänd om, vänd om! Varför vill ni dö? Herren gläder sig inte i den ondes död.
Och för det fjärde: Ibland omtalas Guds kärlek på ett särskiljande sätt.
Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.
På teologiskt språk: Guds kärlek knyts till utkorelse.
Israel blir utvalt på detta sätt i 5 Mosebok 7 och 10.
Varför har Gud utvalt Israel? Inte för att Israel är större eller smartare-
-eller mäktigast och bäst. Jag fäste mig vid er för att Jag älskade er.
Jag älskade er för att Jag älskade er. Det är ett mysterium-
-med Guds sinne och suveräna plan. Det är förunderligt.
Och detta tillämpas lika mycket på Guds val av troende i Nya förbundet.
Se i Efesierbrevet 1.
Och för det femte ges Guds kärlek beroende på vår lydnad.
Förbundskärlek eller familjekärlek.
På ett sätt älskar jag mina barn villkorslöst. Jag har en dotter-
-i Kalifornien som är speciallärare, och en son i Afghanistan.
Men om de inte var där. Om den ena var ett fnask på gatorna i LA-
-och den andre knarklangare i New York, så hade jag nog älskat dem ändå!
De är mina barn. Jag älskar dem villkorslöst.
Men när de var 18-19 och lånade bilen och jag sa till dem att vara hemma-
-till midnatt—om de kom tio minuter efter midnatt så fick de ha en bra-
-anledning, annars fick de möta pappas vrede!
Det betyder inte att jag inte älskar dem. På ett sätt-
-älskar jag dem villkorslöst. På ett annat sätt beror kärlek på lydnad.
Likadant kan Nya Testamentet, Judas brev säga Håll er kvar i Guds kärlek!
Det beror på lydnad. Samma sak i de tio budorden.
Om ni älskar Mig, håller ni Mina bud, och Jag ska göra… så och så.
Alternativet är att domen och tuktan hälls ut på ett eller annat sätt.
Bibeln har alla dessa sätt som det talar om Guds kärlek på.
Alla är rimliga, och de är lättbegripliga då vi ser att Gud är suverän-
-och å andra sidan är Han personlig och interagerar med oss.
Men om man gör ett av dessa sätt att tala om Guds kärlek till det enda…
…gör man slarvsylta av Guds lära. Man förstör helt vad Bibeln säger.
Man kan inte bara göra en av dem till den enda.
T.ex. “Gud älskar alla precis lika mycket.” Ja, på det första sättet…
Men det blir obegripligt om man säger så om utkorelsen.
Eller om lydnad. Det blir obegripligt.
Gud kommer aldrig älska dig mer än Han älskar dig just nu!
Det är på ett sätt sant. Redan innan jordens grund blev lagd…
Det stämmer att Bibeln talar på det sättet.
Men när Bibeln talar om Guds kärlek som beror på vår lydnad funkar det inte.
Så vad som hänt med universalister är att de har tagit ett av dessa sätten.
Guds kärlek som längtande, inbjudande, och gjort det till det enda.
Och de andra bibliska sätten att tala om Gud blir som bortblåsta.
Detta är en horribel exeges. De böjer sig inte för Guds Ord!
Om texten säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, och man kopplar det-
-till Guds suveränitet, tror man att alla blir frälsta.
Men man ser inte på hur många andra sätt Bibeln talar om Hans vilja.
Ibland talar Bibeln om Hans vilja i form av förordning.
Gud förordnar det Han vill, oavsett vad du tycker.
Andra gånger om Guds önskan. Gud är både suverän och personlig-
-och Bibeln talar om båda. Men vill man göra det ena till det enda sanna-
-får man till slut en horribelt svag syn på vad Bibeln säger om Gud.
Det finns fler läror som tar stryk men vi får fortsätta.
Nummer 6: Man kan säga att vi idag pressas av kulturen-
-till att attraheras av universalism.
Det finns så mycket tryck att minska religioners sanningshalt-
-till enbart subjektiva.
Om man minskar sanningshalten, finns inga hårda kanter.
Vi har alla våra åsikter, och det passar in i samtidens syn på tolerans.
Det ses som gott att vara tolerant—”aldrig säga att någon annan har fel.”
Så vi blir pressade efter linjen i vår kultur att göra vår teologi sådan.
Men finns sanning i den kristna tron… Det finns ju mer: relation-
-och tro, tillit, hopp, strävan, känsla.
Men sanning är orubblig, det kan inte förhandlas.
Det är sanning.
Och då bör tolerans se ut som den gjort i århundraden.
Inte att man vägrar säga att någon annan har fel. Man bekänner att vi ser-
-olika på saker och att en har rätt och en har fel, men-
-jag använder inte tvång från staten för att krossa den som har fel.
Det är fortfarande tolerant.
Det kända citatet från Voltaire, fast jag vet inte om han egentligen sa det:
“Jag avskyr vad du säger, men är beredd att dö för din rätt att säga det.”
Det sågs som tolerans under en lång tid. Men att idag säga att man avskyr-
-vad någon annan säger, bara det ses som intolerans.
Så vi pressas i kulturen att minska Bibelns sanningshalt och sedan-
-bara avvisa folk som intoleranta, trångsynta, höger, osv. utan att-
-egentligen ta itu med frågan om sanning.
Det är riktigt sorgligt och i längden horribelt riskfullt.
Det var mina två första punkter. Resten går jag igenom mycket fortare:
Nummer 3: Trots att man ofta påstår motsatsen är universalism en sentida-
-förvrängning av Bibeln.
Med andra ord, många säger att universalism alltid funnits bland kristna.
Jag vill rekommendera en uppsats av Richard Bauckham:
“Universalism: a history”. Den finns på nätet, på Gospel Coalitions sajt.
En sak Bauckham gör är att spåra dessa påståenden om att det alltid funnits.
Han påpekar resolut att det egentligen blev del av västerländsk kristendom-
-först på 1800-talet. Innan dess var det praktiskt taget okänt.
Någon kanske säger: “Men hur var det med Origenes?”
Ja, om du med “kristen tradition” menar alla som tagit sig Kristi namn-
-oavsett om de tillhört huvudfåran av bekännare genom tiderna, eller-
-dömts ut som villolärare, utan bara haft att göra med det kristna arvet-
-så är det klart en del av den kristna traditionen.
Detsamma gäller de som förnekar att Kristus är Gud.
Den tidiga kyrkan dömde ju ut Origenes som falsk lärare, på många fronter.
Och de dömde ut Arius som lärde att Kristus inte var sann Gud.
Men med detta lediga sätt att prata om “kristen tradition”, ja då-
-är även Jehovas vittnen och deras kristologi del av kristen tradition.
I allra vidaste bemärkelse kan man väl tala på det sättet-
-men då använder man ord för att manipulera oss.
Aldrig i den stora huvudfåran av äkta kristendom har man hållit med Arius.
Och detsamma måste sägas om Origenes’ syn på universalism.
Det är ingen del av den stora kristna traditionen.
Om man vill se huruvida Luther kan tas som stöd för universalism-
-rekommenderar jag blogginlägget av Carl Trueman på Reformation 21-sajten.
Riktigt bra.
Nummer 4: Nu kommer jag till ett antal ofta citerade bibeltexter som-
-man ofta anser stöder universalism.
Det är inte hela listan, men en handfull skadar inte.
Vi börjar med 2 Korintierbrevet 5:18:
Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus-
-och gett oss försoningens tjänst.
Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.
Han tillräknade inte människorna deras överträdelser.
Där står att hela världen är försonad med Gud, eller hur?
Men i sammanhanget används ordet “världen” inte med betydelsen alla utan-
-undantag utan, ungefär: alla utan åtskillnad.
Både judar och greker. Guds nåd sträcker sig väldigt brett.
Det drar in människor från många platser. Samtidigt, lite tidigare-
-i kapitlet är det tydligt att eftersom vi känner till Herrens ilska och-
-rättfärdighet, förkunnar vi sanningen för det är bara då folk kan räddas.
Eller Romarbrevet 5:18 där vi åter kan läsa någonting liknande:
Alltså: som en överträdelse tog alla människor till fördömelse-
-så tog också en rättfärdighet alla till rättfärdigande och liv.
Man påstår att om alla blir dömda, och verkligen alla, och alla nu är-
-rättfärdigade, då måste det handla om samma grupp av “alla”.
Och därför om alla blir dömda, måste likväl alla bli frälsta.
Men var goda och titta på sammanhanget igen, ryck inte text ur sammanhanget.
Min pappa lärde mig att en text utan kontext är en pretext för en stödtext.
Man behöver bara se vad argumentet är. Och bibelställets argument är-
-att det gäller två mänskligheter.
Mänskligheten i Adam, där alla är förlorade, och mänskligheten i Kristus-
-där alla är räddade.
I båda fallen går “alla” under sin rubrik.
Hela sammanhanget bygger kontrasten mellan två olika mänskligheter.
Det står inte att “alla” i båda fall innehåller exakt samma individer.
Åter igen, det är inte en så noggrann bibeltolkning.
Här kommer en annan: Johannes 12. Denna citeras också ofta.
Johannes 12, vi läser vers 32, efter att en röst talat från himlen och-
-Jesus säger att denna röst var för de som lyssnade.
Domen för världen är här, nu ska den här världens furste kastas ut.
Och när Jag upphöjts från jorden ska Jag dra alla till Mig själv.
Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Så, betyder detta att Hans kärlek till slut drar alla människor-
-både i detta och nästa liv?
Rycker man texten ur sitt sammanhang kan man nog dra den slutsatsen.
Men titta på texten igen. Vad får denna diskussion att äga rum?
I sammanhanget i Johannes 12 försöker några hedningar nå till honom.
Hedningar! Jesus har predikat för judar, Abrahams barn.
Men nu kommer hedningarna och Han vet på något sätt, som en signal från-
-Sin himmelske Fader, att detta påskyndar korset.
Nästa steg är korset, för att hedningar inte kan nalkas honom nu-
-så som judarna gör det inom förbundet.
Men de kan bara nalkas Honom på grund av korset. Och här säger han:
“Det är dags, stunden är här, Jag ska dra alla till Mig själv.”
Och vad han menar, tydligt i sammanhanget är “inte bara judar”.
Ett nytt förbund inrättas; det kommer att dra judar och hedningar.
Människor från alla språk, stam, folk och nation, enligt apokalypsen.
Och det blir en ny mänsklighet i Kristus, enligt Efesierbrevet.
Jag tog just dessa tre verser för att de används som verser som kan-
-användas för att försvara universalism i en recension i Christianity Today.
Alla citeras som om de verkligen kan tas till stöd för universalism.
Men det är värt att tänka på den gamla uppsatsen av Bauckham igen.
Han säger inte bara att universalism var okänd fram till 1800-talet.
Han säger även att de exegetiska argument som tas till stöd för-
-universalism har blivit bräckta. Folk borde sluta använda dem.
De går inte. Och att ta fram dessa verser som om de-
-skulle tala för universalism är, sorgligt nog, att inte lyssna noga-
-till Guds Ord.
Eller denna. Rob Bell om den förlorade sonen.
Han säger att liknelsen om den förlorande sonen är som två historier.
En historia är om den förlorade sonen. Han slösade bort sin rikedom.
Han förtjänar inte att få en plats i sin faders hus.
Han förtjänar inte att kallas Guds son. Detta är den förlorades historia.
Men faderns historia är att fadern själv aldrig slutade älska sin son-
-och välkomnar honom tillbaka. Så poängen med liknelsen är: “Sluta tro på-”
“-sonens historia och börja ta till dig faderns historia.”
Enligt hans egen åsikt är våra synder irrelevanta.
Istället rekommenderar jag Tim Kellers bok “The Prodigal God”-
-som tar det från en annan synvinkel.
I alla fall, det som är så anmärkningsvärt med sonens återkomst är…
…att han tas emot av fadern, men kommer med ånger och förkrosselse.
Och för att förstå liknelsen måste man se att den äldre sonen blir lika-
-mycket dömd genom sin självrättfärdighet och tillräcklighet.
Texten talar om Guds kärleks-“slöseri”, men inte om vem som blir frälst.
Det finns fler exempel som jag hoppar över.
Bara en till, jag har en lång lista här, men bara en till.
Flera citerar Uppenbarelseboken 21:25 där portarna till Nya Jerusalem-
-aldrig stängs dag eller natt.
Det måste väl betyda att vissa kan komma in från Helvetet?
Men det blir väldigt svårt att förstå Uppenbarelseboken 20:15 där folk-
-kastas i eldsjön.
Dessutom handlar inte symboliken med portarna som är öppna dag och natt-
-i sammanhanget, inte om huruvida folk kan komma in efter döden.
På forntiden stängdes portarna på natten som skydd mot angrepp, faror-
-rovdjur, marodörer, osv.
Så att portarna är öppna handlar inte om hur många som blir frälsta-
-det handlar om att den nya himlen och jorden inte har några faror.
Det finns inga marodörer som kommer och tar oss. Det är vad som menas.
Än en gång är jag rädd att slutsatsen styr exegesen.
Nummer 5: Jag måste säga detta. För mig är detta det mest smärtsamma här.
Många universalister diskuterar försoningen på ett manipulativt sätt.
Och jag säger det med respekt och förkrosselse… men det är hädiskt.
Man måste bara säga det. Man kan inte tala så nedvärderande om korset.
Han blev genomborrad för våra överträdelser, slagen för våra synder.
Han gjordes till synd för oss, så att vi skulle göras rättfärdighet i Honom.
Gud satte Honom som blidkning för våra synder så att Gud är rättvis-
-och rättfärdigar de ogudaktiga.
Han bar vår synd i Sin egen kropp på trädet.
Det räcker inte med att säga att “blidkning” endast används 3-4 gånger.
Den objektiva, juridiska försoningsläran hänger inte bara på ett ord.
Hela Gamla Testamentets uppbyggnad ligger bakom de olika orden.
Därför är detta ämne inpackat i denna konferens.
För i Gamla Testamentet… ta t.ex. påsken.
Vad handlar påsken om? På grund av att Gud förordnat att stryka blod-
-på dörren, går Gud, genom Sin ängel, förbi.
Och detta firas år efter år efter år…
…tills vi hör aposteln Paulus säga “Kristus vårt påskalamm är slaktat”.
Alltså, tack vare Kristus, har Guds vrede gått förbi oss.
Han tog det som skulle kommit över oss.
Eller tänk på Yom Kippur, Försoningsdagen, där översteprästen-
-en gång om året tar tjur- och bockblod bakom förhänget inför Gud-
-och skvätte blodet på förbundsarken för att vända bort Guds dom-
-både för sina egna synder och folkets synder. År efter år efter år.
Detta förstod man och lärde.
Och Hebreerbrevet tar upp temat och säger: “Ser ni inte att det ultimata-”
“-Yom Kippur har ägt rum, på korset?” Man måste inte använda ordet-
-“blidkning” för att tala om juridisk, objektiv försoning.
Om du är bland universalisterna och tycker att vi som ser det annorlunda-
-har fel: Du kan säga nedlåtande saker om oss, men snälla, säg inget-
-nedlåtande om korset.
Och att, som många gör, tala om försoningsmodeller, är aningen vanskligt.
Visst kan man tala på det sättet.
Bibeln talar om vad korset åstadkom-
-längs flera axlar. Så en modell är den objektiva försoningen.
En annan är förebildsmodellen. Det var som en förebild.
Sedan finns kamp- segermodellen där Kristus besegrar fienden.
Han besegrar döden och mörkret osv. och så finns det fler modeller.
Men när folk talar om försoningsmodellerna säger de ofta:
“Eftersom det funnits olika modeller i historien och Bibeln, välj en!”
“Vilken det är, spelar ingen roll, bara välj din modell.”
Så ska man inte göra. Istället bör man säga ungefär såhär:
“Om Bibeln lär ut detta, hur integrerar vi dem?”
Inte: “Hur vänder vi åt sidan och väljer ut en?”
Du har inte rätt att bara välja ett av sätten Bibeln talar om korset på-
-och håna de andra.
Låt mig säga en till sak, sedan är vi klara.
Jesus säger mycket om Helvetet.
Uppenbarelseboken beskriver Helvetet målande.
Efter detta, läs gärna Uppenbarelseboken 14.
Men ännu starkare, se dessa ord från Uppenbarelseboken 20:
Eld kom ner från himlen och förtärde vilddjuret…
Och djävulen som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel-
-där också vilddjuret och den falske profeten är.
Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.
Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den.
För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem.
Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen.
Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok.
Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i-
-böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och-
-Dödsriket gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter-
-sina gärningar.
Döden och Dödsriket kastades i eldsjön.
Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden.
Det är inte en slump att liknelsen om den rike mannen och Lasarus-
-berättar om en stor avgrund mellan Himlen och Helvetet. Ingen kan gå över.
Helvetet är inte fullt med folk som vill därifrån.
De vill inte vara där, men det finns inget i Bibeln som tyder på att de-
-omvänder sig i Helvetet.
Den rike mannen omvänder sig inte. Han fortsätter att tala illa mot Lasarus.
Han försöker rätta Abrahams teologi, han tror allting kretsar kring honom.
Han vill rädda sina vänner men han omvänder sig aldrig själv.
Tänk inte på Helvetet som en plats där folk säger: “Åh, nu fattar jag.”
“Din kärlek har segrat till slut. Snälla, förlåt mig. Ge mig en ny chans.”
Det är fullt med människor som i evighet är så självcentrerade att de inte-
-ens där kan sluta vara sin egen gud.
En ändlös cykel av synd, uppror och förbannelse, utan slut.
Och vi vet att enda lösningen är evangeliet om Jesus Kristus.
Detta står på spel, bröder och systrar.
