Vi behöver en lära om korset som ser realistiskt på hur stor Faderns inblandning var på Golgata. Varför gjorde Gud detta – varför var han tvungen att göra detta – mot sin Son?

Och hur är det med det mer specifika påståendet att korset är ett exempel på ”barnmisshandel” (adjektivet ”kosmisk” är lite överflödigt här eftersom det inte var kosmos, utan Gud Fadern som uppges ha varit skyldig till misshandeln)? Anklagelsen är helt och hållet olämplig eftersom den isolerar berättelsen om korsfästelsen från Nya testamentets fullständiga vittnesbörd om Jesus.

Exempelvis bortser den från det faktum att Jesus under större delen av sitt liv åtnjöt sin himmelske Faders kärlek, beskydd och tröst. Därför kunde han leva ett liv fritt från bekymmer och vara förvissad om att han aldrig var ensam (Joh 8:16) men att Gud alltid fanns inom hörhåll; och detta är också skälet till att han kunde säga att det var hans mat och dryck att göra hans vilja som hade sänt honom (Joh 4:34). Han var då rakt inte ett misshandlat och skadat barn.

Likadant bortser anklagelsen från det uppenbara faktum att Jesus inte var ett barn vid tiden för den s.k. ”misshandeln” utan en mogen vuxen, förmögen att göra sina egna fria val och villig att ta ansvar för dem. Utifrån denna synvinkel, och även i det mest negativa ljus, uppnår korset inte en barnmisshandels status mer än den brittiska regeringens gärningar då de släppte ner män och kvinnor bakom fiendelinjerna som agenter för Special Operations Executive under andra världskriget. Jesus var, liksom dem, en volontär. En gång i världen hade han fritt valt att gå på den väg som ledde till Golgata (Fil 2:8), och lika fritt hade han beslutat sig för att ge sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). I enlighet med detta beslut gjorde han inga försök att komma undan vaktstyrkan som kom för att gripa honom, även om han ofta undkommit sina fiender förut. Han säger helt enkelt: ”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har givit mig?” (Joh 18:11).

Än mer iögonfallande, bortser anklagelsen om barnmisshandeln från det nytestamentliga vittnesbördet om Jesu unika identitet. Inte bara var han inte ett barn; han var inte en vanlig människa heller. Han var Gud: det eviga Logos, den gudomlige Sonen, Herren inför vilken varje knä en dag ska böjas (Fil 2:10). Detta är inte ett hjälplöst offer. Detta är Faderns jämlike. Detta är den som i det allra djupaste är ett med Gud; en i vilken Gud dömer sig själv, en i vilken Gud fördömer sig själv, en i vilken Gud låter sig själv utstå misshandel. Kritikerna får inte njuta förmånen av att selektivt använda Nya testamentet. Samma skrifter framställer korset som en akt av Gud Fadern och också den lidande som Gud Sonen, och den resulterande läran kan inte vridas ur sin plats i den kristna läran om Treenigheten. Det ”misshandlade barnet” är ”sann Gud av sann Gud”. Det var gudomligt blod som utgöts på Golgata (Apg 20:28) då Gud överlämnade sig själv åt det värsta som människor kan åstadkomma och bar på hela kostnaden av att rädda världen.

Ändå är Jesus aldrig, inte ens för ett ögonblick, människans hjälplösa offer. Han är okuvlig i sin Ande-fyllda mänsklighet; och när han fullbordar sitt uppdrag i att ge sin Ande, upphöjer Gud – den s.k. ”misshandlande” Fadern – honom till den högsta platsen, befaller varje knä att böjas, och beordrar hela universum att bekänna honom som Herre över alla (Fil 2:9-11).

Men vad kan vi säga angående exakt vad Fadern gjorde på Golgata? Nya testamentets svar är fantastiskt. Han handlade i rollen som präst. Precis som Jesus ”gav” sitt liv till lösen för många (Mark 10:45) så ”gav” Gud Fadern sin ende, unike Son; precis som Kristus ”utgav” sig själv som ett väldoftande offer (Ef 5:2) så ”utgav” Gud Fadern sin egen Son (Rom 8:32). Därmed står det klart, att det i överensstämmelse med den självutgivande Sonens prästerskap finns ett prästerskap hos Gud Fadern. Utifrån denna synvinkel blir Golgata hans tempel där han, långt ifrån misshandlar ett barn eller sadistiskt tillfogar grymhet, utan ägnar sig åt den mest högtidliga affär som jorden någonsin skådat. Han offrar. Korset är hans altare och hans egen Son är offret.

Beviset på att Jesus och hans apostlar förstod korset med offertermer är överväldigande. Men det finns någonting djupare här än de förbryllade lärjungarnas brottningskamp med att finna koncept för att förklara tragedin som kommit över deras mästare.

Det var inte mänsklig fyndighet som upptäckte att Gamla testamentets offer kan fungera som tolkningsmodeller för korset. Nej, det var Gud själv som hade gett denna tolkningsmodell. Visserligen tog man emot kunskapen om de levitiska offren före Golgatas offer; men till sitt väsen var det Kristi offer som kom först. Han var Lammet som utsetts innan världens grundläggning, och det levitiska systemet var blott skuggan av honom. Vi behöver vara försiktiga här: Kristus var inte präst endast metaforiskt. Han var den sanne prästen, och hans offer det sanna offret. Snarare var det så att det aronitiska prästerskapet var figurativt, och dess offer metaforiska. Precis som Jesus var ”Davids rotskott” (Upp 5:5), så var han roten till påsken, syndoffret och syndabocken, som alla blivit gudomligt konfigurerade att gestalta honom i förväg. Uppfattningen att Jesu död är ett offer är inte ett mänskligt påfund, utan en gudomlig uppenbarelse.

Red. anm. Det här är ett utdrag ur Donald MacLeods bok Christ Crucified: Understanding the Atonement (IVP Academic).