Därför, mina älskade, ni som alltid varit lydiga, inte bara när jag var hos er utan ännu mer nu när jag inte är hos er: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske. – Filipperbrevet 2:12-13

Filipperbrevet 2:12-13 kastar på ett enastående sätt ljus över beskaffenheten och kopplingen mellan Guds och människans agens i Guds folks helgelse, uthållighet och slutliga frälsning. Guds handling hävdas som ett nådefullt och välsignat faktum, människans handling påbjuds som en högtidlig plikt, och den ena görs till grund för (eller argument för) att påbjuda den andra.

Först och främst hävdas gudomlig agens. ”det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.” ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder…Han har uppväckt oss med honom…i Kristus…enligt hans väldiga makts verkan, med vilken han verkade i Kristus, när han uppväckte honom från de döda” (Ef 2:1, 6; 1:19-20*). Den evigt välsignade Guden, Den Självtillräcklige – som varken behöver er eller er tjänst och inte kan få ut någonting av den – har, i Sin suveräna nåd, enligt Sin egen viljas beslut och Sin egen naturs välvilja, behagat se till er i barmhärtighet;  och där, i er misär, och i Hans makt, sa Han till er: ”Du ska få leva” (Hes 16:6).

Av Sin goda vilja har Han fött er på nytt genom Jesu uppståndelse från de döda (1 Petr 1:3) och Hans helige Andes förnyande makt gjort er till nya skapelser i Kristus Jesus. Ni är Hans verk – en andlig människa – ett heligt tempel åt Honom själv. Och Han har gått in i Sin nya boning – ”Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er” (Rom 8:11). “Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk” (2 Kor 6:16). Kristus har formats i er, och bor där genom tron (Gal 4:19). Den helige Ande, som världen inte kan ta emot för att den varken ser eller känner Honom, har kommit för att för evigt bo hos er, som Jesus lovat: ”Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er” (Joh 14:17). Även Fadern är hos er, för ni har del i Frälsarens andra löfte: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh 14:23).

Man får inte anta att den ärorike, treenige Gudomen andligen och med Sin nåd skulle bo i en förnyad och uppväckt själ utan att också visa upp Sin gudomliga närvaro genom verkningar som hör till den gudomliga naturen. Den levande Guden är inte inaktiv i en levande själ. Hans mäktiga kraft utövas på [Hans pånyttfödda barn] på ett sätt som passar dem och i viss utsträckning tar hänsyn till deras kraft. Förr drogs de till det onda och det jordiska, men deras vilja böjs nu till och leds av Honom som är deras andars Fader och har deras hjärtan i Sitt förvar. De är frigjorda från slaveriets ok som de hölls i när synden hade herravälde över dem, då de gav efter för sin tyranns och förstörares vilja, fångna av djävulen och hans vilja (2 Tim 2:26). Men nu har deras vilja formats, styrkts och helgats av Guds Ande och befinner sig i harmoni med Guds vilja: de kommer villigt när Han samlar Sin här (Ps 110:3), för Han verkar i dem att vilja.

Av naturen saknade de styrka, sådant var deras tillstånd när Jesus dog för dem när tiden var inne. Men nu är de fyllda av den inneboende Anden, med nyfödd kraft och energi. De styrks med all kraft i den inre människan och har fått förmåga att säga: ”Endast i Herren finns rättfärdighet och styrka” (Jes 45:24). Gud verkar i dem också i gärning. För nu, när de dras till det heligas stig, i himmelsk aspiration och lydnad, har de inte lämnats helt maktlösa att fullfölja sin förnyade och pånyttfödda viljas impulser. Inte heller har Han, som har gett dem ett nytt hjärta, nöjt Sig med att endast ge viljan till gärningen, nej Han ger också gärningen: Han förmedlar kraften såväl som den inre dragningen. Han både övertygar och möjliggör. Han ger dem både det villiga hjärtat och en kapabel hand till att tjäna Honom. I Sin nåd verkar Han i dem ”både vilja och gärning”. Här påstår texten alltså att Gud handlar både i Sitt folks bevarande och uthållighet.

På andra plats påbjuds människans handling, lika tydligt som Guds handling bekräftas. ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” Tro inte att det räcker att ni funnit nåd att gå in genom den trånga porten: löp uthålligt det lopp ni har framför er. Tro inte att det räcker att ni blivit fritt försonade i Kristi blod och mäktigt pånyttfödda genom Hans Ande: lär er dagligen att lägga bort den gamla människan (Ef 4:22; Kol 3:9), dö från synden varje dag och leva mer och mer för rättfärdigheten.  Se inte ditt återförande till Guds ynnest och familj som din fullständiga och slutliga frälsning. Du har bara funnit rätt kurs och stig – du måste följa den och lära känna Herren. Ondska bor fortfarande inom dig och den måste kuvas och utrotas. Satan frestar än och måste bekämpas och övervinnas; ogudaktigheten har en underlig makt över människornas barn och kommer kasta sin vissnande besvärjelse över er igen, om ni inte är vaksamma och alltid har Herren för era ögon och vandrar i ödmjukhet med Honom. Kämpa för herravälde; arbeta för Livets Bröd. Väx i nåd: var omedelbart i bön, forska i Skrifterna, gör gott när tillfälle ges. Var tålmodiga i lidandet, skilj er från alla avgudar, gör allt till Guds ära. Jaga mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus (Fil 3:14). Håll fast vid det du har (Upp 3:11). Se till att ni inte förlorar det ni har arbetat för utan får full lön (2 Joh 1:8). Förbli ståndaktiga till slutet. Lossa och gör er av med synden från er natur, som klamrar sig så hårt fast vid den inre människan. Gör er kallelse och utkorelse fast (2 Petr 1:10). Uppbåda alla era krafter inför en bestående och längre – en livslång – strid, om ni vill förlänas ett rikt inträde. Insatserna är höga, priset är förnämt, kampen är mödosam. Ingen energi ni över huvud taget kan samla och lägga fram kan avvaras. Frukta, och synda inte. ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.”

På tredje plats bildar textens två satser ett argument eller resonemang. Den ena görs till grund för den andra. Guds handling – dess säkerhet och nådefulla natur – läggs som grund för den kristnes egen handling som han här uppmanas till. Det faktum att Gud verkar i Sitt folk antas som ett mäktigt argument för att kalla eller motivera dem att arbeta.  ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för (därför att) det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske”. Den vackra koppling som här etableras mellan Guds verksamma och nådefulla verk, och den troendes allvarliga och ihålliga arbete, kräver först vår uppmärksamhet.

För att lättare förstå ämnet kan vi börja med att ta upp de två invändningar som ofta framförs mot läran vi tror på, om att syndare inte kan stå emot Guds gärning när Han frälser dem. Vi tror att människor till naturen befinner sig i ett tillstånd av andlig död, från vilken de inte har – ens den minsta – makt att befria sig, och att alla som undkommer detta tillstånd gör det i kraft av att Guds Andes verksamma och skapande kraft verkar på dem. I denna gärning förstörs det köttsliga sinnets övermakt, kuvas deras naturs onda grundsatser och de får en andlig natur. Denna naturs begär och affektioner dras åt Gud som gav dem. Det här är en så stor förändring att den som genomgått den sedermera väljer Gud som sitt högsta goda, vänder om till Honom i ånger och tro och klamrar sig fast vid Honom i ödmjuk och tillgiven lojalitet. Och Skriften som vi har framför oss bekräftar den överlägset stora plats som Gud, genom Sin Ande, har intagit i och över Sin egen skapade varelse. Den själ som blivit utvald att bli föremål för denna återlösande kärlek blir aldrig övergiven efter omvändelsen, utan bevaras ännu av samme Gud som ”verkar” där ”vilja och gärning”.

Men mot detta kommer invändningen, i första hand, att (1) om någon varelse utövar ett sådant herravälde och en sådan överlägsenhet över en annan – i det här fallet Gud över Sitt folks själar, där Han bestämt och oövervinnligt utför Sina egna syften i dem – då behandlas inte den som är föremål för ett sådant ingrepp som en fri och ansvarig agent, utan bara som en maskin, som gjorts till ett hjälplöst instrument för att blint utföra en annans planer.

Många olika svar kan ges för att visa hur ogrundad och ohållbar denna invändning är. Jag ska endast uppmärksamma de svar som erbjuds av texten, för denna invändning är en öppen motsägelse både mot detta styckes ande och bokstav.

Den motsäger öppet textens ande. Texten innehåller en högtidlig uppmaning till kristna att vårda och arbeta på sin egen frälsning. Texten stöder denna uppmaning genom att yrka på ett mycket allvarligt motiv till lydnaden. Den behandlar inte människan som en maskin. För att uppmana henne att utföra en plikt riktas hennes uppmärksamhet mot de sanningar som bör motivera hennes uppträdande. Den tar för givet att hon har ett förstånd och vädjar till det, den försöker väcka och informera hennes förmåga att förnuftigt begripa vad som sägs till henne. Den tar för givet att hon besitter ett samvete och anförtror åt denna inre andliga kraft en känsla av förpliktelse i det som åläggs. Den ser henne som en person med en vilja eller förmåga att välja och försöker påverka den åt önskat håll genom motiv som, om hon rätt ser och förstår dem, borde säkerställa att hon samarbetar mot målet som läggs fram. Vidare tar den för givet att hon besitter förmåga att handla och känna, vilket också kommer att tas i bruk om hon skulle följa den kurs som rekommenderats för henne. Det här behandlar inte människan som en maskin, utan som en fri och förnuftig agent.

När vi läser den första satsen i vår text kan vi bemöta invändningen, att Skriften inte behandlar troende som maskiner, utan som fria och förnuftiga agenter, oaktat Guds överlägsna och osvikligt verkningsfulla handling inom dem. Men när vi läser hela versen och finner i vilket samband och på vilka grunder Skriften uppmanar till detta och resonerar med sina troende läsare måste vårt svar bli att allsmaktens nåd verkar i dem, men inte på ett formellt och mekaniskt sätt. Och inte bara det, de blir även behandlade både förnuftigt och andligt, just därför att allsmäktig nåd verkar mäktigt i dem. Så denna invändning står i rak motsats mot textens omfattning och ande.

För det andra är det en lika öppen motsägelse mot textens uttryckliga språk. När texten beskriver hur Gud handlar, utesluter den för evigt tanken att handlingen sker på den troende på ett sådant sätt att han bärs blind, omedveten eller likgiltig på helgelsens stig. Nej, den enda möjliga föreställningen vi kan ha om ”helgelse” räcker nog och väl för att visa att varje sådan tanke rimmar helt falskt med sig själv; den är verkligen otänkbar för alla som stannar upp och begrundar den.

Men hur det än ligger till, har orden framför oss valts noga med det uppenbara syftet att förhindra en sådan missuppfattning. Det är förvånande att denna invändning alls skulle tas upp. Det står i dessa ord att Gud verkar i Sitt folk att vilja: Han försäkrar att de kommer göra ett eget fritt val. Han förnyar och formar om deras begär: Han vägleder och styr deras håg. I precis samma utsträckning som Han bär dem i allt annat, bär Han också deras vilja med Sig. De kommer villigt när Han samlar Sin här. Om Han bara hade verkat ”att göra” i dem och inte i ”att vilja” då hade invändningen varit befogad. Då hade man kunnat säga att läran om verksam nåd tänker sig människan som en maskin, för en maskin har ingen vilja. Men om varje gudfruktig handling som Gud verkar i den kristne föregås av ett gudfruktigt begär, en benägenhet och vilja att göra den handlingen, då är handlingen just inte mekanisk.

Men, som sagt: Det invänds vidare att läran om den oövervinneliga, segrande och styrande nåden beräknas förslappa flitigheten och ihärdigheten hos de som tror sig ha underkastats den. Om det stämmer att Guds Allsmäktiga Ande, som bor i den kristne, osvikligt och verkningsfullt säkrar hans helgelse, kan ingenting (hävdas det) vara mer naturligt än att människan själv släpper all sin iver och ansvarskänsla och lättjefullt överlåter det åt denne allsmäktige Agent att fullborda ett verk. Hon kommer tro att ingen liten ansträngning från henne själv kan lägga någonting till den allmakt som redan håller på med det. Läran, säger man, kommer att leda till slöhet.

När vi bemöter denna invändning ska vi, precis som i det förra fallet, bara hålla oss till de överväganden som texten erbjuder. Vi finner då att denna andra invändning också står i rak motsats mot textens omfattning och ande, såväl som dess uttryckliga ordalydelse.

I första hand kan det då inte med något uppenbart förnuft påstås att den gudomliga handlingen är skickad att leda den troende till oaktsamhet. Den troende kallas att ”arbeta”. Motivet som ges honom är ämnat att få honom i arbete. När alltså själva texten ger denna uppmaning och använder denna motivation, att Guds nåd aktivt verkar i Sitt folk, kan det inte, utan den råaste vanvördnad påstås att nåden är skickad att lära dem förakta själva den uppmaning som ges dem. Uppmaningen att arbeta finns inte bara i samma text som hävdar den gudomliga handlingen, utan vilar även på hävdandet av den handlingen. Inte bara ges den kristne ett motiv att arbeta ”trots att” allsmaktens styrka är på hans sida, utan själva innehavet av denna inre allsmäktiga kraft görs till motivet som Guds Ande yrkar på: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er”.

Men invändningen som är såhär rakt motsatt textens ande är även en direkt förnekelse av dess bokstav. Det räcker att säga att Gud ”verkar i er, i gärning”. Den gudomliga handlingen leder just till att slöhet och likgiltighet drivs bort, alla aktiva krafter fylls med andligt liv och de leds i och till andlig handling. Så hur en process som i sig är avsedd och beräknad resultera i att skapa energi – en process som inte leder till någonting annat eller vidare än att den föder energi – kan leda till det motsatta – inaktivitet – är obegripligt! Så den här invändningen är egentligen inte någon invändning mot läran om gudomlig handling, utan snarare en total missuppfattning av denna lära och en total förnekelse av den, i den enda bemärkelse som den bekräftas i Skriften (eller hålls av förnuftiga kristna).

Som du vet kan den energiske kristne som med framgång arbetar på sin frälsning inte ta någon ära för det själv, för enligt textens lära är det Gud som verkar i honom. Men inte heller kan den slumrande kristne, som inte arbetar på sin frälsning, med någon rätta finna någon tröst, för enligt samma lära är hans inaktivitet ett bevis på att Gud inte verkar i honom vilja och gärning. Att läran inte är avsedd att leda till slöhet visas tydligt i textens direkta påstående att den gudomliga handlingen ger kraft åt de som är under dess nådefulla påverkan. Den som därför ger efter för slöhet och inaktivitet i sådant som ska leda till hans frid och helgelse bör genast ta varning och av själva detta tecken ledas att känna att den enda handling som verkligen och slutligen kan frälsa honom inte är i farten.

Måtte vi lära oss denna gudomliga konst att göra vår kallelse och utkorelse fast, så att vi med säkerhet vet att Gud är i oss och med oss, att Han verkar i oss och vi arbetar i och genom Honom och Hans mäktiga kraft. Åh, vilka framsteg, vilket beskydd, vilken sällhet vi då skulle få åtnjuta! Herren är Sitt folks arvedel!

Från The British and Foreign Evangelical Review, april 1883.

_______________________

Hugh Martin (1822-1885): Skotsk presbyteriansk pastor och teolog; född i Aberdeen, Skottland.

*Ef 1:19-20 direkt översatt till svenska från författarens engelska bibelöversättning.