När HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land dit du nu går för att ta det i besittning, och när han driver bort många hednafolk för dig, hetiterna, girgaseerna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, sju folk som är större och mäktigare än du, och när HERREN, din Gud, ger dem till dig och du slår dem, då skall du ge dem till spillo. Du skall inte sluta förbund med dem eller visa dem nåd (5 Mos 7:1-2).

Detta är ett av de mest moraliskt bekymmersamma ställena i hela Skriften. Det råkar också vara en av de vanligaste invändningarna mot den kristna tron idag. Gud talade dessa ord till israeliterna medan de höll läger på Moabs fält och just var på väg att gå över floden Jordan in i Kanaan. Gud hade lovat deras förfader Abraham detta land omkring 500 år tidigare (1 Mos 15:18-21), men det skulle bli deras ansvar, under Josuas ledarskap, att driva bort invånarna och ta landet i besittning. Och nu är det inte bara tvångsavhysningar vi talar om här, utan dräpandet av hela folkslag, ner till sista människan, kvinnan och barnet. Bibelforskare kallar detta herem-krigsföring. Det hebreiska ordet betyder ”inviga någonting till total förstörelse”.

Lag och laggivare

Icke-kristna pekar ofta på Gamla testamentets ḥerem-lagar för att förkasta kristendomen helt och hållet. En Gud av kärlek och rättvisa, säger de, skulle aldrig kunna befalla folkmord, och därför kan han inte existera. Ironiskt nog förutsätter den icke-troendes moralkritik en transcendent källa för moral. Det är ologiskt att säga att herem-lagarna är orättvisa om det inte också finns en objektiv standard för rättvisa som de måste stämma med. Men det är just det här som den icke-troende tappar när denne förnekar Guds existens. Man kan inte ha moraliska lagar utan Någon som också stiftat dessa lagar.

Ändå är det också många som erkänner Guds existens som fortfarande har svårt att förlika sig med Skriftens etik. En del kristna löser det hela genom att föra in en kil mellan Gamla och Nya testamentet, och hävdar att Jesu etik var förbättringar av de brutala utövningar som förekom i forntidens Israel. Men den här typen av lösning passar inte med Jesu egen syn på Gamla testamentet. Trots allt talade han godkännande om Sodoms förstörelse, en hednisk stad som också innehöll män, kvinnor och barn (Luk 17:28-29). Vidare, sa han att Skriften inte kan göras om intet (Joh 10:35).

Så för de av oss som bekänner auktoriteten hos både Gamla och Nya testamentet, kommer ett antal utmanande frågor: Hur förlikar vi herem-lagarna med övriga Skriftens undervisning om rättvisa och medmänsklighet? Och hur ska kristna tillämpa herem-lagarna idag? Vad har de för plats i vår förkunnelse och praxis?

Dräpandet av oskyldiga?

För att svara på dessa frågor måste vi förstå herem-lagarnas plats i frälsningshistorien. Israel hade en unik kallelse som Guds utvalda förbundsfolk. Deras uppgift var att bereda väg för Messias’ ankomst. Därför förebådade Israels eget uppdrag Jesu uppdrag på ett antal sätt. Deras renhetslagar pekade på heligheten som Gud krävde. Deras offerlagar pekade på vårt behov av försoning. Och, deras lagar om herem-krigsföring pekade på Guds rättfärdiga dom mot synden. Ur samtliga dessa aspekter var Israels lagar vägskyltar till de andliga sanningarna bakom Kristi återlösningsverk för oss.

Det är därför det är så viktigt att vi förstår läran om mänskligheten rätt. Om vi uppfattar det som att människor i grund och botten är goda eller oskyldiga kommer vi givetvis att reagera med ilska på Bibelns herem­-lagar. Men om vi godtar Bibeln på dess egna villkor, kommer vi inse att alla människor är födda skyldiga och korrupta. Det här stämde särskilt för de kananeiska samhällena som genomsyrades av vederstyggliga seder, som människooffer och tempelprostitution. GT-forskaren Tremper Longman sammanfattar denna punkt väl:

Vi måste påpeka att Bibeln inte ser förstörelsen av de män, kvinnor och barn som fanns i dessa städer, som ett dräpande av oskyldiga. Inte ens barnen ses som oskyldiga. De är alla del av en kultur som i sig själv är ondskefull och som, om den tilläts leva, skulle förorena Israels folk både moraliskt och teologiskt.[1]

Longman fortsätter sedan med att citera GT-forskaren Meredith Kline, som framför en teori om “intrångsetik”. Skriften talar om för oss att straffet för all synd är döden (1 Mos 2:17; Rom 6:23), och att varje obotfärdig syndare, till sist, måste möta Guds dom. Men enligt Kline får vi ibland små ögonblicksbilder av Guds slutgiltiga dom, som ”tränger in” i historieförloppet och förebådar den kommande sanningen. Herem-lagarna i GT var ett exempel på detta intrång.

Barmhärtigheten triumferar över domen

Även om dessa lagar är ett uttryck för Guds dom, visar de oss även Guds nåd på flera viktiga sätt:

• Det var barmhärtigt av Gud att skydda israeliterna mot avgudadyrkan. I 5 Mos 20:18 gav Gud Israel uttryckligen en orsak varför det var nödvändigt att utplåna kananéerna: ”för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot HERREN, er Gud.”
• Det var barmhärtigt av Gud att begränsa omfattningen av herem-lagarna till att endast gälla de hedniska folk som befann sig inom gränserna för det förlovade landet, och inte också låta dem gå ut till alla nationer, inklusive Israel. Hela mänskligheten är minst lika skyldig i Guds ögon. Vi är endast vid liv på grund av Guds nåd, och varje andetag vi tar är en barmhärtig gåva från honom.
• Det var barmhärtigt av Gud att låta kananéerna finnas kvar i landet så länge som de faktiskt gjorde det. I 1 Mos 15:16 talade Gud om för Abraham att hans avkomlingar skulle behöva vara slavar i Egypten i 400 år innan de tog Kanaans land i besittning: ”för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot HERREN, er Gud.”
• Det var barmhärtigt av Gud att låta enskilda kananéer omvända sig och ansluta sig till Guds folk. Det klassiska exemplet är Rahab, den prostituerade kvinnan som hjälpte de israelitiska spejarna i Jeriko och svor trohetsed till Herren (Jos 2). Rahab framhölls senare som ett exempel på trogen lydnad i Nya testamentet (Hebr 11:31; Jak 2:25) och hon inkluderades även i Jesu släkttavla (Matt 1:5).
• Det var barmhärtigt av Gud att göra slut på herem-lagarna (såsom de från början tillämpades) i och med Kristi ankomst. I Matt 15:21-28 läser vi om hur Jesus botade dottern till en kananeisk kvinna. Forskare instämmer i allmänhet att Matteus skrev sitt evangelium till en judisk publik. Varje judisk läsare hade uppfattat att denna kananeiska ”hund” inte hade någon rätt att leva; faktum är ju att hennes själva existens vittnade om Israels misslyckande i att lyda Guds lag. Ändå visade Jesus henne nåd. Han berömde t. o. m. hennes tro! Detta var endast en skymt av den fulla inkludering som hedningarna skulle få åtnjuta i församlingen efter pingst (Apg 10-11).

Nu när Kristus har kommit förstår och tillämpar vi herem-lagarna på ett radikalt annorlunda sätt. Den dom som de förebådar blev avgjort uppvisad på korset, där Kristus tog emot Guds vredes fulla mått för sitt folks synder. Tack vare hans lydnad in i döden, är våra egna synder förlåtna, och vi kan nu ha en fördelaktig ställning hos Gud, genom tron allena.

Fortsatt herem

Men kriget är inte slut. Guds fiender fick en dödsstöt genom Kristi seger på korset, men de kommer inte att bli slutgiltigt besegrade förrän Kristus återvänder för att etablera evig rättvisa på jorden. Under tiden kallas vi fortfarande till strid, men inte på det sätt som Israel blev det. Longman skriver:

Kriget mot kananéerna var endast en tidigare fas av den strid som når sin höjdpunkt på korset och som fullbordas vid den yttersta domen. Måltavlan i krigföringen går från att vara kananéerna, som är föremål för Guds vrede p. g. a. deras synd, till att vara de andliga makterna och herraväldena, och sedan slutligen till att all ondska, mänsklig som andlig, förstörs.[2]

Så ḥerem-lagarna gäller än idag, fast på ett andligt plan, och inte på ett fysiskt plan. Våra fiender är de demoniska krafter som håller världen fången i synden, och våra vapen är nu bön, predikan och evangelisation. Aposteln Paulus beskrev denna andliga krigföring i Ef 6:12: ”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” Striden må vara häftig, men vi förblir fast förvissade om att Guds rättfärdighet kommer att segra till sist.

[1] Tremper Longman, “The Case for Spiritual Continuity,” in Show Them No Mercy: 4 Views on God and Canaanite Genocide, ed. Stanley Gundry (Grand Rapids, MI: Zondervan, 2003), 173-74.

[2] Ibid, 185.